Pågår det en ”grön industriboom” i norr?

Northvolts jättebatterifabrik i Skellefteå är ett av flera ”gröna” industrisatsningar i norra Sverige. Elektrifieringen av samhället kommer uppskattningsvis betyda ett elbehov på 300-500 Twh per år – ifjol var den totala elkonsumtionen i Sverige 140 Twh (Foto: Pressbild Northvolt).

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Från Moderaterna till Vänsterpartiet pekas ”gröna” industriinvesteringar ut, framför allt i norra Sverige, som det som ska innebära att en klimatomställningen inom planetens gränser ska vara möjlig.
När några av dessa investeringar nu håller på att för­verkligas blir det också tydligt att de under kapitalets kontroll inte kommer att vara hållbara, varken för klimatet, lokalsamhället eller de arbetare som ska stå för arbetet.

I sitt installationstal som partiledare i december sa Magdalena Andersson: ”Vi ser nu upptakten på en grön industriell revolution i Sverige. Koldioxidfri stålpro­duktion. Batterifabriker. Eldrivna tunga lastbilar. Tiotusentals nya arbetstillfällen.”
”Stärk Sverige som industrination”, förkunnar Ulf Kristersson (M) medan Annie Lööf (C) proklamerat att ”Sverige kan vara det gröna skyltfönstret mot omvärlden”. Vänsterpartiets Nooshi Dagdostar vill inte vara sämre och skrev under sin industriturné under hösten att ”Industrin är nyckeln, både till vårt välstånd och till den omställning som måste ske i Sverige”. Som en del i utvecklingen har regeringen även tillsatt en samordnare för ”samhällsomställning vid större företagseta­bleringar och företagsexpansioner i Norr- och Västerbotten”.
Frågan är vad som händer? Pågår det verkligen en grön industriboom och hållbar omställning i norr?

Onekligen är en rad stora industriprojekt på gång, i allt från idé­stadium till byggfasen. Några av de största är:
• Northvolts jättebatterifabrik i Skellefteå. Byggfas.
• Markbygdens vindkraftpark utanför Piteå. Byggs sedan 10 år, cirka hälften av vindsnurrorna på plats.
• Hybrit. Koldioxidfri stålproduk­tion av LKAB, SSAB och Vattenfall. Demoanläggning planeras i Gälli­vare, pilotanläggning i drift i Luleå.
• LKAB:s eget projekt för koldioxid­fri tillverkning av järnsvamp.
• Ny ljusbågsugn vid SSAB:s anläggning i Luleå.
• H2GreenSteel: Nytt koldioxidfritt stålverk i Boden – planeringsstadium.
• Fertiberia. ”Grön” tillverkning av kvävegödsel. Ännu ej beslutade planer.
• Nya gruvor. Till exempel Talgas planer på grafitgruva i Vittangi (ansökt om bearbetningskoncession), järngruvan i Kallak/Gállok (väntar på beslut från regeringen) och återöppning av koppargruvan Viscaria (ansöker om miljötill­stånd 2022).
• Utvinning ur restavfall från LKAB och SSAB. Sällsynta jordartsmetaller, fosfor, gips med mera. Planeringsstadium.
Sammanlagt handlar det om investeringar på hundratals miljarder kronor – bara i Norrbotten uppskattas investeringarna till 700 miljarder de närmaste åren. 

Projekten drivs helt på kapitalistisk grund, det vill säga det är inte omtanke om klimatet eller miljö som står i fokus utan vinstintressen från privata ”investerare”.
Till exempel har Volkswagen och Scania tillsammans med miljardären Christina Stenbäck, riskkapitalisten Harald Mix och Spotifys grundare Daniel Ek investerat stort i både H2GreenSteel i Boden och Northvolt. Storägare i Northvolt är också den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs.
Att det är vinstmaximering som står i fokus har avslöjats gång på gång vid Nortvolts fabrik där hundratals underentreprenörer är kontrakterade, ofta utan kollektivavtal och där byggfacket rapporterat om 90 timmars arbetsveckor.
Vid en nylig myndighetsrazzia vid bygget av fabriken avvisades 12 personer utan arbetstillstånd och sex företag dömdes till totalt 4 miljoner kronor i böter för brott mot arbetstidslagen. Totalt hade arbetare 8 500 timmar i otillåten ”systematisk övertid” under några månader.

