Nepal efter revolten – vad kommer härnäst?

När Offensiv går i tryck har det gått exakt en månad sedan Nepal skakades av en kortlivad, men intensiv, proteströrelse som kom att kallas ”generation z-protesterna”. Fem dagars kamp, protester, och upplopp lyckades tvinga premiärministern att avgå och parlamentet att upplösas.

Nyval är utlyst till den 5 mars 2026, och det återstår att se om landets missnöjda ungdomsgeneration får se någon verklig förändring, eller samma orättvisor under en ny regim.

Av Vilgot Karlsson // Artikel i Offensiv

Proteströrelsen utbröt i reaktion mot regeringens beslut den 4 september att förbjuda 26 sociala media-plattformar, inklusive Facebook, Youtube, Snapchat, X (tidigare Twitter), Whatsapp och Reddit, med argumentet att dess ägare hade vägrat att registreras hos Informations- och Kommunikationsmyndigheten.

Det verkliga motivet bakom censuren var sannolikt ett försök att förhindra fortsatt spridning av en ny viral trend på social medier, ”#NepoBaby”, som riktade oönskad uppmärksamhet mot härskarklassen genom att avslöja vilka lyxliv politiker och deras barn lever, i stark kontrast mot den genomsnittliga befolkningen.

Plattformsförbudet var endast katalysatorn som fick ett växande missnöje att ta fysisk form, och spilla ut från sociala medier till Katmandus gator. Proteströrelsens grogrund är den groteska skillnaden i levnadsstandard mellan rika och fattiga, den utbredda korruptionen, och den höga ungdomsarbetslösheten (20 procent bland unga i åldrarna 15-24 år). I genomsnitt tjänar en person i Nepal 1 400 dollar om året. Tre fjärdedelar av alla hushåll är beroende av pengar som skickas från familjemedlemmar som arbetar utomlands, vilket utgör närmare en tredjedel av landets BNP.

Idén om att demonstrera diskuterades flitigt på de plattformar som inte redan hade förbjudits. Initiativet till en demonstration togs av den ungdomsledda hjälporganisationen Hami Nepal. Den 8 september samlades tiotusentals unga utanför parlamentsbyggnaden i Katmandu. Demonstrationen började fredligt, men på grund av den lösa organiseringen och bristen på ledning eskalerade protesterna och fick bitvis våldsamma uttryck, såsom stenkastning, vilket militären besvarade med gummikulor, vattenkanoner, tårgas och skarp ammunition.

Protesterna fortsatte trots ett utlyst utegångsförbud och statligt övervåld. Parlamentet stormades och presidentpalatset samt Högsta Domstolen sattes i brand, tillsammans med över trehundra myndighetsbyggnader landet runt. Nitton demonstranter dödades av militären och över 300 skadades. På kvällen lyfte regeringen förbudet mot sociala medier.

Sedan 1990 har Nepal haft 27 premiärministrar. Med ytterst få undantag har premiärministerskapet under den perioden roterat mellan de tre största partierna – Nepals kommunistiska parti (Förenade marxist-leninisterna), Nepals kommunistiska parti (Maoisterna) och Nepals Kongressparti (socialdemokrater). Fjärde störst är Rastriya Swatantra-partiet (RSP), som bildades 2022 och beskriver sig som varken vänster eller höger. Femte störst är det monarkistiska, hindunationalistiska Rastriya Prajatantra-partiet (RPP).

Den 9 september avgick premiärminister K. P. Sharma Oli. Det var hans fjärde omgång som premiärminister sedan 2015, senast år 2024 i en koalition mellan Nepals kommunistiska parti (Förenade marxist-leninisterna), som han själv tillhör, och Nepals Kongressparti. Oli kritiserades ofta för att blunda för korruption och svågerpolitik.

Bara i år har över tio större skandaler som involverar nuvarande eller tidigare ministrar avslöjats, inklusive mutbrott, förskingring och bedrägeri, enligt Kathmandu Post.

Efter ingripande från landets högste militär, som förhandlade med självutnämnda ledare för protesterna styrs Nepal sedan den 12 september av en övergångsregering ledd av landets första kvinnliga premiärminister, tidigare chefsdomare i landets Högsta Domstol, Sushila Karki, som tillträdde efter samtal med militärens överbefälhavare.

Övergångsregeringen består av advokater, tjänstemän, myndighetschefer och tidigare ministrar utan partitillhörighet. De har redan beslutat att det utlovade valet ska betalas med nya nedskärningar.

Proteströrelsen lyckades med att fälla regeringen, men liksom andra ”generation z-protester” de senaste åren (Sri Lanka, Bangladesh, Filippinerna, Indonesien) var den löst organiserad, saknade en demokratiskt vald ledning och tog upp begränsade krav mot korruption, orättvisa eller mot den sittande regeringen utan att i grunden kämpa för ett helt nytt samhällssystem Monarkin avskaffades 2008 och ersattes av politikernas nepotism. Proteströrelsen lyckades uppmärksamma orättvisorna och fälla regeringen, men tog inte kampen vidare, utan lade sin framtid i händerna på gamla politiker och advokater. Det återstår att se om fröet till en mer långtgående och systemförändrande rörelse har såtts.