Nej till svenskt medlemskap i Nato

Krigen och militariseringen är de värsta uttrycken för hur ruttet dagens kapitalistiska system är (Foto: Official U.S. Navy Page / Flickr CC).

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

På partikongressen i november beslöt Socialdemokraterna att säga nej till svenskt medlemskap i Nato och så sent som den 8 mars sa Magdalena Andersson att en ansökan om svenskt medlemskap inte är aktuell. Skälet som angavs var att en sådan ansökan skulle destabilisera säkerhetsläget i Europa.
Efter detta har Sverigedemokraterna bytt ställning och det finska politiska etablissemanget med S-ledningen i spetsen genomfört en rekordsnabb omsvängning där nej till Nato har blivit ett ja. Nu ska den svenska säkerhetspolitiska rapporten vara klar redan 13 maj. Den socialdemokratiska partiledningen har sagt att den beslutar 24 maj, men det talas om ett beslut redan i mitten av maj.
Demokratin är utsatt för ett makalöst övergrepp där locket till en öppen debatt ligger på, men där alla utgår från att S-ledningen har ändrat sig och tänker lämna in en svensk ansökan till Nato.

Innebär ett större Nato mer säkerhet?

Nej. Som vi har sett har Natos utvidgning österut ökat spänningen i världen. Att 12 länder har anslutit i östra Europa sedan 1999 har varit ett argument som den ryska regimen använt i sin militarisering.
Om Finland går med i Nato får landet en 1 340 km lång Natogräns mot det krigförande Ryssland. Det innebär en ökad spänning. Även Sveriges geopolitiska läge – att landet är så nära Ryssland – har tidigare varit ett argument från socialdemokratiska ledare som Hjalmar Branting och Olof Palme för alliansfrihet.
Nästan alla bedömare har överraskats av Putins oberäknelighet, maktfullkomlighet och blodtörst. Vi vet inte hur Putin reagerar på att Natoansökningar lämnas in kring Östersjön. Däremot anser ingen militär bedömare att det föreligger något militärt hot från Ryssland mot Sverige idag.
För att komma undan den osäkerhet som därmed öppnar sig när Sverige och Finland lämnar in själva ansökan fram till att inträdet sker – vilket brukar ta 12-15 månader, men som nu med hetsen kan skyndas på till 3-6 månader – har regeringarna försökt få garantier av USA. Medier rapporterar dock att USA inte vill ge några säkerhetsgarantier under anslutningsprocessen.
Det är inte heller något problem för Sverige att stanna kvar i en alliansfrihet även om Finland skulle gå med. Vad det handlar om är att Västvärldens politiker vill få oss att tänka svartvitt – att antingen är man mot Putin eller med Putin – och minska utrymmet för en tredje väg.
Rättvisepartiet Socialisternas hållning har sedan kriget bröt ut varit ”Varken Putin eller Nato”. Det svartvita tänkandet att blint sluta upp bakom de militära ledarna i Västvärlden är på sikt ett stort säkerhetshot.

Vad är alliansfriheten värd?

