Livet på flykt

Sigbritt längst t.h tillsammans med pojkarna som tvingats på flykt gång på gång (Foto: Andrew Herbert).

av Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

Under en resa till Paris träffade jag Esmat, Jomali och Altaf som bodde i Jämtland för drygt två år sedan. Då flydde Esmat och Jomali tillsammans med två andra till Frankrike för att få en chans att börja sina liv. Altaf följde efter ett halvår senare.

Historien bakom deras andra flykt är att de tvingades inse att drömmen om ett liv i Sverige bara var en dröm. Esmat och Jomali kom till Sverige i december 2015, alltså för sent för att få chansen att stanna enligt gymnasielagen. Altaf var enligt Rättsmedicinalverkets åldersbedömning för ung för att ha en chans.
Jag bad dem berätta lite om flykten till Frankrike och deras nuvarande liv. Esmat och Jomali nådde Paris efter en odramatisk resa. Hela tiden var de dock rädda att bli gripna och återsända till Sverige. Inte heller när de kom till Paris kände de sig säkra. De visste inte om deras fingeravtryck skulle komma upp på EU:s databas. Om de gjorde det skulle de bli återsända.
I Paris hamnade de i ett tältläger under en motorvägsbro. Lägret var inte så stort när de kom dit, men det växte till ca 2 000 personer under de två månader de var där.
Hjälporganisationer fanns till hands och försåg dem med mat. När de hade ätit frukost var det dags att ställa sig i kö för lunch. Under tiden fick de också försöka komma fram till det franska migrationsverket på telefon. Efter en veckas dagliga ringande, hela dagarna, kom de fram och kunde påbörja sin asylprocess.

Med cirka 2 000 boende i tält under en motorvägsbro insåg myndigheterna att situationen var ohållbar. De beslöt att evakuera lägret. De beställda bussarna räckte inte, utan cirka 1 000 av dem kom inte med, däribland Esmat och Jomali. De tillbringade en natt ute på gatorna. När de la sig ner för att försöka få litet sömn jagades de i väg av polisen.
Vänner i Sverige fick sedan tag på ett vandrarhem åt dem. Det var ett paradis. De hade ett varmt rum att gå in i, ett rum som de kunde låsa. Nu kunde de gå ut tillsammans. Ingen behövde stanna och vakta deras tillhörigheter. Dessutom hade de en mjuk säng att sova i.
Så småningom fick de uppehållstillstånd i Frankrike. Glädjen när de berättade om uppehållstillståndet gick inte att ta miste på. Nu kunde de slappna av. Nu var de säkra.
Nu skildes de dock åt. Esmat hamnade i Lourdes i södra Frankrike där han i början inte hade någon han kunde prata med. Det var ingen där som kunde vare sig dari eller svenska. Jomali blev kvar i Parisområdet. Han lyckades ganska snart få någon form av arbete.
Esmat fick gå en kurs i franska. Han fick 200 timmars undervisning och gjorde sedan ett test som han klarade nästan perfekt. Då fick han inte fortsätta, utan skulle nu klara livet i Frankrike. Han påbörjade en kurs till undersköterska, men med bara 200 timmars franska blev det för tufft och han tvingades sluta. Han kände dock att han hade nytta av de påbörjade gymnasiestudierna inom vård och omsorg i Sverige. Det räckte dock inte. Nu försöker han hitta jobb.

I Paris hamnade de i ett tältläger under en motorvägsbro.

Altafs resa till Frankrike var dramatisk. I Lübeck greps han och en kompis av polis och kvarhölls i sex timmar. De släpptes sedan mot löfte att infinna sig nästa dag. Efter konsultation med en svensk kvinna struntade de i det löftet och fortsatte mot Paris. Där fick de hjälp av landsmän att hitta någonstans att bo.
Efter en rekordsnabb handläggning av hans ärende (6 veckor) fick han uppehållstillstånd. Han hamnade i västra delen av landet, även han utan någon han kunde prata med. Där fick han snabbt arbete inom jordbrukssektorn.
När killarna jämför svensk och fransk migrationspolitik konstaterar de snabbt att den franska hållningen till asyl är generösare än den svenska. Sverige har dock sina fördelar. Här fick de mer hjälp. I Frankrike fick de tolk enbart under utredningssamtalet, sedan fick de klara sig utan. Sverigedemokraternas våta dröm.
Den undervisning de fick i Sverige är överlägsen den i Frankrike. I Frankrike får de klara sig med minimal språkundervisning om de över huvud taget får någon.
Såvitt jag förstod var det bara Esmat som fått någon undervisning alls. De kommer att hänvisas till låg­avlönade okvalificerade jobb inom jordbruk, service eller byggsektorn.

Nu är ungdomarna glada över att vara i säkerhet och inte riskera utvisning till Sverige eller Afghanistan. De har inte bara tråkiga minnen från Sverige, utan också många glada. De lovade att komma till Sverige någon gång och hälsa på. Altaf har sin bror i Sverige, så för honom är det självklart.
Vid åldersbedömningen befanns Altafs bror vara tre månader (!) äldre och kunde då stanna enligt gymnasielagen. Han har nu fast jobb på ett äldreboende.

De här pojkarnas öde, liksom tusentals andra, är inget Sverige kan vara stolt över. I Frankrike finns flera tusen afghaner som talar svenska efter att ha fått god svenskundervisning.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!