Turkiet: 40 år sedan militärkuppen – Lärdomar av arbetarklassens kamp och nederlag

Ett revolutionärt övertagande var möjligt, men kampen sveks av ledningen. Revolutionen dränktes i blod. På bild 1 maj 1977, som fascister attackerade och omkring 40 dog som ett resultat (Foto: Wikipedia Commons).

av Mattias Bernhardsson // Artikel i Offensiv

Efter en heroisk masskamp med revolutionära inslag i Turkiet under andra halvan av 1970-talet, led Mellanösterns största arbetarklass ett blodigt nederlag i 1980 års militärkupp. Arbetarrörelsens fria organisering krossades, 100 000 fängslades och hundratals avrättades medan västmakterna andades ut.

Den massiva radikalisering som utvecklades under 1970-talet och bland annat tvingade igenom åtta timmars arbetsdag var ett reellt hot mot den turkiska eliten. Vid sidan av turkiska LO, Türk-IS, utvecklades den revolutionära fackföreningskonfederationen DISK till en massorganisation som stod i spetsen för kampen. Tidningarna citerade talkörerna på en massdemonstration: ”vatten, elektricitet, vägar, vatten, elektricitet, vägar!”
Allas förhoppningar var länge vända mot Republikanska folkpartiet, CHP, som var ett liberalt och medelklassbaserat parti. CHP:s valmöten förvandlades till massdemonstrationer med hundratusentals arbetare. När CHP vann valet med 46 procent av rösterna i 1977 års val uppfattades detta som ett mandat för radikala förändringar. Men CHP-ledaren Bülent Ecevit löste inte några av problemen och kunde heller inte göra det inom den svaga turkiska kapitalismens ramar. 
De största monopolen var privat­ägda och giriga spekulanter hamstrade jordbruksprodukter alltmedan de fattiga köade. Så länge jordbruket var i godsägarnas händer kunde arbetslösheten inte lösas. Inflationen steg till över 100 procent och 7,5 miljoner var arbetslösa utan någon arbetslöshetsersättning.

Det som hade behövts var att förstatliga bankerna och de största monopolen samt att införa ett statligt monopol för utrikeshandeln, som grund för en demokratiskt socialistisk planering av ekonomin. Detta hade frigjort de resurser som behövdes för att ge alla arbete och bygga vägar, brunnar och den elektriska infrastruktur som saknades på den fattiga landsbygden.
CHP hade också behövt dela ut de rikas jordegendomar till jordlösa och arbetslösa, sätta fasta priser på deras produkter och erbjuda billigare krediter för modernare utrustning.
Men den nya CHP-regeringen tog inga initiativ alls i den riktningen. Regeringen bävade för att den minsta reform skulle besvaras av de väpnade styrkorna i militären. Istället sköt arbetslösheten och inflationen mot nya höjder, alltmedan folks tålamod med CHP-regeringen började avta.
Frågan ställdes på sin spets: antingen måste regeringen konfrontera den reaktionära officers-kasten och mobilisera hela arbetarklassen för att demontera den borgerliga statsapparaten, eller också böja sig under dess makt och därmed inte genomföra ett spår av reform.

Den enorma kraft arbetarklassen samlade genom ökad organisering och radikalisering mötte allt större angrepp av fascistiska gäng. De bestod av huliganer och kriminella med störst genomslag på den politiskt och kulturellt underutvecklade landsbygden.
Vid den tiden hade Turkiet kanske den största fasciströrelsen i världen med en miljon röster – Nationella Aktionspartiet MHP hade 10 procent i valet. Hundratusentals samlades i miliser, de ”grå vargarna”, och omfattande styrkefästen i militären. Under två år utförde fascisterna nära 3 000 politiska mord på arbetaraktivister och studenter.
Men i jämförelse med arbetarrörelsen var fascisterna svaga, speciellt i de större städernas arbetarområden.

Enda sättet för Ecevits CHP-regering att stoppa fascistattackerna hade varit att mobilisera arbetarklassens styrka, beväpna arbetarrörelsens försvarsstyrkor och rensa ut statsapparatens reaktionära skikt. Potentialen för denna möjlighet fanns inom DISK, vars säkerhetsstyrkor omfattade 30 000 arbetare när de försvarade 1978 års första maj-demonstration.
Regeringens politik var förödande, vilket också dess svar på Maramanmaras-massakern visade. Fascisterna lyckades hetsa fram en sunnimuslimsk pogrom mot den vänsterdominerade allawiminoriteten, vilket slutade med 200 massakrerade. Regeringen svarade med att införa krigslagar i 13 provinser. Ecevit talade om ”krigslagar med ett mänskligt ansikte”, varpå militären tackade med att under den följande reaktionen slå till mot vänstern. 1979 års första maj-demonstration förbjöds och protester bemöttes med militärt våld.

