Latinamerika blöder fortfarande

av Natalia Medina // Artikel i Offensiv

Latinamerikas öppna ådror skriven av Eduardo Galeano har blivit en klassiker och fyller i år femtio år. Den översattes för första gången till svenska 1976 och är en detaljerad och kompakt redogörelse över Latinamerikas koloniala historia. Efter militärkuppen i Uruguay förbjöds den och Galeano tvingades i landsflykt. Boken håller än idag, även om den svenska översättningen haltar.

I Galeanos bok får vi följa fem sekler av exceptionell exploatering. Först guldet, silvret och diamanterna, senare sockret, kakaon, bomullen, gummit, frukterna och så småningom även oljan. För att utvinna rikedomarna utnyttjades ursprungsfolken till det grymma arbetet i gruvorna och när ursprungsfolken inte längre räckte till blev det slavar från den afrikanska kontinenten som förbrukades på plantagen.
Skillnaden är stor mellan Nord- och Latinamerikas historia. Kolonisatörerna i Nordamerika kom för att bygga sig nya liv, om än på stulen mark och slog sig sedan fri från brittiska kronan. Kolonisatörerna i Latinamerika tömde istället kontinenten på dess rikedomar. Galeano beskriver det så här: 
”För i den norra delen av Amerika fanns det varken guld eller silver, inte heller några infödda civilisationer med stark koncentration av befolkning som redan var organiserad för arbete.” 
Medan Nordamerika fylldes av arbetare och bönder som blivit obsoleta i Europa hade kapitalisterna i Latinamerika en enorm och billig arbetskraftsreserv i form av urfolk och slavar. 

Förädlingen av rikedomarna från Latinamerika innebar arbeten, utveckling och välstånd i Europa och Nordamerika, men inte för Latinamerikas befolkning. Slavhandeln lade grunden till ”framgångarna”. De europeiska erövrarnas utsugning resulterade inte bara i ett folkmord, utan många parallellt löpande folkmord där hela civilisationer utplånades. 
Förutom en horribel och systematisk förintelse av människor var det även en kulturell och vetenskaplig ödeläggelse och en ekologisk katastrof. Samtidigt blev varje råvaras framgång kortlivad. Snart producerade en annan världsdel samma varor billigare, snabbare och effektivare, och kollapsen blev snart ett faktum. Nordamerika tog över bomullsproduktionen och Ghana kakaoproduktionen. Samtidigt slogs alla försök till inhemska industri sönder av importvaror.
”Handelsagenter från Manchester, Glasgow och Liverpool reste runt i Argentina och kopierade ponchomodellerna i Santiago och Córdoba, lädervarorna i Corrientes och t. o. m träbyglarna som var typiska för landet. En argentinsk poncho kunde kosta sju pesos, medan en från Yorkshire kostade tre. Världens mest utvecklade textilindustri besegrade snabbt de inhemska väverierna. Samma sak hände i produktionen av stövlar, sporrar, järnsmide, betsel och t. o. m. spik.”

