Regionala skillnader som på 1930-talet

Av Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

Den som färdas genom Sverige kan inte undgå att lägga märke till att på en del orter poppar nya hus upp som svampar ur jorden medan på andra orter syns tomma affärslokaler och öde hus. Klyftorna mellan regioner såväl som orter inom regioner och kommuner ökar.

De regionala skillnaderna i vårt land är nu lika stora som på 1930-talet. Det framgår av en rapport från SNS (Studieförbundet näringsliv och samhälle). Från 1930-talet minskade klyftorna fram till 1980 när den ekonomiska ojämlikheten var som lägst. Från och med 1980 började företag outsourca delar av industriproduktionen till låglöneländer, något som slog hårt mot industritunga län.

Ojämlikheten ökade från 1980 till 2015 när kurvan planade ut. År 2015 producerades något mer än hälften av Sveriges BNP i något av storstadslänen, varav ungefär en tredjedel i Stockholms län. Sedan dess har denna koncentrationstrend mattats av. Framför allt har Stockholms län stagnerat. Norrbotten var en raket under samma tid.

Detta är på regionnivå. Inom en region kan skillnaderna vara stora. Ser vi en region som Västernorrland ser vi två tillväxtområden, Sundsvall och Örnsköldsvik, medan det är dystrare för resten av regionen. I Sollefteå kämpar man nu med näbbar och klor för att behålla sitt sjukhus. En sak som SNS-rapporten visar är att kommuner på pendlingsavstånd från storstäder växer. Rena landsbygdskommuner fortsätter att minska. Även inom en och samma kommun kan skillnaderna vara stora. Krokoms kommun i Jämtland beräknas öka invånarantalet med ungefär 2 500 fram till år 2037. I kommunen sker ökningen i det sydöstra hörnet där det är pendlingsavstånd till Östersund. Resten av den stora kommunen visar negativa siffror.

SNS-rapporten tar upp utvecklingen efter pandemin. Den gjorde att många började jobba på distans och det har många fortsatt med i viss utsträckning. Man bosätter sig i sitt fritidshus och arbetar därifrån samtidigt som man behåller en lägenhet i staden och jobbar på kontoret någon dag i veckan. Det är inte alla som kan göra så. De flesta arbeten måste utföras på plats, exempelvis städning, tillverkning och omvårdnad. Det är inte heller alla orter ute i landet som kan dra fördel av denna trend. I Jämtland river man fullt fungerande flerfamiljshus i Bräcke medan det råder bostadsbrist i turistmagneten Åre, sjutton mil längre västerut.

Rapporten tar också upp den gröna industrialiseringen och dess möjligheter. Man pekar på att tillgång till el blivit en viktig faktor. Samtidigt reserverar man sig för hur långt dessa projekt räcker i det stora hela. Hur mycket som än investeras i Stegra i Boden hjälper det inte upp situationen i Filipstad. Man nämner också ordet regionalpolitik, ett ord som knappt nämns i svensk offentlig diskussion. Rapporten understryker att regionalpolitiken inte har möjlighet att råda bot på generella trender i ekonomi och politik.

I dag satsar en del kommuner, bland annat Östersund, på att få företag att etablera servicehallar. Rapporten visar att dessa inte ger mycket tillbaka i form av jobb och inkomster. Kommunerna måste stå för investeringar och det risktagande det innebär om det uppstår problem. Skellefteå är ett bra exempel på det med de åtaganden man gjort för Northvolts räkning.

”Negativ ekonomisk strukturomvandling i vissa regioner med åtföljande demografiska förändringar kan skapa en känsla av utanförskap” (ur rapporten). Nuvarande utveckling skapar inte bara en känsla av utanförskap, utan också en känsla av uppgivenhet i de områden som känner sig övergivna. Det skapar en grogrund för det missnöje som SD och partier ännu längre ur på högerkanten hämtar kraft ur.