Under 2000-talet har 300 kvinnor mördats av en närstående man

RS hade manifestation den 25 november mot mäns våld mot kvinnor, ett dödligt problem som makthavarna struntar i (Foto: Joanna Chichelnitzky).

av Louise Strömbäck // Artikel i Offensiv

Sedan den 1 januari 2000 har mer än 300 kvinnor i Sverige dödats av sin man, pojkvän eller exman. Från 2017 till 2018 mer än fördubblades antalet kvinnor som har mördats av sina män. 
– Vi har i princip straffrihet för mäns våld mot kvinnor i samhället, sa kvinnoorganisationen Unizons generalsekreterare Olga Persson i SVT:s Agenda den 9 februari.

År 2017 mördades tio kvinnor i Sverige av män som de hade eller tidigare hade haft ett förhållande med. 
År 2018 ökade siffran till 22 kvinnor och under hela 2000-talet beräknas 300 kvinnor ha dödats av sin partner. Det dödliga våldet mot kvinnor ökar snabbt och är mycket allvarligt, men blir samtidigt förbisett och nedprioriterat av polis och styrande politiker.

Unizon, som är en riksorganisation för kvinnojourer och annan stödverksamhet, kritiserar regeringen och polisen för deras brist på förebyggande arbete och även bristen på dömda gärningsmän. 
Unizons ordförande Olga Persson säger att det i princip är straffrihet för mäns våld mot kvinnor. De kritiserar även regeringen för att enbart fokusera på gängvåld och inte alls på våld mot kvinnor. 
I SVT:s Agenda den 9 februari försvarade sig inrikesminister Mikael Damberg (S) med meningar som egentligen inte förbinder dem till något, som exempelvis att regeringen försöker ”sätta fokus på långsiktighet och struktur” och att de ”är beredda att lyssna och göra mer på det här området”.
Något som alltmer blir en del i det förebyggande arbetet och som kräver mycket mer jobb och fler resurser är att försöka fånga upp männen innan det händer. 
Det finns nästan alltid tecken på att något är fel och att situationen kan leda till våld. 

Socialstyrelsens utredningar om dödsfall visar att en tredjedel av gärningsmännen hade haft kontakt med psykiatrin inom tre veckor innan de begick brottet, där en del till och med tagit upp att de hade misshandlat sin partner. Hade kunskap och resurser funnits hade kanske en del av dem kunnat få rätt hjälp innan det gick så pass långt.
Samtliga kvinnor hade sökt hjälp hos polisen, socialtjänsten eller vården en kort tid innan de mördades; de flesta bara några veckor innan. Men våldet mot kvinnor är otroligt lågt prioriterat.

Vad som behövs är en organiserad kamp mot roten till kvinnoförtrycket. Ett synliggörande av våldet är viktigt för att sprida kunskap och förståelse samt för att de som utsätts inte ska behöva leva med ett tabu. 
Arbetet mot våldet på alla plan måste ges tillräckliga resurser för att kunna stoppa våldet innan det går för långt och helst behandla problemet innan det ens når en våldssituation. 
Sexismen och den kvinnosyn som den innebär måste motarbetas i samhällets alla hörn för att samhället ska kunna utvecklas mot en jämlikhet mellan kvinnor och män.