Krönika: ”Väntan i limbolandet”

av Ann-Christin Holmström // Krönika i Offensiv

De kommer från krig och förtryck från olika länder. De vill bo och leva, inte bara överleva i ett tryggt land utan krig och bomber. Där barnen kan gå tryggt till skolan, där alla kan arbeta, man som kvinna. Där det råder demokrati och valfrihet. Men så ser inte verkligheten ut. Många får avslag direkt och blir deporterade, en del hinner bo och etablera sig i Sverige länge utan att få veta om man får stanna eller inte. 
Barnen hinner lära sig svenska, gå i skolan, få vänner, människor som måste vänta ibland flera år på ett JA på ansökan om uppehållstillstånd. Den ovissheten knäcker även den starkaste människan.
Vem får använda sig av gymnasielagen, vem får inte det, vilken handläggare får man på Migrationsverket, hur bra advokat har man?
Vem som får stanna eller bli deporterad är som ett lotteri, och är väldigt rättsosäkert.
Migrationsverket skiljer även på syskon som kommer från samma familj samt från samma förhållanden, och samma historia kan leda till att en får stanna och den andra blir deporterad. En kanske inte överlever. Det är svårt att kunna förutspå ett beslut när det ser så olika ut, fastän det är liknande förutsättningar. 
Panikkänslan som kommer när man ser ett brev från Migrationsverket; vad ska brevet innehålla? I vilken riktning ska livet gå i?
När det tredje avslaget kommer måste man lämna Sverige. Att leva i väntan på beslut, att gå och vänta på ett beslut som för vissa är livsavgörande, tar på psyket. Människor får lämna Migrationsverkets boende för att hamna på gatan, ingen tar ansvar för dessa. 
De ska klara sig själva och hitta tak över huvudet. I dagsläget är det civilsamhället som ställer upp, frivilliga människor som öppnar sina hem och hjärtan. Som ställer upp för att vi alla är människor oavsett härkomst. 

De lever på mindre än 2 000 kronor i månaden om man saknar id-handling eller papper. Har man med sig det från hemlandet får man jobba eller studera. Men många hinner inte tänka på att ta med sig såna här saker; det som är det viktigaste är att komma undan levande.
”Jag har bott på 17 ställen under de fem år jag har varit i Sverige, och fått fem avslag. Jag har bott på gatan, jag har bott hos kompisar, jag har smugit in på nätterna hos kompisar som får bo på Migrationsverkets boende – allt för att slippa sova på gatan. Jag har ingen familj kvar i Afghanistan, jag har inget att återvända till. Allt jag vill är att gå i skolan och skaffa mig en utbildning och senare börja arbeta.”
Så säger en av alla som lever i detta limboland i väntan på beslut, i väntan på att få börja leva.