Masskamp och revolutionshot avgjorde rösträttsstriden

Demonstration i Göteborg 1918 för kvinnlig rösträtt. Hela 1918 präglades av masskamp och impulser från revolutionerna i Ryssland och Tyskland (Foto: Public Domain).

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

I år är det 100 år sedan som även kvinnor fick rösta i ett riksdagsval. Allmän och lika rösträtt för kvinnor och män vanns genom masskamp. Det var rädslan för en socialistisk revolution vintern 1918-19 som till sist fick högern och kapitalistklassen att ge upp sitt motstånd mot en genomgripande författningsrevision som skulle ge rösträtt för alla.
November och december 1918 är sannolikt de mest dramatiska månaderna i svensk historia. ”Sverige har aldrig sedan arbetarrörelsens barndom stått så nära en revolution som i mitten av december 1918”, vittnade socialdemokraten Gustav Möller, som i många år var socialminister, i sina memoarer.

Vintern 1918-19 blev kulmen på den revolutionära utveckling som hade inletts med hungerdemonstrationerna på våren 1917. En revolution är inte en händelse, utan en process med en serie av händelser och vändpunkter på såväl den nationella som den internationella arenan. Med arbetarnas organisering föddes en kamprörelse för rösträtten. 
”Arbetarrörelsen var den strömning som mest konsekvent slogs för att demokratisera samhället. Socialdemokratin var entydigt för rösträtt för både män och kvinnor utan ekonomiska spärrar eller andra begränsningar. Det var också den rörelse som bäst representerade den breda majoriteten av landets befolkning. Men kvinnorna saknades”, skriver socialisten och historikern Kjell Östberg i sin nya högintressanta bok Folk i rörelse. Vår demokratis historia (Ordfront, 2021 och årsbok för Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap).
Dåtidens socialdemokrati var dock ett helt annat parti än dagens borgerliga. Men den tidiga arbetarrörelsen var manlig och när kvinnor tände gnistan till revolutionen med hungerprotesterna i april 1917 möttes de inte sällan av ogillanden och uttalanden från socialdemokrater som återspeglade den patriarkala samhällssyn som härskade. 

Kvinnornas organisering var även något som den manligt dominerande arbetarrörelsen länge ställde sig tveksam till och inte uppmuntrade. Det var först år 1907 som de socialdemokratiska kvinnorna samlade till sin första nationella konferens och kvinnoklubbarna förblev länge ett lösligt nätverk.
Trots kvinnornas organisering och rösträttskamp, som började ta fart på allvar under 1900-talets första år, var Sverige i slutet av 1910-talet det enda land i Norden där kvinnorna saknade rösträtt. Och fram till 1921 var kvinnor helt utestängda från riksdagen; de fick inte rösta eller väljas.
Rösträttskampen fick ett nytt uppsving i samband med den revolutionära kamp som bröt fram i Sverige under våren 1917 och som hämtade stor inspiration från den ryska revolutionen som hade inletts med arbetarkvinnornas demonstrationer på den internationella kvinnodagen den 8 mars 1917.

År 1917 inleddes i Sverige med att vänsteroppositionen inom socialdemokratin tvingades ut ur partiet vid S-kongressen i februari. Vänstern, vars stomme utgjordes av det socialdemokratiska ungdomsförbundet, bildade i maj 1917 det nya socialdemokratiska vänsterpartiet (SSV), som knöt samman kampen för demokrati med de sociala frågorna.
Den i många fall spontana mass­kampen 1917 resulterade i att högern förlorade valet till riksdagens andra kammare på hösten samma år. Det var ett val där endast män fått rösta.
En ny koalitionsregering bildades mellan liberaler och socialdemokrater, men trots att Socialdemokraterna var det största partiet kom den nya regeringen att ledas av liberalen Nils Edén. Den nya regeringen lovade en författningsrevision (grundlagsförändringar för allmän och lika rösträtt), men inte mycket hände. Varje strävan att demokratisera landet mötte också hårt motstånd från högermajoriteten i riksdagens första kammare, som valts på den graderade rösträtt som gällde i kommunvalen. 
Högerns motstånd blev även en ursäkt för den liberal-socialdemokratiska regeringen att ständigt skjuta rösträttsfrågan framför sig. 
Den tyska revolutionen i november 1918 bröt det dödläge som börjat uppstå och i ett slag förändrades situationen till massornas fördel.
Revolutionen i Tyskland tvingade kejsaren att abdikera den 9 november 1918 och han flydde ett land där makten för en tid skulle ligga i händerna på de revolterande arbetarna och soldaterna.
Den tyska revolutionen hade inspirerats av den ryska socialistiska oktoberrevolutionen 1917. De tyska arbetarna samt de revolterade matroserna och soldaterna förväntade sig att landets ledande arbetarpartier, Socialdemokraterna och det oberoende socialdemokratiska partiet, skulle använda sig av den makt de fått för att säkra den socialistiska revolutionens seger. Men det motsatta hände: den tyska socialdemokratin blev revolutionens bödel. 

Rädslan för ett socialistiskt genombrott fick även kapitalistklassen att ge upp sitt motstånd mot allmän och lika rösträtt.

