Minnet av Iran 1979 lever än

Den 8 mars 1979 i Iran. Nu är kvinno- och arbetarkampen i allra högsta grad levande och på uppgång (Foto: Bahman Jalali).

av Stephen Rigney // Artikel i Offensiv

Dagens proteströrelse i Iran är troligtvis den största massrörelsen i landet sedan den iranska revolutionen 1979. Revolutionen störtade den hatade shahen (persiska för kungen), Mohammad Reza Pahlavi, som tvingades fly från landet han hade styrt sedan 1941. Men medan den borgerliga pressen nöjer sig med att beskriva revolutionen som en ”islamisk revolution” är det en grov förenkling. 

Trots att prästerskapet under ledningen av Ayatollah Khomeini lyckades med att kapa revolutionen var denna utveckling ingen självklarhet. I själva verket skulle det dröja några år innan mullorna fullt ut kunde besegra arbetarklassen och revolutionen, och omvandla den till den brutala religiösa diktatur som idag hotas av en modig massrörelse.
Kapitalistledarna i Väst har varit snabba med att ge ett åtminstone ytligt stöd till protesterna, men imperialistmakterna har länge gett sitt stöd till diktaturen i Iran. Under större delen av 1900-talet var Iran en halvkoloni där först brittisk imperialism och senare USA verkligen styrde.
Men när shahen flydde frånIran under februari 1979 var det inte första gången han tvingades lämna landet på grund av en stor proteströrelse. Efter en misslyckad statskupp som försökte störta den populära statsministern, Mohammad Mosaddeq, valde shahen att fly först till Irak och därefter Italien när massorna gick ut på gatorna. 
Mosaddeq hade infört en lag om att förstatliga landets oljeindustri som då ägdes av det brittiska Anglo-Iranian Oil Company (numera energijätten BP). Brittisk imperialism agerade snabbt med en blockad av iransk olja och andra försök att destabilisera landet ekonomiskt och politiskt under de två åren innan de organiserade kuppen med stöd från USA.

Mosaddeq – som tillhörde Nationella fronten, en lös gruppering av liberala kapitalister, socialdemokrater och antimonarkister – bad massorna att återvända hem när kuppförsöket initialt såg ut att ha besegrats. Detta var ett stort misstag och inom några dagar hade kuppledarna återsamlat sig och tagit kontroll över landet. 
Istället för att uppmana sina supportrar att organisera sig mot kuppen valde Mosaddeq att kapitulera och shahen återvände till Teheran tillsammans med chefen för USA:s underrättelsetjänst CIA.
För att undvika att en liknande situation skulle uppstå igen påbörjade shahen arbetet med att konsolidera sin makt. Förtrycket utökades, särskilt mot Nationella fronten och det kommunistiska partiet, Tudeh. Den brutala säkerhetspolisen, SAVAK, grundades med personal från den USA:s militär och CIA som utbildare. 
SAVAK-agenter blev ökända för sina brutala och hänsynslösa metoder i att jaga och eliminera allt motstånd mot shahen. Trots det bröt ändå sporadiska proteströrelser och strejker ut under åren, som ändå krossades av regimen.

Vid sidan av att bygga upp sin repressiva statsapparat försökte regimen även att hejda eventuella revolter underifrån genom att införa vissa reformer uppifrån. Det började redan under 1950-talet, men takten ökade särskilt under 1960-talet och framåt. 
Denna utveckling finansierades genom de ökande oljeintäkterna som staten hade tillgång till på grund av högkonjunkturen efter andra världskriget och ökande oljepriser. Mellan 1954 och 1976 ökade statens oljeintäkter från 34 miljoner till över 20 miljarder dollar.
Shahens första storprojekt – den så kallade ”vita revolutionen” – fokuserade på jordreformer. Reformerna skulle innebära att de gamla feodala relationerna på landet avskaffades och moderna jordbruksmetoder infördes. Samtidigt skulle miljoner jordlösa bönder få tillgång till mark. 
Men reformerna gynnade framför allt de mest välbärgade, inklusive shahens släkt, som snabbt övergick från att vara traditionella stora jordägare till att bli moderna kommersiella bönder. Mer än hälften av landets bönder fick ingen mark alls och för många av de som fick mark var deras tomter för att små för att kunna försörja sig på.

