Sudan: Krig mellan kontrarevolutionens styrkor

Sedan den 15 april har ledarna för de sudanesiska väpnade styrkorna och milisen Rapid Support Forces (RSF) fört ett öppet krig mot varandra. Trots den senaste veckans vapenvila har striderna fortsatt och över 100 000 har tvingats fly landet. Folket i Sudan är fångat i korselden av en kamp om makten mellan de två våldsammaste flyglarna av kontrarevolutionen.

Serge Jordan

Skräckslagna invånare är instängda i sina hus i huvudstaden Khartoum när strider rasar på gatorna och flygattacker samtidigt äger rum. Ahmed, en ISA-sympatisör som bor i Omdurman, Khartoums tvillingstad på andra sidan Nilen, sade i förra veckan:
– Situationen är mycket dålig. Det verkar som om striderna kommer att fortsätta under lång tid. Läkemedels- och matförråden håller på att ta slut. Situationen i kvarteren runt arméns positioner och runt de strategiska platserna i Khartoum är värre. De har varken vatten eller el.
Det finns många rapporter om omfattande plundring, våldtäkter och människor som flyr från sina förstörda hus, när krigets alla fasor nu har tagit sig in i hjärtat av huvudstaden. Stridigheterna som bröt ut i Khartoum spreds snabbt till andra delar av landet.

För inte så länge sedan var RSF:s ledare, krigsherren Mohamed Hamdan Dagalo (även känd som ”Hemeti”), och den sudanesiska arméns befälhavare, general Abdel Fattah al-Burhan, i maskopi. Den sistnämnde blev chef och den förstnämnde vicechef i det militärråd som grep makten efter att den mångårige diktatorn Omar al-Bashir avsattes efter ett revolutionärt massuppror i april 2019.
De två männen var hjärnorna bakom massakern på revolutionära demonstranter vid en sittstrejk framför arméhögkvarteret i Khartoum i juni samma år. De iscensatte militärkuppen i oktober 2021, som satte stopp för den ”maktdelning” som under två år hade gett militärjuntans makt en civil fasad. Men sedan dess har alliansen mellan RSF-milisen och armégeneralerna försvagats, vilket nu resulterat i våldsamma strider.
RSF är en paramilitär utlöpare av det ökända Janjaweedmilisen, som består av arabiska stammar som beväpnades av al-Bashirs regim i början av 2000-talet för att bedriva krig mot befolkningen i västra Darfurregionen.
RSF stärktes och finansierades också av EU och blev en Fort Europas ”gränsvakter”. RSF deltog även i Saudiarabien och Förenade arabemiratens krig mot Jemen. Genom detta har Hemeti och hans klick lyckats vinna internationellt stöd och berika sig själva. Och ambitionerna har bara vuxit i takt med att rikedomarna och inflytandet ökat.

Efter revolutionen och störtandet av al-Bashir blev RSF starkare, och det gjorde även rivaliteten mellan de två väpnade styrkorna som slogs om makt- och intressesfärer samtidigt som förenades i sina ansträngningar att krossa massornas revolutionära strävanden.
Både Hemeti (som nu är en av landets rikaste män) och militärens högsta ledning har lagt under sig stora tillgångar och försöker tjäna så mycket som möjligt på inte minst den lukrativa exporten av guld.
Militärkuppen i oktober 2021 innebar inte ett blodigt slut på revolutionen, vilket båda hade förväntat sig, utan istället följde en tid av pånyttfött folkligt motstånd, med masstrejker, demonstrationer och vägblockader över hela landet. Detta påskyndade maktkampen mellan RSF och arméns ledarskap.
Samtidigt som al-Burhan trappade upp repressionen tillsatte han officerare, islamister från al-Bashirs Nationella kongressparti och andra lojalister till den gamla regimen på olika statliga poster, som motvikt till Hemetis och RSF:s växande inflytande.

I mitten av 2022, när landet hade sjunkit djupare in i krisen, började Hemeti hävda att kuppen (som han tidigare hade lovordat som en ”korrigerande åtgärd”) bara hade förvärrat situationen i landet och gett den gamla regimens anhängare en chans till comeback. Massmördaren Hemetis försök att framställa sig som en anhängare av demokrati och civilt styre kombinerades med uppmaningar till militären att ”återvända till kasernerna och stanna kvar där”.
I samband med ett FN-stött avtal undertecknades i december förra året och som båda sidor ville använda som ett sätt att begränsa varandras makt, eskalerade spänningarna för att sedan övergå i krig.
Hemeti tog till Twitter nyligen för att vädja till de imperialistiska makterna om stöd och kallade al-Burhan för ”en radikal islamist som bombar civila från luften”, medan al-Burhan öppet har krävt att RSF ska upplösas. På grund av båda lägrens eldkraft och numeriska styrka samt den komplexa väv av konkurrerande intressen som står på spel (varje fraktion stöds av en myriad av regionala och internationella aktörer) kan en utdragen konflikt vara på gång och till och med dra in regionala styrkor i striderna.

Alla de viktigaste världsmakterna har snabbt fördömt det pågående våldet. Men det är samma makter som kontinuerligt har samarbetat med de stridande generalerna och krigsherrarna, blidkat dem och gett dem en plats vid deras så kallade ”demokratiska” bord medan deras styrkor var upptagna med att slakta det sudanesiska folket på gatorna. Ännu en gång har Bidenadministrationens retorik om ”stöd till demokrati” visat sig vara vad den verkligen är.
Idag står det helt klart att man inte kan lita på någon av de stora eller regionala kapitalistiska makterna när det gäller att lösa denna kris. De är i själva verket på många sätt ansvariga för att ha underblåst den från början. Massorna i Sudan kan inte heller lita på något av de formella ”oppositionspartierna”, som alla vid något tillfälle och i någon grad har huggit deras krav på rättvisa och deras revolutionära strävanden i ryggen – genom att kanalisera deras årslånga kamp till ruttna uppgörelser med kontrarevolutionen.

Däremot har de tusentals motståndskommittéer som har bildats runt om i landet under de senaste åren vägrat att delta i sådana överenskommelser med militären och de paramilitära styrkorna.
ISA-sympatisören Ahmed förklarar att även om de befinner sig i korselden av blodiga gatustrider har dessa kommittéer på ett hjältemodigt sätt hjälpt människor att få tillgång till medicinsk hjälp och matleveranser genom att samordna sig med lokala butiker och apotek.
Hur viktigt detta än är bör man också utarbeta en handlingsplan för att systematiskt organisera kollektivt självförsvar för befolkningen i varje stadsdel, eftersom risken för ytterligare mord och andra grymheter är stor.
I slutändan är den sudanesiska revolutionens återupplivande, baserat på att stärka och samordna sina egna kamporgan mot alla reaktionära och plundrande väpnade grupper, och organiserat kring ett socialistiskt program som syftar till att neutralisera och expropriera dessa brottslingar, det enda sättet att sätta stopp för denna blodsutgjutelse och det sudanesiska folkets elände. ■