Mer batongpolitik stoppar inte skjutningarna

Blommor och ljus efter skjutningarna i Jordbro, där en miste livet. Men högerns reaktionära politik bara vidgar klassklyftorna och fördjupar problemen (Foto: Robert Bielecki).

av Vilgot Karlsson // Artikel i Offensiv

Den senaste tidens rekordhöga ökning av skjutningar och sprängningar, varav vissa med dödlig utgång i exempelvis Rinkeby, Vällingby och Jordbro, är chockerande och skapar mycket oro i de bostadsområden där människor har drabbats. Men högerns reaktionära rop på mer batongpolitik, med tydlig rasistisk udd mot arbetarförorter, invandrare och rasifierade, kommer inte att lösa något. Tvärtom.

Enligt Polismyndigheten ägde det rum totalt 378 skjutningar mellan den 1 januari och 15 december år 2022. Totalsiffran för antalet dödsskjutningar år 2022 blev 63, ett nytt rekord. Året innan var antalet registrerade skjutningar 344, varav 45 hade dödlig utgång. Den överhängande majoriteten av skjutningarna skedde i Stockholmsregionen (136 år 2021 och 126 år 2022).
Antalet sprängattentat (allmänfarlig ödeläggelse genom sprängning) inklusive förberedelse, försök och detonation var 183 under år 2022. Det kan jämföras med år 2021 då 158 sprängattentat registrerades. De allra flesta kan kopplas till kriminella konflikter.
Det eskalerande antalet skjutningar och sprängningar dominerade samhällsdebatten förra året, inte minst under valkampanjen. Alla högerpartier, inklusive Socialdemokraterna, gick till val på löften om fler poliser med större batonger att använda mot den eskalerande gängkriminaliteten. Våldet har dominerat på nyhetssidorna.
Den 14 oktober presenterades Tidöavtalet, där kriminalitet var en av de tyngre samarbetsfrågorna för den nya blåbruna regeringen. Den 20 december höll regeringen och samarbetspartiet Sverigedemokraterna en pressträff för att presentera sitt nya ”trygghetspaket” som grundar sig i Tidöavtalets direktiv kring kriminalitet. Statsminister Ulf Kristersson inledde med att berätta att ”våldsutvecklingen har eskalerat på alla tänkbara olika områden”.

Det är inte sant. Totalt sett har våldet i Sverige inte ökat under de senaste årtiondena, med undantag för skjutvapenvåldet som har ökat drastiskt de senaste fem åren.
Kriminologen Amir Rostami har beskrivit trenden som ”färre men värre”, alltså att allt färre personer begår våldsbrott, men att debutåldern för de som begår brotten blir allt lägre och att brotten har blivit grövre. Det handlar särskilt om en mindre grupp som är aktiva i den gängkriminella miljön.
”Det dödliga våldet motsvarar nu tolv avlidna per en miljon invånare. Det är den högsta nivån på länge, men fortfarande lägre än kring 1990, då siffran var 14-15 avlidna”, sade han till SvD den 10 september och varnade för en kriminalpolitik som är för fokuserad på skjutningarna.

Brottsförebyggande rådets (BRÅ) studie ”Skjutningar i kriminella miljöer” från 2019 som bygger på intervjuer med 21 personer med erfarenheter av organiserad brottslighet ger en värdefull inblick i många kriminellas livssituation.
Den kriminella miljön beskrivs som instabil och utan tydligt avgränsade grupperingar, vilket ökar risken för konflikter. Det är hård konkurrens, och våldet används för att säkra sin egen position och rykte, men också för att försvara sina inkomster. Konflikter kan uppstå kring ekonomiska intressen såsom narkotikamarknaden eller så kan de vara mer personliga och handla om lojalitet.
Studien beskriver hur det grova våldet har eskalerat som en ond spiral där skjutningar besvaras med skjutningar, och betonar att avhopparverksamheter är helt avgörande för att fler ska lämna den kriminella miljön.