Paraguay sticker ut. Mitt i Sydamerika, utan kuster, fanns ett land med egna industrier utan utländska profitörer. En stark stat istället för en marionettborgarklass lade grunden för ekonomin. Där fanns utvecklingen och någon form av välstånd istället för ofördelaktig frihandel med Europa eller USA. 
Detta exemplet kunde inte få fortsätta. I ett sexårigt krig på tre fronter krossades Paraguay i slutet på 1800-talet med hjälp av kapital från England. Mer än 60 procent av befolkningen dog och landet lades i ruiner. Än idag är Paraguay ett fattigt land där ojämlikhet, instabilitet och korruption präglar landet.
Ett land som bygger hela sin ekonomi på råvaruexport utan industrier eller förädling är känsligt för marknadens nycker. Det såg vi under 2016 när råvarupriserna dalade och länder som Argentina, Brasilien och Venezuela störtdök med dem. I Latinamerikas öppna ådror beskriver Galeano ingående hur kontinenten förblir råvaruproducent och aldrig får den större delen av kakan. 
”Det är med oljan som med kaffet och köttet, de rika länderna tjänar mycket mer på att konsumera den än de fattiga länderna på att producera den.”
Högre priser på kaffe leder till större vinster, men inte till högre löner. Lägre priser på kaffe sänker arbetarnas inkomster i ett enda förödande slag. Export går hand i hand med hunger. Barnen äter jord för att hålla anemi borta, samtidigt som vinstkranarna är vidöppna ut ur kontinenten. 
I El Salvador dog en fjärdedel av vitaminbrist, samtidigt som en handfull kapitalister gjorde sig förmögenheter på kaffeexport. Galeanos bok är full av hjärtskärande exempel, men han blir aldrig sentimental. Det bor en hånflinande paradox i att de bördigaste, rikaste regionerna är de som slungas ner i avgrundsdjup fattigdom och svält. Den mark som skulle kunna föda så många åderlåts när nästa efterfrågade vara planteras i enorma monokulturer. 
Ingen plats finns för matproduktion; istället importerades maten från andra inte mer bördiga platser för att maximera den kortsiktiga profiten. I november i år varnade FN för att antalet hungrande i Latinamerika har stigit med 30 procent sedan 2019. Omkring 9 procent av befolkningen i Latinamerika och Karibien går hungriga, rapporterar Al Jazeera. 
”Latinamerika är fyllt med överraskningar. Som pandoras ask är kontinenten outtömlig, man slutar aldrig att förvånas över det som sker i denna misshandlade del av världen.”

Förutom det direkta våldet, det påtvingade kroppsarbetet och svälten så dödade virusinfektioner, fraktade över havet av kolonisatörerna, stora delar av urfolken. De senaste åren under coronapandemin har visat hur urfolken fortfarande är marginaliserade i Latinamerika. Många arbetar som hushållerskor, barnflickor, vaktmästare med mera hemma hos välbeställda familjer i storstäderna. 
När pandemin slog till med full kraft stod många av dem utan arbete och var tvungna att återvända till sina hembyar; med sig fick de smittan. På annars isolerade platser med en åldrande befolkning och långa avstånd till sjukhus och läkare spred sig viruset snabbt. 
Isoleringen som skulle kunna ha varit en hjälp för att undkomma pandemin blev istället en dödsdom. 
Dödligheten bland dem som har fått covid-19 bland ursprungsfolken i Brasilien ligger på 9,1 procent; motsvarande siffra för resten av befolkningen är 5,2 procent. Samtidigt har pandemin skapat ytterligare ekonomisk instabilitet i regionen. Latinamerika är en av de mest ojämlika delarna i världen. Och det är ursprungsfolken och ättlingar till slavar som än idag har det absolut värst.

Precis som att utsugningen och koloniseringen är inpräntad i de senaste 500 åren av Latinamerikas historia är även motståndet en lika stark del, och det visar Galeano i sin bok. Det första större slavupproret inträffade redan 1522 när slavarna reste sig mot Christofer Columbus son Diego Columbus. Det var den första revolten, men långt ifrån den sista. 
Under 1600-talet byggde slavar som rymt upp ett eget samhälle, Palmares på Brasiliens östkust. I Palmares existerade inte hungern. Där odlades en variation av grödor som höll det cirka 10,000 personer stora samhället självförsörjande till skillnad från regionerna med sockerrör.
Flera av revolterna har haft jordfördelning som en av de viktigaste reformerna på agendan. Artigas vision om ett enat Latinamerika där ursprungsfolken fick tillbaka sin rätt till jorden är kanske den äldsta. Här finns fröer till en dröm om ett helt annat samhälle. Ett liv fritt från förtryck och våld där rikedomarna fördelas lika.
Den tioåriga kampen i Mexiko 1910-20 utkämpad av bönder från urbefolkningen med Emiliano Zapata i spetsen bär lärdomar av organisering: förstatligande, markexpropriering, folkråd och folkvalda domare och poliser.