Enda sättet att stoppa fascistattackerna hade varit att mobilisera arbetarklassens styrka och beväpna försvarsstyrkorna.

DISK genomförde flera massprotester mot fascisterna; till exempel marscherade 200 000 arbetare genom Istanbul och lärarna strejkade. 
Men DISK-ledarnas strategi att kalla flera två-timmars, en-timmars och fem-minuters strejker efter varandra tröttade bara ut och fick inget genomslag. Fascisterna kunde inte besegras genom proteststrejker, nyckelfrågan var arbetarklassens beväpning.
Avancerade skikt inom arbetarklassen var redan beväpnade, men vapnen användes i desperation utan politisk ledning. Enskilda poliser och fascister sköts ner vid gerillaliknande konfrontationer. Varken DISK eller TKP förmådde att samla ihop till koordinerade och av arbetarrörelsen demokratiskt styrda arbetarmiliser.
I praktiken var hela vänstern präglad av Stalins tvåstadieteori: först kamp för demokrati med alla ”progressiva” skikt utanför arbetarklassen, något som i en avlägsen framtid kan ställa en socialistisk förvandling av samhället på dagordningen.

Den teoretiska förvirringen om arbetarklassens roll ledde till flera politiska misstag. Vid 1977 års val gav TKP ett massivt stöd till CHP – vilket var rätt – men detta var helt okritiskt mot ledningen och dess otillräckliga program. 
Efter arbetarklassens demoralisering över CHP-regeringens svek – som var oundvikligt utan ett klart socialistiskt program – blev valresultatet 1979 en komplett katastrof för CHP. De föll från 41 till 28 procent och förlorade regeringsmakten till högerkoalitionen, ledd av islamistiska Nationella räddningspartiet och fascistiska MHP.

Ecevits oförmåga att hejda den förvärrade ekonomiska krisen beredde vägen för högerns maktskifte. Inflationen hade överskridit 400 procent och arbetslösheten var över 20 procent. Vintern 1979-80 var också den kallaste på tre decennier, vilket förvärrade alla bristsituationer. I hela landet rådde brist på bränsle och strömavbrott upp till 6 timmar per dag var regel. Råvarubristen accelererade fabriksnedläggningarna och sjukhusen var helt utan narkosbedövning.
Den nya extrema högerregeringens attacker på arbetarklassen besvarades av en desperat kamp för att försvara löner och arbetsvillkor.
Arbetarna satte upp barrikader för att försvara sig mot trupperna och regelrätta gatustrider utvecklades i kåkstäderna.
Strejkerna runt om i Turkiet fortsatte att växa lavinartat, från 1 100 000 strejkdagar under hela 1979 till hela 7 700 000 de första åtta månaderna 1980.

På själva kuppdagen den 12 september var 58 000 DISK-medlemmar uttagna i strejk. Det var i det läget militären tog makten. Stora områden stod under arbetarnas kontroll, men gick efter order från generalerna tillbaka till arbetet redan dagen efter.
Hur kunde detta ske utan motstånd? Frågan kan inte bara besvaras med den utbredda besvikelsen med CHP-ledningen. Faktum är att kampen mot högerregeringen under hela 1980 bedrevs utan någon som helst politisk ledning eller stöd av fackföreningsledarna. 
TKP försvann från den politiska arenan genom att gå under jorden redan ett halvår innan kuppen, vilket hade en desorienterande effekt på arbetarkampen.
Med militärkuppen kunde borgarklassen slå sönder arbetarklassens fria organisering och slå hårt mot vänstern. 500 arbetaraktivister avrättades omedelbart och fler under efterdyningarna. Omkring 100 000 fängslades. DISK olagligförklarades och slogs sönder. Det blev också olagligt att bilda nya fackföreningar eller arbetarpartier.

1980-87 sjönk lönerna i Turkiet med 40 procent, vilket visar vems intressen militärens kupp gynnade. Förtrycket av kurderna hårdnade under militären och för att fortsättningsvis hålla den väldiga turkiska arbetarklassen på mattan, började den så en gång ”sekulära” officerseliten att medvetet odla politisk höger-islam.
Sedan militärkuppen 1980 har socialistiskt arbete varit väldigt riskfyllt. I september 1988 greps en 15-årig skolpojke av säkerhetspolis. Han hade klottrat ordet ”marxism” på skolbänken. Pojken låstes in i både fängelse och psykiatrisk klinik.

Socialister idag kan inspireras av heroismen i den turkiska arbetarkampens historia, men måste likväl dra lärdomar av nederlagen för att förbereda sin egen roll i kampen för att förändra samhället.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!