Stockholm+50: Klimatkonferensernas ”bla bla bla” löser ingen kris

Bidens och övriga maktelitens tomma löften löser ingen kris. Allt fler ser igenom deras spel för gallerierna (Foto: Public Domain).

av Philipp Chmel, International Socialist Alternative // Artikel i Offensiv

Efter 50 år av FN-konferenser om miljön har situationen förvärrats. Klimatkatastrofer, plastföroreningar, förlust av biologisk mångfald och massutrotningar; de senaste årtiondena av kapitalistiskt ”förvaltande” av miljö och klimat har fört mänskligheten allt närmare avgrunden.

Den 2-3 juni äger klimatkonferensen Stockholm+50 rum. Konferensen hålls till minne av FN:s miljökonferens 1972. Medan makteliten möts för att ”fira 50 år av globala miljöåtgärder” kommer tusentals ungdomar och arbetare att protestera mot dessa internationella organs hycklande passivitet.
Den kapitalistiska härskande klassen, deras regeringar och internationella pratkvarnar håller på att leda världen mot en klimatkatastrof. Det finns dock anledning till hopp. En internationell klimatrörelse bestående av ungdomar, arbetare, ursprungsbefolkningar, jordbrukare och fattiga skulle kunna störta detta dödliga kapitalistiska system och ersätta det med ett jämlikt och demokratiskt socialistiskt system.
En internationell ekonomi där storföretag, banker, mark och naturresurser är offentligt ägda och demokratiskt planerade av arbetarklassen skulle rationellt kunna planera i enlighet med folkets och planetens behov. Detta innebär att den globala uppvärmningen effektivt kan begränsas, samtidigt som arbetarnas rättigheter garanteras och alla människor får en dräglig levnadsstandard samt ett liv fritt från allt förtryck och diskriminering.

FN:s miljökonferens 1972 i Stockholm med mottot ”Only One Earth” var den första världskonferensen som satte fokus på miljön. Konferensens deltagare antog en rad principer för vad som skulle garantera en sund hushållning, formulerade handlingsplaner och beslöt att inrätta FN:s miljöprogram (UNEP).
Konferensen initierades av den svenska FN-delegationen och var ett uttryck för den ökade miljömedvetenheten som växte fram under 1960-talet.
På den tiden stod ännu inte klimatkatastrofen till följd av den globala uppvärmningen i förgrunden, utan istället handlade det mer om de industriella utsläppen, kärnkraftens strålningsrisker och förstörelsen av hela ekosystem i olika länder. Amerikanska Rachel Carsons bok Tyst vår (utgiven 1962) om kemikalier och olika miljögifter blev epokgörande.
Det riktades också kritik mot den ohämmade tillväxten och det ekonomiska system som definierade framsteg i termer av BNP-tillväxt, inte mänskligt välbefinnande. Romklubbens (en global rikemansklubb) rapport Limits to Growth (Tillväxtens gränser) från 1972 blev en av den tidens viktigaste publikationer och fick ett stort inflytande.

Stockholmskonferensen och den efterföljande oljekrisen som inleddes 1973 bidrog till rapportens genomslag och påverkan. Social rättvisa och behovet av offentlig planering och hushållning sattes på dagordningen. Men rapporten rymde också rasistiska och falska förklaringar som att klimat- och miljöförstöring orsakas av befolkningstillväxten.
Att skylla miljöförstöringarna och fattigdomen på ”överbefolkning” ignorerar inte bara verkligheten om att det är företagens och regeringarnas beslut som är de främsta drivkrafterna bakom miljöskador, utan också det faktum att ”den rikaste procenten av världens befolkning är ansvarig för mer än dubbelt så mycket koldioxidutsläpp som den fattigaste hälften av mänskligheten”, som Oxfam konstaterade 2020.
Författarna till Limits to Growth hade kapitalismen som utgångspunkt. De hade aldrig tänkt sig en demokratisk planerad ekonomi där mänsklighetens samlade kunnande används för att tillfredsställa gemensamma behov.

Den ”gröna ekonomin” presenteras som politiskt neutral, där teknokratiska, marknadsbaserade metoder och handelsliberalisering framhålls som de bästa och enda sätten att skydda miljön.

Vid sidan av den systemkritiska aspekten strävade organisatörerna för Stockholmskonferensen till ett större deltagande av det civila samhällets aktörer. Ett aldrig tidigare skådat antal aktivister och icke-statliga organisationer försökte påverka konferensdelegaterna genom demonstrationer, namninsamlingar och miljöforum.
På den tiden var detta tillvägagångssätt ”något nytt” och omkring 10 000 aktivister deltog i miljöforumet, vilket blev en modell för aktivismen vid de FN-konferenser som senare hölls.
Vid världstoppmötet i Rio de Janeiro 1992 deltog 50 000 personer i en miljömarsch. Även om proteströrelsen hade vuxit hade de små inslagen av systemkritik vid FN-konferenserna och den internationella diskursen om miljöskydd i stort sett försvunnit och demonstranterna i Rio möttes av polisvåld.
Sedan 1970-talet har det officiella språket och diskussionen om klimat- och miljöskydd drastiskt förändrats. Med terminologier som ”hållbar utveckling” eller ”grön ekonomi” har FN-konferenserna alltmer drivit fram idén att det kan finnas en harmonisk samexistens mellan ekonomisk tillväxt, rättvisa och miljö.