Det stämmer att det alltid har legat ett hyckleri bakom den påstådda alliansfriheten och att Sverige med värdlandsavtalet 2016 redan till hälften gått med i Nato. Skulle Sverige helt gå med i Nato försvinner fikonlövet och Sveriges trovärdighet att till exempel medla i internationella konflikter blir ännu mindre. Att slutgiltigt ge upp alliansfriheten efter 200 år utanför de stora krigen har betydelse framför allt för medvetenheten i befolkningen.
Ett socialistiskt nej till Nato innebär att vi står i allians med arbetare och fattiga i alla länder. Vi står med det ukrainska folket mot Putins fruktansvärda invasionskrig, men vi står inte med det USA-imperialistiska Nato för det. Om arbetarklassen i Ryssland reste sig och störtade Putin skulle kriget upphöra. Arbetarklassen i Ukraina behöver försöka organisera sig självständigt i försvaret och bygget av landet även mot Zelenskyjs klasspolitik, och arbetarklassen i USA kan om den reser sig få slut på USA-imperialismens krig och utsugning över hela världen.
Vår socialistiska alliansfrihet – den internationella arbetarsolidariteten – är alltså inte samma sak som etablissemangets alliansfrihet. Som revolutionären Lenin förklarade inför första världskriget är krig en oundviklig konsekvens av det kapitalistiska systemet, där konkurrerande företag, och bakom dem stater, slåss om herraväldet på jorden.
Så även om Sverige på pappret varit alliansfritt har Sveriges kapitalistklass och politiska etablissemang alltid haft ett stöd till USA-imperialismen. Medan delar av befolkningen har stött arbetare i alla länder – som socialdemokratiska ungdomsförbundets stöd till det norska folkets krav på självständighet 1905, vilket var en viktig del i att Norge fick självständighet från Sverige.
Som de svenska arbetare som åkte i de internationella socialistiska brigaderna och stred mot fascisten Franco och för socialistisk revolution i spanska inbördeskriget på 1930-talet. Som den breda Vietnamrörelsen i Sverige som kämpade mot USA:s krig mot fattiga människor i Vietnam på 1960-70-talet, eller när den största demonstrationen någonsin i Stockholm ägde rum – den 15 februari 2003, då 100 000 demonstranter fyllde gatorna mot USA:s invasion av Irak.

Rättvisepartiet Socialisternas paroll under 1 maj.

Artikel 5

Ett argument som används för Natoanslutning är att det i Natofördraget artikel 5 står att om ett Natoland angrips måste de andra länderna komma till undsättning.
Man förstår det som att skälet till att Nato inte har stridit i Ukrainas luftrum nu är att Ukraina ännu inte är en fullvärdig Natomedlem. Om paragraferna ska följas till punkt och pricka – vilket de sällan gör när det verkligen gäller – är det i sånt fall tur att Ukraina inte idag är en fullvärdig Natomedlem, då det hade inneburit starten på det tredje världskriget om Nato gått in direkt militärt.
Tvärtom kan man se att frånvaron av Natos attackflygplan har möjliggjort för ett mer folkligt försvar från Ukrainas befolkning, vilket har haft påverkan på det ryska försvaret som alla kan konstatera går förvånansvärt dåligt.
Natos artikel 5 har bara verkställts en enda gång: efter terrorattacken den 11 september 2001, då europeiskt luftvärn flyttades över Atlanten. Alla andra gånger Nato har stridit har det inte varit försvar, utan anfallskrig utanför Natos gränser.
Är det på grund av Natoalliansen som Natoländer inte har attackerats? Det har inte funnits någon militär kraft stark nog att attackera Natoländerna; därför sker militära urladdningar genom terrorattacker och proxykrig istället. Med Kinas militarisering och försök att hävda sig kan läget däremot bli annorlunda och Nato är i en process av en omläggning österut där krig om Taiwan kan vara nästa krigshärd.
Man kan däremot konstatera att Nato på inget sätt har hindrat sina medlemsstater, stärkta av den militarism som Nato boostar, från att kriga i andra länder. Som till exempel Turkiets allt mer despotiska ledare Erdoğans krig mot kurder i Turkiet och Syrien och dess understöd till Azerbadjan i kriget om Nagorno-Karabakh och ockupation av delar av Cypern.

