Social Reproduktionsteori – kort intro

Om arbetarklassen strejkar, där kvinnor de senaste åren har dominerat arbetarkampen, och till och med lyckas revoltera och betvinga kapitalet – då skulle kapitalets pressande krav på familjen att leverera fogliga arbetare upphöra (Foto: Natalia Medina).

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Bland de feministiska teoribildningar som diskuteras mycket nu finns Social Reproduktionsteori, SRT, som berör hushållsarbete, omvårdnad, välfärd med mera. Det är dels en följd av den stora vårdkris som pandemin har blottat och den backlash mot jämställdhet som rullar in över världen. Det fanns även ett ökat intresse för SRT-feminism under de senaste årens feministiska uppsving. SRT-feminismen innebär ett antikapitalistiskt framsteg gentemot den tidigare dominerande postmodernismen, även om marxistisk feminism har en del att tillägga.

Förra veckan lyssnade jag på ett föredrag av Silvia Federici. På 1970-talet var hon ledande i den internationella kampanjen för lön för hushållsarbete och tog denna rörelse till USA. Hennes bok om häxprocesserna från 2018 har fått stor spridning. Federici kännetecknande huvuddraget för dagens situation med en kris för den sociala reproduktionen. Hon nämnde inte mer specifikt, men det kommer larmrapporter att årtionden av jämställdhetsarbete i världen håller på att raderas ut. 
Kvinnor står för 39 procent av arbetskraften i världen, men för 54 procent av de förlorade jobben. Män har större del i den ekonomiska återhämtningen, alltså lättare att få tillbaka jobbet.
Enligt EU, med data från april/maj förra året, har pandemin ökat klyftan i det ojämlika och oavlönade arbetet. Kvinnor spenderar nu 62 timmar per vecka med att ta hand om barn, jämfört med 36 timmar för män, och 23 timmar per vecka med hushållsarbete jämfört med 15 timmar för män i EU. 
Oxfam visade för ett drygt år sedan att kvinnor står för mer än 75 procent av hushålls- och omvårdnadsarbetet i världen och att det är en betydande del av ekonomin, även om det inte räknas in i BNP. Värdet på kvinnors obetalda arbete i hemmet är 10,8 biljoner dollar per år, vilket är tre gånger mer än techindustrin. 

I förordet till Familjens, privategendomens och statens ursprung skriver Friedrich Engels: ”Enligt den materialistiska historieuppfattningen är det i sista hand bestämmande momentet i historien: produktion och reproduktion av det omedelbara livet”.
Vad är produktion och vad är reproduktion? Produktion syftar till arbetskraftens produktion av varor och tjänster, varor som kan konsumeras på marknaden. Reproduktionen syftar på produktionen av oss som människor. Utöver att befruktas och föda barn innefattar det även att laga mat, städa, träning, sex, kärlek, barnomsorg, sjukvård, vård av andra med mera. Detta kan vara betalt arbete – som i vårdsektorn och skolan – eller obetalt som i hemmet.
Inom produktionen är det en speciell vara som utmärker sig gentemot alla andra. Det är arbetaren själv. Det är den enda vara som i sig själv innehåller förmågan att skapa nytt värde. 
Exploateringen av arbetare går som Marx visade till så att arbetsgivaren inte betalar arbetaren för det fulla värde hen lagt ner på en vara, utan istället alltid betalar en mindre del. Skillnaden omvandlas till den vinst, profit, som gör kapitalisterna så rika.
Så medan det är obetalt arbete som skapar kapitalisternas vinster är det obetalt arbete i hemmet (främst utfört av kvinnor) som skapar arbetare – arbetskraft.

Grunden i Social Reproduktionsteori är just att se hur beroende av kvinnors oavlönade arbete som kapitalet är. Att det är en integrerad del av det kapitalistiska systemet. SRT-feminister menar att de studerar relationen mellan produktion och reproduktion. 
Till exempel skriver Titti Bhattacharya (en av författarna till manifestet Feminism för de 99 procenten) i Monthly Review januari 2020 att de marxistiska verktygen måste utvecklas till att studera hushållsarbetet och se att detta medvetet har hållits på en förindustriell nivå.
Kvinnor i världen står som sagt för tre fjärdedelar av det oavlönade arbetet i hemmet. En arbetskraft som jobbar så mycket gratis vid sidan om förlorar även i värde på arbetsmarknaden. Kvinnor tjänar i snitt 84 procent av männens löner.
Detta ger för handen att kapitalismen använder sig av kvinnoförtrycket på två sätt. Dels frukten av dess arbete i form av skapande av ny arbetskraft i hemmen och dels genom att detta legitimerar att diskriminera kvinnor på arbetsmarknaden.
Den delen av analysen utmejslas av 1970-talets feminister såsom Margaret Benston, och har länge delats av marxister. 