Ett av de ”nya verktyg” som enligt Jimmie Åkesson ska kunna användas av polisen för att ”vässa arbetet mot gängen och förebygga och förhindra skjutningar och sprängningar” är upprättandet av tidsbegränsade och geografiskt utmärkta visitationszoner. Polisen ska då ha rätt att stanna och visitera någon, eller göra en husrannsakan i en bil, i syfte att hitta och konfiskera ”vapen, narkotika, och annat illegalt som farliga människor bär på”, utan någon konkret brottsmisstanke. En utredning om exakt hur detta ska fungera ska redovisas den 22 januari 2024.
Åkesson hävdar att visitationszonerna är något som Polismyndigheten har efterfrågat samt att liknande tvångsmedel har använts i Danmark i tjugo år och ”haft effekt”. Men enligt Katharina von Sydow, ordförande för Polisförbundet, finns det en risk för att polisens relationsbyggande arbete skulle bli lidande och hon säger till DN den 20 december att ”polisen redan idag har tillräckligt utrymme att göra visitationer vid behov”.

Högerns batongpolitik är ett försök att visa styrka mot ett problem som grundar sig i den politik de själva har skapat och fortsätter att upprätthålla.

Enligt justitieombudsmannen Per Lennerbrant får JO redan idag många klagomål ”om att polisen har kroppsvisiterat en person eller gjort en husrannsakan i ett fordon för att söka efter vapen eller andra farliga föremål utan att det, enligt anmälarens uppfattning, har funnits grund för åtgärden”.
Han har nyligen startat en granskning av polisens tillämpning av kroppsvisitation och husrannsakan för att säkra rättssäkerheten så att integritetskränkande tvångsmedel inte används ”i andra situationer än lagstiftaren avsett”.
Inte heller finns det några belägg för att användandet av visitationszoner har haft någon större effekt i Danmark eftersom polisen inte har gjort några egentliga utvärderingar. Det poängterade David Sausdal, kriminolog och docent i sociologi till TV4 i höstas, och underströk att de flesta kriminella som använder skjutvapen inte går omkring beväpnade till vardags.

Det finns också stora risker för ökad rasism och rasprofilering om polisen får utökade befogenheter att stanna och kroppsvisitera vem som helst. Detta kommer ytterligare att förvärras om och när Tidöavtalets massivt utökade ”inre utlänningskontroller” införs.
Att Ulf Kristersson tog upp New York som ett lyckat exempel på brottsbekämpning är skrattretande med tanke på att det var där som polisen använde sig av ett av de mest rasistiska och misslyckade ”Stop and Search”-programmen i hela USA.
Det programmet fick enormt mycket kritik för sin rasism, rasprofilering och det totalt misslyckade målet att genom kroppsvisitering ”få bort vapnen från gatorna”. Som Offensiv skrev redan under sommaren 2020 som svar på Stockholmsmoderaten Kristoffer Tamsons förslag om att införa ”Stop and Search”-programmet i Sverige:
”Studier visar att det inte bara är ett ineffektivt sätt att minska brottslighet, det är också ett verktyg för ökad rasism. New York Civil Liberties Union (NYCLU) rapporterar att åren 2014-2017 stoppades unga latinamerikaner och svarta män överproportionerligt ofta; i 80 procent av fallen var de oskyldiga.
66 procent av stoppen ledde till visitering och i 93 procent av visitationerna hittades inget vapen. Det minskade inte antalet vapenbrott. NYCLU visar att 1 892 personer föll offer för pistolrelaterat våld år 2002 och att siffran 2011 var 1 821, medan antalet visiteringar år 2002 var cirka 98 000 och år 2011 var de cirka 680 000! Liknande exempel finns att se i Storbritannien.”

Högerns svar på det ökade skjutvapenvåldet är batongpolitik, ett desperat försök att visa styrka mot ett problem som grundar sig i den politik de själva har skapat och fortsätter att upprätthålla. ”Varför vill inte regeringen bekämpa gängen?” är en viktig fråga ställd av Kalle Sundin, utredare vid det fackliga idéinstitutet Katalys den 2 december i en artikel som betonar vilken katastrofal effekt som nedskärningarna i statsbidrag till kommuner och regioner kommer att ha på det förebyggande arbetet.
All forskning visar att socioekonomisk utsatthet är en grogrund för kriminalitet. Svaret finns i gemensam kamp mot det kapitalistiska systemet, för upprustning av förorterna, trygga jobb, bostad åt alla, rimliga löner, storsatsning på skolor, fritidsgårdar, idrott och kultur, effektiv avhopparverksamhet, och i grunden ett helt annat samhälle.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!