Nej till militarisering och kärnvapen

Den militära rustningen som har pågått under många år har redan varit en del av Natoanpassningen. Nu har det accelererat när alla riksdagens åtta partier enat röstade för att höja de militära anslagen till två procent av BNP.
Fördubblingen av försvarsutgifterna från 50 miljarder kronor (2015) till kanske så mycket som 110 miljarder (då de utgör 2 procent av BNP 2025) skulle om det istället hade satsat på vården kunnat ge 100 000 fler anställda.
Militariseringen innebär en militarisering av ekonomin. Det var ingen slump att de största företagen hade ett hemligt möte med den finska presidenten och finska näringslivstoppar – ett så kallat högnivåmöte – förra veckan för att trycka på för Natoanslutningar. Med Nato får de svenska vapenföretagen ännu säkrare marknader. Sedan krigsutbrottet den 24 februari har vapentillverkaren Saabs aktie stigit med 80 procent och orderingången har stigit med 38 procent under årets första tre månader. Nu hoppas vd:n Micael Johansson att ett Natomedlemskap kan göra att fler av anfallsflygplanet JAS Gripen kan säljas.
Med utökad värnplikt, expanderat hemvärn, återöppnande av regementen och så vidare väntar även en militarisering av samhället.
En viktig försämring med en Natoanslutning är att Sverige då blir en del av Natos kärnvapenparaply. Trots att det finns beslut på att kärnvapen inte ska finnas på svensk mark kommer vi inte kunna stoppa att Nato-ubåtar och flyg med kärnvapen vistas här. Att svenska företrädare redan genom sin Natoanpassning och värdlandsavtalet har svikit nedrustningsarbetet och vägrar ratificera FN:s förbud mot kärnvapen förra året visar hur illa det är.
Det finns 15 000 stridsspetsar laddade med kärnvapen i världen med potential att utplåna livet på jorden, och nedrustningen har avstannat.

Demokratin har redan misshandlats

För bara några veckor sedan utgick samhällsdebattörer från att ett Natomedlemskap måste föregås av en folkomröstning. Nu är det oklart om det ens blir ett beslut i Sveriges riksdag, om det bara är den socialdemokratiska partiledningen själv som fattar beslut, eller helt enkelt ett beslut som sker i vårt grannland Finland som automatiserar ett svenskt beslut. Helt klart är att det inte förs någon som helst öppen diskussion i frågan.
Inte ens om man är medlem i Socialdemokraterna får man vara med och bestämma. Den så kallade interna processen inom S är en fem sidor tjock pdf som läses inför tre digitala zoom-möten. Inget av partierna förespråkar enligt DN:s rundfrågning en folkomröstning, men inte heller att frågan ska få komma upp i höstens val.
För arbetarkampen är den största skandalen återigen att Vänsterpartiet inte ens har lanserat en kampanj mot Natomedlemskap inför första maj och att Aftonbladet över en natt bytte linje.
Om det är så här illa inför ett Natomedlemskap kan en ju räkna med att det blir ännu värre när medlemskapet är på plats.
Idag är Joe Biden president i USA, nästa gång kan det vara Donald Trump med sitt illa dolda stöd till kuppförsöket av Vita Huset. Störst bestämmer oavsett vad som står i paragraferna. USA spenderar 7 410 miljarder kronor på sitt försvar och resten av Nato 3 000 miljarder.
Nato omfattar även Polen, Ungern och Turkiet med sina allvarliga inskränkningar av demokratiska rättigheter.

Krigen och militariseringen är de värsta uttrycken för hur ruttet dagens kapitalistiska system är. Miljarder läggs på att döda andra människor. Även om demokratin stryps kommer i längden dessa chockerande erfarenheter få massorna att genomskåda systemet. Då är det viktigt att vi socialister inte har smutsat ner våra händer genom stöd till militarismen, utan har en klar hållning av internationell solidaritet.
Med det budskapet tågar vi första maj.

NATO OCH AFGHANISTAN

USA-imperialismens krig i Afghanistan, under Natos befäl och med svenska trupper, pågick i 20 år, från 2001 till 2021.
Från början benämnt som en del av kriget mot terrorismen efter dåden den 11 september 2001 förändrades gradvis USA:s inställning till att det var ett anfallskrig för att upprätthålla en regering i dess tycke. I en artikel i Dagens Arbete citerade socialdemokraten Pierre Schori en rapport om den enorma krigsinsatsen: ”Av de 946 miljarder amerikanska dollar man [USA] spenderade mellan 2001 och 2021, så gick 86 procent (816 miljarder) till militära utgifter. Ytterligare 83 miljarder gick till afghanska säkerhetsstyrkor och 25 miljarder till drogbekämpning. Bara 21 miljarder dollar gick till ’ekonomisk utveckling’ av landet. Det är mindre än två procent av vad USA totalt spenderade på Afghanistan”.