Nyheten om den tyske kejsarens fall gav dock nytt hopp till kampen i Sverige och kungen stod beredd att fly. Samtidigt förvärrades den redan svåra livsmedelssituationen, och levnadskostnaderna skenade medan den spanska sjukan, en global pandemi och den värsta farsoten sedan Digerdöden, skördade allt fler offer. Under 1918 avled över 27,000 människor i Sverige i den spanska sjukan. 
”Hösten 1918 hade Socialdemokraterna att möta en helt annan situation än den de hade upplevt våren 1917. Då hade kritiken drabbat i första hand Hammarskjöld (som blev ’Hungerskjöld’ i folkmun) och hans regering, eller ’systemet för sent’ (regeringens livsmedelspolitik) som oppositionen föredrog att kalla det. Hösten 1918 befann sig Socialdemokraterna själva i politiskt ansvarig ställning via partiets fyra platser i regeringen och det socialdemokratiska vänsterpartiet var inte sent att skjuta in sig på detta förhållande” (Carl Göran Andræ: Revolt eller reform. Sverige inför revolutionerna i Europa 1917-18).

De kampstämningar, som fått sig en knäck i början av året efter kontrarevolutionens seger i Finland och dess blodiga hämnd, började under hösten att få ny växtkraft och därmed fick arbetarklassen en chans att gå till offensiv, trots dyrtidens umbäranden. Den revolutionära vågen i Tyskland ställde allt på sin spets och i det socialdemokratiska vänsterpartiet gavs oanade möjligheter att snabbt vinna över de arbetare som ännu stödde Socialdemokraterna och var beredda att ge partiet ytterligare en chans.
SSV vann också insteg bland socialdemokratiska arbetare och partiets nya aktionsprogram för mass- aktioner under rubriken ”Fram för den socialistiska republiken” svarade upp mot såväl stämningarna som den objektiva situationens krav. 
I programmet förenas kravet på allmän och lika rösträtt för män och kvinnor från 20 års ålder med krav på republik, 8-timmars arbetsdag, arbetarkontroll över industrin och socialisering av storbolag och jordegendomar samt bildandet av en socialistisk regering stödd på arbetarråd baserade på arbetarklassens självständiga organisering och kampenhet. Aktionsprogrammet manade samtidigt till storstrejk för ”en politisk och socialistisk omgestaltning av vårt land”.

Radikaliseringen och trycket från vänstern satte också tydliga avtryck inom socialdemokratin, och på basplanet gjorde SSV viktiga inbrytningar. På en rad platser förenades det nya partiet och ”det gamla” bakom de krav som SSV reste, vilket bland annat Carl Göran Andræ skildrar i sin bok.
Men vänstern var långt ifrån politiskt homogen och flera av partiets företrädare i exempelvis riksdagen var redan på väg bort från den revolutionära socialismen och tillbaka till reformism och socialdemokrati. Det i sin tur bidrog till att förlama SSV och ge såväl regeringen som högern och kapitalismen en chans att rida ut stormen under förutsättning att man gav sitt bifall till en författningsrevision, vilket gjordes. Den föreslagna författningsrevisionen hade dock många hål och motsvarade inte de förväntningar som fanns. 
Hur tillspetsat läget var vintern 1918 kan återges i att när regeringen sammanträdde i mitten av november rapporterade land- och sjöförsvarsministrarna om att ”det fanns en stark revolutionär stämning bland soldaterna”, vilket fick regeringen att fatta beslut om att befälen skulle vara beredda att när som helst gå i tjänst och att gevärens och andra vapens slutstycke skulle tas om hand och förvaras på ”säkert ställe”. 
Vidare skulle särskilda styrkor bestående av ”pålitliga” befäl och värnpliktiga bildas för att slå tillbaka masskampen och trängförbandens bilar försågs med särskilda pansarplåtar för patrullering på gatorna. 
I rädsla för att statsmaktens planer skulle avslöjas och provocera fram ett uppror från de värnpliktiga – ”kamraterna i uniform” – gick ordern om höjd beredskap ut till en begränsad krets av högre officerare landet runt. 
Överklassen var övertygad om att timmen var slagen och kung Gustaf V lär ha varit i upplösningstillstånd. Endast en försäkran från de socialdemokratiska ministrarna om att ”vi ska klara skivan” – rädda både kapitalismen och monarkin – fick kungen att stanna kvar i landet. 

Rädslan för ett socialistiskt genombrott fick även kapitalistklassen att ge upp sitt motstånd mot allmän och lika rösträtt. ”Faran för en storstrejk och hotet från en revolution som kunde ifrågasätta äganderätten i banker och storindustrier, hade djupt oroat ledarna inom svenskt näringsliv. Mest känt är det telegram som redarna i Göteborg avsände till Lindman, Swartz och Trygger (högerns ledande företrädare) den 27 november och i vilket de vädjade till högern att tillmötesgå regeringens krav” (Revolt eller reform).
Med rätta fruktade landets kapitalister att högerns motstånd mot en författningsrevision skulle ”medföra ödesdigra följder för samhällsutvecklingen”.