Northvolt är ett varnande exempel på vad som väntar om fackföreningsrörelsen har en okritisk och passiv inställning till de nya investeringarna. Precis som kapitalis­terna vill exploatera naturresurser till så liten kostnad som möjligt, kommer de göra allt för att pressa ned kostnaderna för arbetskraften genom attacker på löner, arbets­villkor och även hota säkerheten.
Kapitalisternas miljardinvesteringar bygger förstås på vinstprognoser utifrån att omställningen i sig öppnar en ny enorm kapitalistisk marknad. Men det handlar också om stora geopolitiska förändringar; det nya kalla kriget, allmänt ökade imperialistiska motsättningar, brutna globala leveranskedjor och trenden av deglobalisering.
EU-länderna har intensifierat arbetet med så kallad ”strategisk autonomi”, där strategiska produkter ska framställas inom unionens gränser, eller åtminstone inte med ”alla ägg i samma korg”, för att inte bli beroende av andra kapitalistiska block i en allt mer intensiv och militariserad tävlan om makt och herravälde i världen.
En del av den strategiska autonomin är en utpekad växande skara av ”kritiska råvaror”, dit till exempel grafit och sällsynta jordartsmetaller räknas. Idag tillverkas exempelvis 99 procent av EU:s behov att säll­synta jordartsmetaller i Kina.

Det är mot denna bakgrund investeringarna i till exempel sällsynta jordartsmetaller, grafit, batteritillverkning och så vidare måste ses. Andra projekt handlar mer om höga råvarupriser, till exempel järnmalmsgruvan i Kallak/Gállok och koppargruvan Viscaria utanför Kiruna.
Det som förenar nästan alla projekt är dock det gigantiska behovet av elektricitet. Bara de största projekten kräver tillsammans uppemot 80 TWh (terawattimmar) el per år. Som jämförelse var hela Sveriges elkonsumtion 2020 140 TWh. Sveriges största vindkraftspark, Markbygden i Piteå, kommer fullt utbyggd att producera cirka 8-12 TWh.
Om planerna blir verklighet kommer dagens elöverskott i norra Sverige förvandlas till ett stort el­underskott. Om underskottet skulle täckas av vindkraft skulle det behövas minst 4 000 stora vindkraftverk, motsvarande ytterligare fem Markbygdenprojekt som täcker 450 km2, alltså var och en dubbelt så stor som hela Stockholms kommun.
Till det kommer all annan elektrifiering i samhället av till exempel transporter och redan existerande industriella processer som cementtillverkning. Energimyndig­heten tror att Sveriges elbehov landar på 300 TWh, medan andra tror på 500 TWh.
Bara elbehovet visar att dessa investeringar inte är hållbara. Även fossilfri elproduktion som vindkraft och solenergi har en klimat- och miljöpåverkan, eftersom det till exempel krävs betong och olika mineraler för dess tillverkning. Tusentals fler landbaserade vindkraftverk krockar med naturvärden, rennäringen, friluftsliv och turism. Vindkraft till havs har mindre miljö­påverkan, men stoppas av militären och att det är mer lönsamt att bygga på land.

Nu försöker delar av högern, till exempel Timbro, öppna den debatt som varit avslutad sedan 30 år tillbaka. De vill bygga ut de sista fyra orörda nationalälvarna (Torne-, Kalix-, Piteå- och Vindelälven), vilket skulle få katastrofala effekter för de sista naturliga älvekosystemen och den biologiska mångfald som är kopplad till dem.
Investeringarna bygger på fort­satt tillväxt och ”mer av allt”. Bara batterifabriken i Skellefteå kommer använda motsvarande 10 procent av världens litiumproduktion 2019. Ändå planeras för minst 30 ytterligare batterifabriker, bara i Europa! En omställning till elbilar är förstås nödvändig, men utan kombination med minskad biltrafik (och mindre bilar istället för lyxbilar) till förmån för kollektivtrafik kommer utsläppen att fort­sätta öka.
Samma sak gäller stålproduk­tionen, som står för sju procent av världens klimatutsläpp idag. Den måste ställas om till fossilfri produktion, men samtidigt måste stora delar av dagens nyproduktion ersättas med andra material och återvinning, både på grund av den miljöförstöring som nyutvinning innebär i form av gruvor, och på grund av att elektriciteten helt enkelt inte räcker till för att ställa om hela världens stålproduktion inom något decennium.