Den nyliberala politik som inleddes under 1980-talet innebar också en förskjutning från offentliga satsningar och planering till att förlita sig på marknaden. Den ”gröna ekonomin” presenteras som politiskt neutral, där teknokratiska, marknadsbaserade metoder och handelsliberalisering framhålls som de bästa och enda sätten att skydda miljön.
Denna betoning på marknadsstrategier innebär att man förlitar sig på just de krafter som har drivit samhället mot en ekologisk katastrof: strävan efter vinst. Kapitalismen har sina rötter i exploatering av arbetskraft och expropriering (rån) av naturen. Oavsett vilka blygsamma vinster som har vunnits var det rörelser och massiva påtryckningar som låg till grund för framgångarna, inte FN-konferenser.
På 1970-talet i Australien kämpade till exempel byggnadsarbetare tillsammans med lokalsamhällen för att skydda miljön. Ett resultat av deras kamp var de över 100 ”gröna förbud” som stoppade socialt och miljömässigt skadliga utvecklingsprojekt, ofta genom strejker.
Förbättringar av miljölagstiftningen har dessutom varit möjliga eftersom de inte stod i direkt motsättning till kapitalismens centrala krav: ackumulation av privat kapital, vilket kräver ökad produktion och därmed ökade utsläpp och materialanvändning.
Att bekämpa klimatkrisen är dock en helt annan fråga, eftersom kapitalismen är dess grundorsak och drivkraft. Att minska utsläppen i den omfattning och takt som krävs för att ha en chans att förhindra de värsta konsekvenserna av en klimatkatastrof är helt enkelt inte möjligt inom ramen för den privata profitens, konkurrensens och den imperialistiska rivalitetens tvångströja.

I samband med klimatkonferenserna COP (Conference of Parties), som inleddes 1995 och som utgick från FN:s miljökonferenser, blev det allt tydligare att det inte är där som förändringarna kommer att ske. Trots de olika Kyoto-, Paris- och övriga avtalen har de globala utsläppen fortsatt att öka hela tiden, med undantag för år 2020.
Denna nedgång i utsläppen är dock inte ett resultat av en framgångsrik klimatskyddspolitik, utan en direkt följd av den ekonomiska recession som utlöstes av covidpandemin.
Under 2021 ”ökade de globala energirelaterade koldioxidutsläppen med 6 procent”, enligt Internationella energiorganet (IEA). I absoluta tal är detta den största årliga ökningen någonsin. Detta var före den fruktansvärda invasionen av och kriget i Ukraina.
För att ha en liten chans att hålla sig under 1,5 °C på lång sikt skulle koldioxidutsläppen behöva halveras fram till 2030, men det motsatta är fallet; de beräknas öka med 14 procent. Dessutom planerar de största fossila bränslebolagen i tysthet mängder av olje- och gasprojekt med ”kolbomber” som skulle driva klimatet över internationellt överenskomna temperaturgränser med katastrofala globala konsekvenser.
Fram till 2030 kommer de tolv största oljebolagen att spendera 103 miljoner dollar varje dag på att exploatera nya olje- och gasfält. USA, Kanada och Australien är bland de länder som har de högsta subventionerna till fossila bränslen per capita och är även bland de länder som har de största expansionsplanerna för fossila bränslen.

Greta Thunberg har blivit symbolen för klimatkampen och har fått nog av elitens ”bla bla bla” (Foto: Natalia Medina).

Inför den hotande katastrofen och utan någon konkret plan för hur man ska undvika de värsta scenarierna för klimatkrisen befinner sig de internationella klimatkonferenserna i en slags återvändsgränd.
För att inte förlora ansiktet försöker Stockholm+50-konferensen ta tjuren vid hornen och ge sken av handling. Konferensens namn – Stockholm+50: En hälsosam planet för allas välstånd – vårt ansvar, vår möjlighet – anger tonen; att klimatkatastrofen är hela mänsklighetens ”ansvar”. Men som tidigare har nämnts är det de superrika och företagen som står för den absoluta majoriteten av utsläppen.
Under de senaste åren har det faktum att klimatkrisen inte kan lösas på grundval av det kapitalistiska systemet och att FN-konferenser därför inte har insikten som den plats där den nödvändiga förändringen kan ske blivit allt tydligare för ungdomar och arbetare runt om i världen. Det var också den insikten som präglade protesterna i Glasgow i samband med COP26, eller som Greta Thunberg sa:
”Inne på COP är det bara politiker och människor med makt som låtsas ta vår framtid på allvar och låtsas ta den nuvarande situationen på allvar för de som redan idag är påverkade av klimatkrisen. Förändringen kommer inte att komma där inifrån. Det där är inte ledarskap. Det här är ledarskap. Det här är hur ledarskap ser ut. Inga mer ’bla, bla, bla!’ Nej till exploatering av människor, natur och planet. Vi kommer att genomföra förändringen vare sig de (där inne) gillar det eller inte.”

Så låt oss göra demonstrationerna kring klimatkonferensen Stockholm+50 till en plattform som ger en grund till att fortsätta bygga en klimatrörelse som klargör det som Amy Ferguson, en ISA- och fackföreningsaktivist från Nordirland, sa på Fridays for Future-demonstrationen i Glasgow i slutet av förra året:
– För att övervinna klimatkrisen behöver vi en socialistisk förändring med demokratisk planering av ekonomin, och för att uppnå detta måste vi bygga en kämpande arbetarrörelse som går samman med klimatrörelsen.

Vi uppmanar därför alla kämpande fackföreningar och organisationer att stödja klimatdemonstrationerna den 1 och 3 juni.
ISA har mobiliserat inför och till demonstrationerna, och vi uppmanar alla klimataktivister i Sverige och internationellt att stödja oss i detta och att ansluta sig till vårt block vid demonstrationerna i Stockholm.
Dessutom bör alla delta – personligen eller online – i vårt internationella klimatmöte fredagen den 3 juni ”Vägra greenwashing! Socialistisk kamp för klimatet!” på Birkagården kl 18.00-20.00.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!