Problemet stavas nyliberal mineralpolitik

Historien om järnmalmsgruvan i Kaunisvaara är ett avskräckande exempel på konsekvenserna av den nyliberala mineralpolitik som förts i Sverige sedan 1990-talet. 

Det är detta och inte krångliga miljöregler, vilket vd:n för Kaunuis Iron säger i NSD den 11 augusti, som hotar både jobb och en ansvarfull hantering av den värdefulla resurs det handlar om.

JONAS BRÄNNBERG

Företaget Northland Resources, som startade gruvan, är typiskt för de hundratals prospekteringsbolag som varit verksamma i Sverige de senaste årtiondena. Kostnaden för att muta in stora områden är låg. Kraven på den som ska utöva verksamheten är få och det går att tjäna stora pengar långt innan någon malm har brutits.

Northland Resources hanterade både ekonomi och miljöfrågor på ett ansvarslöst sätt. Naturvårdsverkets granskning visar att det fanns stora brister på i stort sett alla väsentliga punkter. Avfallsdammarna var felbyggda och ett dammbrott inträffade efter bara någon månad. 

Grundvattensänkningen kring gruvan blev inte några decimeter, vilket bolaget skrivit i sin ansökan om tillstånd, utan upp till 16 meter. Istället för att, som man skrivit i ansökan, transportera malmen några mil till närmsta järnväg i Finland, körs den med lastbil de 16 milen till Malmbanan. Detta är katastrofalt miljömässigt och har orsakat flera allvarliga trafikolyckor.

Att bolaget dessutom gjort en uppenbar glädjekalkyl när det gäller både kostnader och intäkter ledde fram till en av Sveriges största konkurser någonsin. Skulderna var drygt 12 miljarder större än tillgångarna.

Detta är ett av flera exempel på de extrema miljörisker som har följt i spåren på de små prospekteringsbolag som jagar stora ekonomiska vinster i gruvbranschen.

Det är ett otacksamt arv som de nya ägarna Kaunis Iron har tagit över. Det krävs enligt de underlag som finns tillgängliga sannolikt mycket omfattande åtgärder för att uppnå en acceptabel miljöstandard för verksamheten. Men sanningen är att bolaget har startat igen utan att göra några större förbättringar. Exempelvis är klarningsdammen densamma som tidigare, enligt Naturvårdsverkets utredning är den en tiondel så stor som det som angavs i Northlands tillståndsansökan. 

Ett företag som enbart under förra året gjorde en vinst på nära 600 miljoner kronor borde inte ha några problem att göra de förbättringar som krävs.

Dagertun med flera målar upp en bild av att det är extremt komplicerat att få miljötillstånd. Det är inte sant. Om de underlag som lämnas in är bra och fullständiga kan det gå fort. Northvolts batterifabrik i Skellefteå fick sitt första miljötillstånd behandlat inom sju månader, trots att det handlar om en stor och komplicerad verksamhet. 

När det gäller gruvor beviljas de allra flesta tillstånd till ny och utvidgad verksamhet (bearbetningskoncessioner). 

De senaste tio åren har 45 ansökningar beviljats, sex har avslagits. Flera nya gruvor har också fått miljötillstånd eller är inne i tillståndsprocesser som rullar på utan större dröjsmål eller problem.

Det är självklart så att jobben vid gruvan i Kaunisvaara är viktiga. Det är också självklart att det är bra att ta tillvara all den malm som finns i närområdet när gruvdriften väl har börjat och ingreppet i naturen redan är gjort, men det måste ske på ett sätt som följer miljölagstiftningen. Vilka andra bolag och verksamheter kommer annars att ställa sig i kön för att få en gräddfil?

Är det något som historien om Northland Resources och Kaunis iron visar är det att gruvverksamhet är alldeles för viktigt och riskfyllt för att lämnas över till privata, och många gånger spekulativa, vinstjagande bolag. 

Vi vill se en gruvnäring i samhällets regi, som lever upp till miljövillkor och arbetar för en sund hushållning med den värdefulla resurs som malmen är. ■