Ett system som drivs av ”mer av allt, samtidigt” och där konkurrensen innebär ett enormt slöseri av resurser när parallella system byggs upp, klarar inte av den fördelning av och hushållning med resurser som är nödvändig.

Prognoserna på ökad stålproduk­tion ligger bakom det spekulativa projektet för ny järnmalmsgruva i Gállok/Kallak utanför Jokkmokk. Gruvan planeras i tidigare oexploaterad natur alldeles intill världsarvet Laponia (Europas största sammanhängande naturlandskap med bland annat Sarek, Padjelanta, Stor sjöfallet och Muddus nationalparker), rakt genom viktiga renbetesområden och utan möjlighet till hållbara transporter av järnmalmen.
Fossilfri stålproduktion och batteriproduktion är nöd­vändiga investeringar för omställ­ning, men som under kapitalismens vinstmantra blir allt annat än håll­bara.
Mer uppmärksammad ”green washing” är den svenska skogsindustrin, vars kalavverkning under decennier har lett till stora klimatutsläpp, men där exploatering trots allt yngre skogar/planteringar ändå ökar i jakt på mer trämassa till biobränslen, förpackningsmaterial till onlinehandel med mera.
Drygt 31 procent av skogen har kalhuggits sedan slutet av 1980-talet; idag är mer än 60 procent av Sveriges produktiva skog yngre än 60 år.

Exploateringen av naturen för maxi­mal vinst, i form av skogindustrin och gruvor men även mer gröna alternativ som vindkraft och vattenkraft, påverkar alla, även de som arbetar i industrierna.
Fackföreningsrörelsen behöver därför kroka arm med lokalsamhällen och miljöaktivister, för att kämpa både för att investeringar inte sker på bekostnad av andra viktiga behov eller leder till stora skador på den lokala miljön och biologisk mångfald, och för att arbetare i de projekt som förverkligas har kollektivavtal, löner som går att leva på och trygga och säkra jobb.
Det finns en gryende medvetenhet och kamprörelse kring att den”gröna” investeringsboomen inte bara är ”guld och gröna skogar”. Kampen mot den fullständigt miljöskadliga gruvan i Gállok/Kallak utanför Jokkmokk och blockaderna mot Sveaskogs avverkning av naturskogar i Norrbotten är stormsvalor för vad som väntar.

Om den nya S-regeringen, som enligt nya näringsministern (och före detta LO-ordföranden) Karl-Petter Thorwaldsson ”älskar gruvor”, säger ja till en gruva i Gállok/Kallak kommer det sannolikt att utlösa kraftfulla och långvarig protester.
Karl-Petter Thorwaldssons uttalande följer tyvärr en lång historia inom fackföreningstoppen av att skapa en falsk motsättning mellan arbetares intressen och miljö- och klimatintressen. Vi klarar oss inte heller utan biologisk mångfald, då maten vi äter och luften vi andas är beroende av levande organismer som hotas av utrotning.
Allt fler ser också kopplingen mellan miljö- och klimatkamp och arbetarkamp. När Fridays For Future strejkade utanför klimattoppmötet i Glasgow fick de, och gav stöd, till strejkande sophämtare i staden.
Tyvärr ser Vänsterpartiet inte den kopplingen. Strategin att vinna industriarbetare och människor på landsbygden har resulterat i en vurm för svenska industriföretag och en okritisk inställning till deras exploatering av naturen.
När Nooshi Dagdostar besökte pappersbruket Södra Cell i Mönsterås berömde hon deras miljöar­bete för att ”skapa ett helt slutet system”. Faktum är att pappers­massaindustrin är bland de största klimatbovarna, både genom stora koldioxidutsläpp och genom att trävaror går till kortlivade produkter istället för att binda kol i till exempel byggnader av trä.
Vänsterpartiets talesperson i landsbygdsfrågor, Birger Lahti, har lika okritiskt försvarat Kaunis Iron i Pajala, som uppenbart bryter mot sitt redan svaga miljötillstånd för gruvan i Kaunisvaara.
Till saken hör att Kaunis Iron har gott om pengar för att rätta till bristerna som hotar miljön – 2020 gjorde bolaget en vinst på 483 miljoner efter skatt, där var fjärde krona i inkomst var vinst!