Pressen från masskampen och stämningarna samt påtryckningar från kapitalistklassens fick högerns företrädare att öppna för en kompromiss i rösträttsfrågan. För att inte äventyra samarbetet med liberalerna var ledningen för S, särskilt Hjalmar Branting, beredd att göra detsamma och gå med på långtgående och onödiga kompromisser för att lugna borgarna. Socialdemokraterna övergav såväl kravet på republik som att den första kammaren skulle avvecklas, två krav som alltid hade varit en del av deras demokratikamp. 
Dessa långtgående och förödmjukande kompromisser fick emellertid inte högern att ge upp sitt motstånd mot demokrati och det förakt man hyste för majoritetsstyre och folkviljan. ”Högern var i princip fortfarande mot. De accepterade rösträtten under galgen, men försökte införa garantier mot ett alltför kraftigt genomslag. Och Liberalerna stödde oftast dessa inskränkningar”, summerar Kjell Östberg.
De eftergifter som Socialdemokraterna gjorde i rösträttsfrågan var sannolikt större och mer långtgående än vad det borgerliga etablissemanget hade vågat hoppas på.

Etablissemanget och den härskande klassen ger inga rättigheter gratis. Rösträtten vanns genom enorm kamp, stora rörelser och ett massivt tryck underifrån (Foto: Okänd – Sundsvalls museum).

Trots att det var kampen som fällt avgörande och som resulterat i att riksdagens båda kammare sa ja till förslaget om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män var det ett demokratiskt genombrott med förbehåll. När kompromissen blev färdig i december 1918 innehöll den bland annat en höjning av rösträttsåldern från 21 till 24 år i kommunvalen och från 21 till 27 år i landstingsvalen. 
”Det var en eftergift mot högern som gärna talade om politisk mognad, men även liberalerna hade konsekvent förespråkat en högre rösträttsålder. Förslaget betydde att 100,000 som tidigare kunnat rösta i kommunalval och 300,000 i landstingsval skulle förlora sin rösträtt” (Folk i rörelse. Vår demokratis historia). De unga arbetare som hade varit radikaliseringens ryggrad utestängdes från valen.
Det fanns också andra inskränkningar som utestängde fattiga och exempelvis arbetslösa från att rösta i de kommunala valen. 
Dessutom begränsades valens utfall och folkviljan av att kommunerna påtvingades samstyre och att det krävdes 2/3 majoritet vid beslut om större kommunala satsningar. Första kammaren blev inte bara kvar, utan även valbarhetskravet blev kvar. Bara den som fyllt 35 år och hade en årsinkomst på 3,000 kronor eller ägde en taxerad fastighet på 50,000 kronor kunde väljas till första kammaren. Det var ett hårt slag mot lågavlönade, främst kvinnor. 
Att mandatperioden dessutom förlängdes från sex till åtta år gjorde första kammaren till en fortsatt bastion för högern och en bromskloss mot alla förbättringar. Ännu 1932 fanns det bara en arbetare i riksdagens första kammare med totalt 130 ledamöter. Däremot fanns det 12 godsägare och mångdubbelt fler fabriksidkare och höga tjänstemän. 

Även inom det socialdemokratiska toppgarnityret fanns en stark kritik mot uppgörelsen. Den blivande socialdemokratiska finansministern Ernst Wigforss undrade om ”inte massor av arbetare uppfattar hela partiledningens taktik som medvetet förräderi”. 
Kvinnor gavs rösträtt men måste vänta innan två lagtima riksdagar (1919 och 1921) beslutat om de nödvändiga grundlagsändringarna.
Valet den 16 september 1921 blev det första valet med allmän och lika rösträtt för kvinnor och män, men riksdagen förblev en exklusiv herrklubb. Bara fem kvinnor (endast två var socialdemokrater) valdes in i riksdagen vars första och andra kammare bestod av totalt 380 ledamöter.
Lika illa var det i kommunerna och landstingen och skulle så förbli under lång tid. I likhet med andra länder spred sig en känsla av backlash och mycket snart skulle det höras krav på att förvärvsarbetande gifta kvinnor skulle tillbaka till hemmet. Eller som Kjell Östberg skriver i sin nya bok: ”Det kom att dröja till 1930-talet innan starka nätverk av kvinnliga fackföreningar och politiska organisationer kunde förändra den politiska dagordningen”. 

Arbetarrörelsens framväxt och kamp lade grunden till det som kommit att kallas det demokratiska genombrottet och det moderna Sveriges tillkomst 1918-19. Men rösträtten kunde inte vinnas utan hjälp från den revolutionära våg som svepte över Europa efter den ryska oktoberrevolutionen 1917 och överklassens rädsla för att Sverige skulle bli ”ett nytt bolsjevikland”. 
Striden för demokratin är dock inte över. Ännu är det långt till verklig demokrati som betyder folkstyre, och för att alla människor ska få möjlighet att styra samhället och gemensamt forma framtiden krävs att kapitalismen avskaffas för att ge plats till ett socialistiskt, jämlikt samhälle.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!