Det är en brutal historia som Galeano beskriver. Där motståndet finns slås det ner i blod. Med avrättningar, förföljelse och tortyr. Kontrarevolutionen är i regel blodigare än revolutionen och kapitalisterna, som även i vanliga fall inte har problem att bygga sina rikedomar på lik, har inte tvekat att bruka vapen när deras makt är hotad i Latinamerika. 
År 1968, strax före de olympiska spelen, demonstrerade studenter från den växande studentrörelsen i Tlatelolco i Mexico mot fattigdom och hunger. Militären och paramilitären öppnade eld mot demonstrationen som slutade i en massaker. 
Vad Galeano inte visste när han skrev Latinamerikas öppna ådror var att även under massakern i Tlatelolco var USA genom CIA inblandade. 
Våldet fortsätter att vara närvarande runt om i Latinamerika. I Mexico letar fortfarande släktingar till de 43 studenter som försvann för 7 år sedan efter deras kroppar. I Rio de Janeiro i Brasilien har nära 60 skjutningar med tre eller fler döda rapporterats hittills under 2021. Majoriteten av skjutningarna har skett under polisingripanden som mer liknar rena avrättningar.
Kapitalismen har ingen egen inneboende intelligens – tvärtom följer den en absurd ologisk bana. På Kuba brändes skogar av ädelträ ner för att ge plats åt sockerrören. Samtidigt blev Kuba den största importören av trävaror från USA. 

Historien är inte slut. Venerna är fortfarande öppna. Idag dränerar den nyfunna vurmen för avokado Chile på dricksvatten, quinoaodlingar utarmar jorden i Bolivia och de hårt besprutade bananerna dödar plantagearbetare i Nicaragua i förtid. Samtidigt skövlas världens lungor i Amazonas för att ge plats åt soja och så fortsätter ödeläggelsen. 
Men motståndet lever. I Brasilien, Paraguay och Bolivia kämpar ursprungsfolken mot avskogning och miljögifter. Det behövs nu läggas till ytterligare 50 år av utsugning, imperialism och rörelser. När boken skrevs var arbetarrörelsen på uppgång. Det fanns en optimism och en framtidstro. Detta var innan Augusto Pinochet och de av USA understödda militärdiktaturerna i Sydamerika. Vänstervindar har kommit och gått. Reformistiska stegvisa försök till att avskaffa kapital- och godsägarväldet har gjorts och slagits ner. 
Eduardo Galeano fick uppleva diktaturens fall i Uruguay och även vänsterns seger. Men inte hur högern kom tillbaka och nu raserar den välfärd som under en kort tid har byggts upp och gett arbetarklassen en välbehövlig andningspaus. 
Dragkampen mellan den kapitalistiska överklassen och arbetarna tar ständigt nya former. USA fortsätter att använda Latinamerika som sin lekplats och nu är även Kina med i leken. Allt har förändrats, inget har förändrats. Boken är fortfarande en viktig historisk genomgång av Latinamerikas koloniala historia och skulle idag behöva en eller kanske flera uppföljare. 

När boken skrevs fanns fortfarande Sovjetunionen och ett stalinistiskt block som en rivaliserande motvikt till USA-imperialismen. Militärdiktaturerna i Uruguay, Chile och Argentina hade ännu inte krossat arbetarrörelsen som under tidigt 1970-tal var på uppgång. Nyliberalismens ruttna blomma hade ännu inte slagit ut i full blom i Chile. Inte heller de enorma protesterna under 2019 till följd av just den nyliberala politiken. 
Om boken hade skrivits idag hade även de enorma folkförflyttningarna som just nu pågår från Latinamerika och Karibien till USA fått ett helt eget kapitel. Likaså den våg av kvinnorörelser för rätten till abort och mot våldet mot kvinnor som sköljt över Latinamerika och som också skvalpat över till andra kontinenter. 
Mycket har hänt sedan 1971, men utsugningen av både Latinamerikas natur och människor består och så även motståndet. Först när arbetarklassen lämnar parlamentarismens och reformismens arena och förenar sig över nationsgränser för att störta slavdrivarna kan venerna leda blodet till hjärtat och livnära hela Latinamerika.

Eduardo Galeano 
Född i Uruguay 1940, död 2015. 
Journalist och författare. 
Gick i exil 1976 först i Argentina, senare i Spanien. Återvände till Uruguay efter militärdiktaturens fall 1985.