Transvården visar: Hela systemet måste ändras

av Lucas Gador // Artikel i Offensiv

Hbtq+-personers rättigheter är under attack i Sverige och världen, särskilt transpersoner. Samtidigt är vården i djup kris. Hur ser transvården ut i Sverige?

Enligt RFSL finns det för tillfället sju transkliniker i hela Sverige, vilket ska täcka Sveriges alla transpersoners vård. Enligt Folkhälsomyndigheten är minst 50 000 personer i Sverige trans, men denna siffra förväntas vara mycket högre då många lever i garderoben, eller av andra anledningar inte har kunnat förmedla att de är trans.
Detta betyder att varje klinik i snitt skulle behöva ha över 7 000 patienter som i många fall kommer behöva vård för livet.
Resultatet av detta, i kombination med regeringens kraftiga nedskärningar och alla läkare som tvingades sluta under covid, har gjort att transvården har blivit extremt underbemannad och överbelastad. Enligt RFSL har 35 procent av transpersoner mellan 15-19 år försökt begå självmord.

Jag pratade med ett antal transpersoner som berättade att de redan hade närmat sig 18 år när de fick sin första tid på KID (transkliniken för folk i Stockholm under 18), och därför inte fick påbörja en ordentlig utredning då den inte skulle ha blivit klar innan de blev 18, vilket gjorde att de behövde vänta i upp till ett år ytterligare innan de ens kunde påbörja en utredning.
För de som hade nog med tid på sig för att göra sin utredning på KID blev det dock inte mycket bättre, då kommunikationen är extrem dålig mellan kliniken och patienterna, och faktumet att de inte skulle få börja på hormoner innan 18 år blev tydligt först efter att utredningen hade klargjorts.
Ett exempel på detta kan alltså vara att en person kommer ut som trans när de är 12 år. Har de tur får de sin första tid på transkliniken när de är 14 år, då de tvingas genomgå ett ”träningsår” där man måste komma ut till alla man känner innan man kan påbörja behandlingen, och sedan när man har fyllt 15 år behöva genomgå en utredning som nästan alltid tar över ett år.
Personen som kom ut vid 12-årsåldern är nu 16, och får nu reda på att de måste vänta i ytterligare två år på att få börja på hormoner, men att de kan få börja på stopphormoner som saktar ner puberteten (men inte när de var 12 år).
När personen äntligen fyller 18 år ställs man i en ny kö för att få prata med en läkare på vuxenkliniken, vilket kan ta ytterligare ett halvår, och först då kanske man kan få hormoner om man har tur.

För oss som kom ut som vuxna är det mycket som är sig likt med hur det ser ut för dem under 18 år, med den enda skillnaden att vi inte behöver teståret om man har varit ute under tiden man har stått i kö till det första mötet, och att vi kan ställas i kö till att börja på hormoner direkt när vi har fått diagnosen.
Det tar alltså i snitt runt 4 år från att man ställs i kö för en utredning tills man kan påbörja en behandling när man ansöker om det som vuxen.
För många slutar inte behandlingen här. Det är mycket vanligt för transpersoner att vilja skaffa någon form av kirurgiska ingrepp som exempelvis mastektomi (att operera bort brösten), diverse underlivskirurgier, och ansiktskorrigerande plastikoperationer. Alla med långa väntetider. Att ändra juridiskt kön är inte heller en enkel process, och om du ändrar ditt kön till ickebinär får du inte skaffa någon form av underlivskirurgi.

Nästan alla jag har frågat oavsett ålder (den yngsta var 14 år) har fått frågan ”vad tänker du på när du onanerar?” under psykologsamtalen som en avgörande fråga om man är trans eller inte.

Utredningen är en slitsam process. Första besöket har man med en läkare. Då berättar man varför man är där, och uttrycker allt man är obekväm med och vill förändra. Därefter får man en remiss till en psykiatriker som ska utreda en för diverse andra psykiska sjukdomar som kan hindra en i processen. Det är inte helt ovanligt att en ätstörning, suicidalitet, borderline, eller någon sjukdom där psykos kan inträffa försvårar ens utredning om det kommer fram här, vilket gör att många ljuger om det.
Sedan skickas en remiss till en psykolog, och medan man väntar ett halvår på den tiden måste man ha ett samtal tillsammans med en familjemedlem hos en psykiatriker som ofta är annorlunda från den första man träffade. Detta görs även när man är vuxen, men om man inte har en familjemedlem får man välja att ta med en annan person som man litar på.
Jag valde till exempel att ta med min partner, och den olämpliga frågan ”kommer du fortfarande att vara attraherad av Lucas om han tar bort sina bröst?” ställdes.

När man äntligen får träffa en psykolog måste man gå igenom hela sin barndom, och alla trauman man har upplevt måste diskuteras. Man måste förmedla både att man mår dåligt nog att det påverkar en, samtidigt som man måste vara psykiskt stabil nog för att inte vilja skada sig själv, för då kan man inte ta beslutet om att börja på en behandling, även om dessa känslor kommer från att man är trans.
Nästan alla jag har frågat oavsett ålder (den yngsta var 14 år) har fått frågan ”vad tänker du på när du onanerar?” under psykologsamtalen som en avgörande fråga om man är trans eller inte.
Slutligen får man en remiss till en läkartid där väntetiderna ligger på ett halvår.

Systemet som det ser ut idag fungerar mycket dåligt. För att transvården ska fungera i Sverige krävs det mer resurser och fler läkare – men det krävs mer. Det skulle inte lösa det bakomliggande problemet – att transpersoner tvingas genomgå en lång och påfrestande utredning, där de kan bli nekade vård för att man valde att som transman ha på sig en kjol på ett möte, eller att man genomgick trauma som ung.
Vi behöver en total förändring av hela systemet, och vi kan inte nöja oss innan vi har uppnått det.