Det finns ingen grön omställning utan rättvisa och bra villkor för arbetare. Det visar om inte annat Northvolt, som samtidigt som de tvingar arbetare till 90-timmars arbetsveckor och struntar i kollektiv­avtal tecknar avtal med Porsche om att leverera jättebatterier till deras lyxbilar.
Faktum är att en verkligt hållbar omställning under kapitalismen är helt omöjlig. Ett system som drivs av ”mer av allt, samtidigt” och där konkurrensen innebär ett enormt slöseri av resurser när parallella system byggs upp, klarar inte av den fördelning av och hushållning med resurser som är nödvändig.
Att hushålla med resurser betyder inte att levnadsstandarden för löntagare behöver sänkas, lika lite som tillväxt har med våra behov att göra. Vi kan klara oss med mindre stål, men då krävs det en plan för hur och var stålet ska användas: till nödvändiga vind­kraftsparker till havs och nya tåg och bussar för avgiftsfri kollektivtrafik, men inte till tunga lyxbilar, bankpalats eller stridsvagnar. En sådan planering kräver också att företagshemlighe­terna avskaffas: vilken kapacitet finns att producera stål och med vilken klimatpåverkan? Och framför allt krävs offentligt ägande av produktionen, för att den ska kunna ske planerat efter de behov som finns av omställning, välfärd och så vidare, istället för efter blind vinstjakt.
Förhoppningen hos vissa om att enskilda kapitalisters investeringar skulle kunna vända trenden i avfolkningsorter har också kommit på skam. Nya vindkraftsparker ger få lokala jobb och till exempel Pajala har fortsatt att tappa invånare trots den nya gruvan.

Att kämpa för en verklig omställ­ning och stopp för ohållbara projekt som gruvan i Kallak är inget hot mot jobb, välfärd och landsbygd – tvärtom. Ett hållbart skogsbruk utan stora kalhyggen skulle till exempel kräva fler skogsarbetare, likaså ett hållbart, lokalt och eko­logiskt jordbruk.
Men framför allt skulle en verk­ligt hållbar, socialistisk, omställ­ning innebära att vinster i samhäl­let istället för att gå till miljardärers fickor investerades i jobb för bra bostäder, skolor, sjukvård, kultur, fritid och så vidare i hela landet efter behoven – och det skulle ändå vara möjligt att till exempel korta arbetstiden utan lönebortfall. Det är en sådan politik som kan vända utarmningen av landsbygden.

RÄTTVISEPARTIET SOCIALISTERNA & OFFENSIV STÅR FÖR:
• Gemensam kamp mot klimatkatastrofala kapitalistiska projekt som gruvan i Gállok/Kallak. Kamp för hållbara jobb inom välfärd och grön omställning i Jokkmokk och andra samhällen. 
• Gemensamt ägd, demokratisk styrd gruvindustri. Ställ om till återbruk av mineraler och anpassa mineralproduktionen efter verkliga behov istället för lyxkonsumtion och ”slit-och-släng”.
• Facklig organisering och ar­betsplatskamp för kollektivavtal, schyssta löner och villkor på alla arbetsplatser för ALLA arbetare.
• För ett hållbart skogsbruk – förbjud kalhyggen, inför eko­systembaserat skogsbruk.
• Vindkraftsutbyggnad med minimal miljöpåverkan (till exempel redan ianspåkstagen industrimark eller havsbaserad), inte maximal vinstjakt.
• Ratificera ILO:s konvention 169 om urfolks rättigheter.
• Gemensamt ägda naturresurser, förstatliga gruvor och skogsindustrin under demokratisk kontroll av anställda, lokalsamhälle, urfolk och miljöorganisationer.
• Kortsiktiga och ej hållbara jobb kan ersättas av nya hållbara jobb med bra löner och arbetsvillkor inom återvinning, återbruk, klimatanpassning och välfärd som en del av en planerad, offentligt ägd, och demokratiskt styrd socialistisk ekonomi.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!