SRT-feminister underskattar den organiserade arbetarklassens styrka och historiska uppgifter. 

Bhattacharya/Benston argumenterar för att lösningen ligger i att samhället tar ansvar för barnomsorg med mera, en socialisering av hushållsarbetet, ”omvandling av privat produktion till offentlig produktion”, vilket i grunden är en väg framåt. 
Silivia Federicis kampanj för hushållslön (lön inte bara för hemmafruar utan för allt hushållsarbete) däremot är en återvändsgränd. Tanken var att om staten måste betala kvinnor för hushållsarbetet blir detta så dyrt att de måste beskatta företagen väldigt mycket, vilket skulle försvaga kapitalet. De såg sin kampanj som en revolutionär väg, men det blir en omväg. 
En invändning är att lön för hushållsarbete på ett sätt cementerar de traditionella könsrollerna där mannen är ute i världen och tjänar pengar och kvinnan hemma och tar hand om barnen. Kvinnan som arbetare i hemmet förblir isolerad och mister då den kollektiva gemenskapen som en får på en arbetsplats, där en delar villkor med andra och kan strejka direkt mot arbetsgivaren.

SRT-feministerna å sin sida har en ständig invändning mot marxister som de tycker har negligerat reproduktionen och lagt all fokus på att kvinnor skulle få frigörelse bara de kom ut på arbetsmarknaden. Som Federici sa på mötet förra veckan är det uppenbart att kvinnoförtrycket består trots att kvinnor har haft ett massivt utträde på arbetsmarknaden de senaste årtiondena och att kapitalismen inte har löst frågan om reproduktionen.
Det stämmer att olika falanger som kallat sig socialister har negligerat reproduktionens betydelse, så som stalinister och socialdemokratin. Att kvinnor har kämpat för rätt till arbete och rätt till en lön att leva på var däremot miljontals kvinnor i andra vågens kvinnorörelses egna och främsta krav (på 1960- och 70-talen). Och det var ett faktum att det även var något som kapitalet såg att de kunde gynnas av. 
Men eftersom frågan om offentligt finansierad välfärd sedan enbart löstes på ett inomkapitalistiskt sätt fanns de förtryckande strukturerna kvar i form av lönediskriminering, könsuppdelad arbetsmarknad, nedskärningar och brister.

Styrkor med Social Reproduktionsteori är att den lägger stor vikt vid det ekonomiska systemet, till skillnad från till exempel postmodernismens individualism. Att den poängterar att kvinnor är arbetare och tillhör arbetarklassen, till skillnad från stalinister som inte såg kvinnor som riktiga arbetare. 
Att den är bra på att lyfta fram olika sektorer, så som informella sektorn, prekariatet, exempelvis kolonialiserade delar av världen, rasismens och imperialismens roll. Att revolutionen måste vara genomgripande och även omfatta hemmalivet för att vara en genuin revolution.

Svagheter där SRT-feminister ofta lämnar luckor är en klassanalys av staten, och hur viktig statens roll är, att det sexuella förtrycket ibland nedtonas, att det revolutionära perspektivet bleknar och framför allt att de underskattar den organiserade arbetarklassens styrka och historiska uppgifter. 
Just eftersom produktionen inom familjen är lämnad på förindustriell nivå påverkar det inte kapitalismen så mycket om kvinnor till exempel har en strejk från hushållsarbetet. Det var tydligt hur Federici beskrev kvinnor som en enhet och inte alls pratade om arbetarkampen. 
Men om arbetarklassen strejkar, där kvinnor de senaste åren dominerat arbetarkampen, och till och med lyckas revoltera och betvinga kapitalet – då skulle kapitalets pressande krav på familjen att leverera fogliga arbetare upphöra. 

I ett demokratiskt socialistiskt samhälle äger vi gemensamt de stora företagen och bankerna, och hela produktionen kan ställas om att rikta in sig på det som reproduktionen gör idag – välfärd. I ett demokratiskt socialistiskt samhälle är välfärd åt alla hela samhällets grundval.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!