Kostnaderna för de svenska insatserna – 500-900 soldater på plats i två decennier – är fortfarande inte fastställda. En utredning 2017 om de första 14 åren uppskattade utgifterna till över 20 miljarder kronor. Svenska politiker och militärer påstod länge att det handlade om att ”försvara Sverige” eller ”bygga demokrati”.
Nato tog över ledningen av kriget redan 2003, som den första militära insats krigsalliansen har gjort utanför Europa. De svenska trupperna stod direkt under Natobefäl. När USA ifjol beslutade att avsluta sin insats följde Sverige och övriga stater med.

Slutresultatet är välkänt – talibanerna är tillbaka vid makten med kända diktatoriska metoder, samtidigt som landet skakas av hungersnöd.

NATOS BOMBER ÖVER LIBYEN

Tre dagar efter att Nato efterfrågat svenskt stridsflyg i Libyen i slutet av mars 2011 beslutade riksdagen att ställa upp med ”en svensk väpnad styrka på högst 250 personer” till en kostnad av 200 miljoner kronor.
I den svenska insatsen ingick åtta JAS Gripen och ett Korpen signalspaningsplan, plus ett förband för psykologiska operationer för att skicka propaganda från en bas på Sicilien. Svenska officerare placeras ut i olika högkvarter i Italien.
De tre dagarna användes till att med ett allt vanligare medel, en chockdoktrin, hävda att detta var det enda sättet att undvika en total massaker i Libyen. Trupper som stödde den libyske diktatorn Gaddafi, som länge haft nära samarbete med EU, närmade sig staden Benghazi som hölls av rebeller. De som kampanjade för att skicka JAS-planen hänvisade också till en FN-resolution om flygförbud.
Med paralleller till idag var plötsligt alla på samma linje. Även Vänsterpartiet gav sitt stöd.

I Offensiv kritiserade vi beslutet och visade att det inte alls handlade om att skydda den libyska befolkningen:
”Ett syfte är just att sudda ut medvetenheten om massornas styrka. Istället ska massorna skrämmas från att göra uppror (’se vad Gaddafi kan göra’) och förlita sig på Väst. Men för USA är målet stabila regimer, inte demokratiska rättigheter, jobb och att arbetarna ska få del av Mellanösterns oljeinkomster.
Hyckleriet blir tydligt när USA söker stöd för insatsen i Libyen från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, två stater som båda sänt trupper till Bahrain för att slå ner revolten där. Massakrerna i Jemen, som har fyra gånger större befolkning än Libyen, sker med vapen och till och med giftgas från USA.
För Väst handlar kriget i Libyen om att visa upp sin militära överlägsenhet under sken av ’försvar av demokratin’. Det är också frågan om att forsätta kontrollera den libyska oljan, som har mycket hög kvalitet. EU vill också fortsätta stoppa flyktingar från Afrika.”

Bombningarna – inga marktrupper sattes in – fortsatte i sju månader. Staden Sirte har jämförts med Grozny i Tjetjenien efter den totala sönderbombningen från ryska missiler och artilleri. Det uppror som kunde ha utvecklats krossades fullständigt. Efter sig lämnade Natos bomber ett land i extremt kaos och nöd, som fortsatt och har förvärrats under det decennium som gått. Deklarationerna från dåvarande utrikesminister Carl Bildt om ”seger för demokratin” saknade helt förankring i verkligheten.
För högern och krigsindustrin var insatsen i Libyen ett led i att knyta Sverige närmare Nato och samtidigt göra reklam för JAS Gripen.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!