Trots att revolutionen kapades har minnet av rörelsen inte försvunnit.

En sidoeffekt av detta var att befolkningen blev allt mer urbaniserad. Många av de som inte hade gynnats av landreformerna flyttade till städerna. Under en tjugoårsperiod – från mitten av 1950-talet och framåt – växte andelen som bodde i städerna från 20 till drygt 50 procent. Denna massmigration var avgörande för att förse industrialiseringen med arbetskraft, men den bidrog självklart också till att skapa en större och starkare arbetarklass.
Den fortsatta högkonjunkturen under 1960- och början av 1970-talet innebar även en fortsatt industriell utveckling som också arbetarklassen fick ta del av genom ökad levnadsstandard, om än i mindre utsträckning än bland de rikaste. 
Men med den globala lågkonjunkturen under andra hälften av 1970-talet började läget vända. Arbetslösheten steg dramatiskt och de begränsade sociala reformer som hade införts avskaffades snabbt eller urholkades.

Samtidigt hade inflationen också ökat. Hyror i Teheran ökade till exempel med 300 procent under första hälften av 1970-talet, vilket ledde till att även medelklassfamiljer kunde behöva lägga 50 procent av sina inkomster på hyran. Denna åtklämning av arbetarklassen från två håll banade väg för en explosiv konfrontation.
För att hejda det växande missnöjet använde shahen sig av en förnyad repression. Militären och SAVAK användes för att krossa demonstrationer och den fysiska repressionen kompletterades med lagändringar som även riktades mot delar av medelklassen som basarägarna – köpmännen – med anklagelser om ”korruption” och ”vinstjakt”.
I början av 1978 hade mindre strejker och demonstrationer blivit vanliga med krav på demokratiska rättigheter. Till en början leddes rörelsen av medelklasselement, som köpmän och studenter, men arbetarklassen började spela en allt mer central roll.

Under augusti månad det året gjorde regimen eftergifter som ett sätt att lugna massorna på. Vissa politiska fångar släpptes, politisk aktivitet tilläts i viss utsträckning och militären drogs tillbaka från gatorna. Men eftergifterna hade en motsatt effekt; snarare än att dämpa läget blev det fler protester och fackföreningar bildades. 
Och när olje- och andra industriarbetare gick ut i strejk i protest mot beskjutningen av demonstranter i september, vilket ledde till en generalstrejk, var det bara en tidsfråga innan regimen skulle kollapsa, men inte förrän statskassan kunde tömmas på miljarder.
Trots sin reaktionära politik var Khomeini försiktig med att agera för snabbt efter sin återkomst från sin exil i februari 1979. Å ena sidan var den nya regimen tvungen att genomföra en del av arbetarklassens krav. Bankerna, försäkringsbolag och stora delar av industrin förstatligades utan kompensation till de gamla ägarna som hade flytt landet av rädsla för en socialistisk utveckling.
Men å andra sidan gjorde regeringen allt för att dämpa massornas strävanden och isolera de mest militanta delarna av arbetarrörelsen. Detta möjliggjordes inte minst av Tudeh, det kommunistiska partiet, som istället för att ge ledarskap till rörelsen gav stöd till Khomeini baserat på dess stalinistiska tvåstegsteori som såg den iranska revolutionen inte som en arbetarrevolution, utan endast som en demokratisk revolution. Det följde av den helt bankrutta teorin om att arbetarklassen var tvungen att stå tillbaka för andra krafter.

Utan något ledarskap som kunde visa en tydlig väg framåt var det möjligt för prästerskapet att konsolidera sin kontroll, särskilt när Iran-Irak-kriget inleddes i september 1980 och den nya regimen kunde använda hotet av ”utländska fiender” för att trycka tillbaka arbetarna.
Men trots att revolutionen kapades har minnet av rörelsen inte försvunnit. Det har setts gång på gång när den iranska arbetarklassen, trots risken för brutal repression, har rest sig mot den brutala och reaktionära regimen.

LÄS OCKSÅ:

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!