Storbritannien: ”Arbetarklassen är tillbaka!”

Det har ägt rum strejker i nästan alla sektorer i Storbritannien, på bild sjuksköterskestrejk. För första gången på många år känner arbetarklassen sin egen kollektiva styrka (Foto: Socialist Alternative).

av Claire Laker-Mansfield, Socialist Alternative (ISA England, Wales & Skottland) // Artikel i Offensiv

”Arbetarklassen är tillbaka!”. Med dessa ord beskrev järnvägsfacket RMT:s generalsekretare Mick Lynch den strejkvåg som har svept över Storbritannien under de senaste månaderna.
Och det är inga överord. Inte sedan 1989 har så många arbetsdagar gått förlorade på grund av strejker under en månad som i december 2022. Under fjolårets sista månad gick inga tåg på grund av strejker, samtidigt som det genomfördes strejker inom posten. Vårdanställda genomförde en historisk strejk runt om i Storbritannien mot de låga lönerna och de villkor som äventyrar patientsäkerheten. Dessutom strejkade busschaufförer, renhållningsarbetare, gränsvakter, bagagehanterare och många fler arbetargrupper i december.

Strejkerna och kampen har gett svar på tal till alla som har hävdat att arbetarrörelsen är en förlorad kraft, och media domineras idag av strejkuppdateringar samt kommentarer till regeringens svar på fackens aktioner.
För att om möjligt dämpa det regerande högerpartiets (Tories) kris försöker premiärminister Rishi Sunak ena partiet bakom en hård hållning gentemot fackens krav och med nya attacker på arbetsrätten. Men den tuffa linje som Sunak har intagit kan inte dölja att regeringen i själva verket är på defensiven.
Det är för närvarande fackföreningsrörelsen som genom strejkerna har vunnit initiativet. Inflationen slår mot alla arbetare och en utbredd känsla finns av att svaret på levnadskostnadskrisen måste bli kamp.
Att nya arbetargrupper, särskilt inom NHS (den offentliga vården), varit beredda att gå ut i strejk har stärkt moralen och självförtroendet bland inte minst järnvägs- och postanställda som sedan i somras har genomfört återkommande strejkaktioner för högre löner och ett stopp på nedskärningspolitiken. Kravet på generalstrejk får nu ett brett stöd då arbetarna inser att enighet är styrka och att kampen behöver samordnas.

De nya attacker på strejkrätten som regeringen har aviserat gör frågan om en samordnad och upptrappad kamp än mer nödvändig. Regeringen har höjt insatserna och fackföreningsrörelsen måste svara genom att samla sin fulla styrka.
Regeringens nya drakoniska attacker på strejkrätten – i form av en ny ”lägsta servicenivå” som måste upprätthållas vid strejker – riktas främst mot arbetarna och facken inom järnvägen, skolan, vården och gränsbevakning. Dessa djupt odemokratiska åtgärder syftar till att kraftigt försvaga strejkvapnet och dagens kampvåg.
Men allmänhetens stöd till strejkerna är fortfarande starkt och i de pågående avtalsförhandlingarna märks en vacklan hos arbetsgivarna (regeringen). Särskilt starkt är stödet till de vårdanställdas kamp. I en nyligen genomförd opinionsundersökning sa mer än två tredjedelar av de tillfrågade att de stödde sjuksköterskornas kamp och krav.
Sunaks förhoppning om att strejkerna skulle få allmänheten att vända sig mot fackens kamp har hittills inte infriats. Bland Tories parlamentsledamöter finns en växande oro om den egna politikens möjligheter att kunna ”stoppa tillbaka anden i flaskan”, vilket gör det allt svårare för Sunak att samla partiet bakom sitt svar på strejkerna.

Hotet om fler strejker har tvingat ministrarna att för första gången sätta sig vid förhandlingsbordet, trots att de tidigare har vägrat att förhandla om de framtida lönerna.

Kanske är det därför som hotet om fler strejker har tvingat ministrarna att för första gången sätta sig vid förhandlingsbordet, trots att de tidigare har vägrat att förhandla om de framtida lönerna. Parallellt med sitt tillkännagivande av drakoniska nya lagar träffade regeringen den 9 januari en rad olika fackförbund som har strejkat.
Uppgifter gör nu gällande att regeringen, som tidigare hävdat att lönefrågan var ”avförd från bordet”, erbjudit de NHS-anställda en ”klumpsumma” som ett försök att få slut på konflikten. Men det är inget verkligt bud. En ynka engångssumma, ett utbyte mot ökad produktivitetsökning inom vården enligt sjuk- och hälsovårdsminister, ger ingen kompensation för levnadskostandskrisen och betyder fortsatta försämringar av villkoren inom vården.
Men det faktum att regeringen har tvingats till förhandlingsbordet och erbjuda mer pengar – hur otillräckligt det än är – ger dock en liten signal om att kampen har gett resultat. Det är en påminnelse om att arbetarna kan vinna.
Fortsatt och upptrappad kamp kan slå in sista spiken i den svaga regeringens kista. Inom kort kommer lärarna att gå ut i strejk och det cirkulerar rykten om att facken ska utlysa en samordnad aktionsdag i februari. Hittills är det de stridbara fackförbunden som har stått för en viss samordning av strejkaktionerna, men den har inte varit tillräckligt omfattande.

Bildandet av gräsrotskampanjen Enough is Enough (Det är nog nu), på initiativ av de postanställdas fack Communication Workers’ Union (CWU), och dess genomslag har gett en bild av vad som är möjligt. Tyvärr har dock kampanjens ledning inte gett några förslag på samlande aktioner under 2023.
Men Socialist Alternative (ISA i England, Wales och Skottland) kampanjar och samlar namn för att Enough is Enough ska sätta ett datum – vi föreslår den 6 februari – för en dag av samordnade strejker och protester i februari.
Den strejkvåg som har brutit ut har satt behovet av klasspolitik på dagordningen. Efter tre årtionden av ”lugn på strejkfronten” är det nu strejker och kamp som dominerar i media. Dagligen intervjuas fackliga ledare. Även om media oftast försöker framställa strejkerna som”skadliga” och ”impopulära” vinner kampen stöd och inspirerar.
Arbetarkampen har förändrat läget och stämningarna i Storbritannien. Trots det gensvar som strejkerna möter fortsätter dock ledningen för det socialdemokratiska Labourpartiet, som ska utgöra ”oppositionen” till Toryregeringen, att inte ge sitt stöd till de strejkande och deras krav. Labourledningen har helt avvisat krav på löneökningar som åtminstone ligger på samma nivå som inflationen.
Labourledningens högerkurs understryker behovet av att facken också måste kämpa för att arbetarna ska få en röst i politiken; ett nytt parti.

Ingen kan med bestämdhet förutse den pågående strejkvågens utfall. För första gången på många år känner arbetarklassen sin egen kollektiva styrka. En seger, även en delseger, för en kämpande arbetargrupp skulle kunna göra läget explosivt och bana väg för en ytterligare upptrappning av kampen. Ett nederlag och svek från fackledningarna skulle få motsatt effekt.
Men oavsett hur kampen utvecklas under de kommande veckorna kommer inget att vara sig likt, att saker och ting kan inte återgå till hur det var tidigare.
I den omtumlande tid som nu har inletts med kapitalismens globala kris och den särskilda kris som har drabbat den brittiska kapitalismen kommer arbetare ständigt dra slutsatsen att det ingen annan väg finns än att gå ut i strejk och ta kamp på gatorna.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!