Norrbotten: Vårdslakt och politiker på lyxlön

Politikernas lyxlöner sticker i ögonen på de anställda som får utstå konstanta nedskärningar. Dags att mobilisera till nya demonstrationer, som år 2017 (Foto: Matilda Eriksson).

av Lars Bjersing // Artikel i Offensiv

Attackerna på välfärden duggar tätt, nu på vården i region Norrbotten. 

År 2014 införde regionen 21 ”vårdnära” tjänster (VNS). Tanken var att avlasta personalen på Sunderby och Kalix sjukhus. Uppgifter som kunde utföras av personer utan medicinsk utbildning skulle numera utföras av dedikerad personal. Arbetsuppgifterna innefattade att flytta patienter mellan avdelningar, mathantering och att transportera prover med mera. 

År 2015 pågick försök med vårdnära tjänster runt om i landet och 15 av 20 regioner besökte region Norrbotten för att nätverka och studera regionen som då hade kommit längst i landet med satsningen. Antalet tjänster växte och är i skrivande stund uppe i 55 tjänster.
När Sveriges BNP nu är större än någonsin ser vi återigen hur våra politiker väljer att prioritera – nu ska totalt runt 700 miljoner kronor skäras bort från region Norrbottens vård. Det innebär bland annat att alla 55 vårdnära tjänster skall bort från Sunderby och Kalix sjukhus. Sedan tidigare råder anställningsstopp i regionen och även innan nedskärningen är arbetstempot högt för de anställda inom vården. 
Det säger sig självt att de som redan har hög arbetsbelastning och för lite tid med patienterna inte kommer att få en bättre situation med ännu fler arbetsuppgifter. Personalen inom VNS snittar idag 20 000 steg på en arbetsdag – detta överförs nu på övrig personal som redan är extremt pressad.
Anställningsstoppet påstås inte innefatta vården, men Kommunals ordförande för Norrbotten, Marianne Engberg, poängterar i en intervju att pensionsavgångar och uppsägningar inte ersätts och att facket dessutom inte inbjuds till att diskutera eventuella risker och konsekvenser.  

Sedan tidigare råder anställningsstopp i regionen och även innan nedskärningen är arbetstempot högt för de anställda. 

Beslutet om avskaffandet av VNS togs konstigt nog inte av politiker, utan lämpades över på tjänstemän. Regionrådet Kenneth Backgård (Sjukvårdspartiet) har fått kritik för detta. Kanske vågar inte en politiker som företräder ett parti med ordet sjukvård i namnet vara med och fatta beslutet själv. Det är ju dessutom inte första gången det blåser kring Backgård; tidigare har bland annat de ständigt utbytta mobiltelefonerna som finansierats med skattemedel varit uppmärksammade i regionen.
Samtidigt som detta sker rapporterar lokala tidningar om lönerna för de anställda inom regionen och kommunerna. Regiondirektör Anna-Stina Nordmarks lön har på 20 år ökat från 59 000 till 140 000 kronor i månaden (en 137-procentig ökning!) och Backgård tjänar 85 000 kronor i månaden. 
Att det sticker i ögonen på vanligt folk och vårdanställda är tydligt. Zara Leghissa, avdelningsordförande i Kommunal Luleå, påpekar för Kuriren att löneskillnaderna i Sverige nu är tillbaka på 1930-talets nivåer och hänvisar till LO:s årliga lönerapport. 

Med en befolkning som växer och en ökande andel äldre kommer vårdbehovet att öka. De ökade klasskillnaderna och pressen gör även att behovet av missbruksvård ökar. Att i det läget minska förmågan till vård är helt oförsvarligt. Sjukvård borde vara en mänsklig rättighet och borde få mer resurser när samhället är rikare än någonsin. 
Om vi ska kunna komma tillrätta med löneskillnader, mänskliga villkor på jobbet och rättvis fördelning av resurserna behövs demokratiska kämpande fack, ett tydligt vänsteralternativ och en förhöjd medvetenhet bland allmänheten. En annan vård är möjlig – ett annat samhälle är möjligt!