Upplagt för gruvkamp 2022

Den planerade järnmalmsgruvan i Kallak/Gállok har mött en 10-årig kamp och har blivit symbol för gruvmotståndet – ett motstånd som kommer igen 2022 (Foto: Raymond Stokki).

av Offensiv

En näringsminister som älskar gruvor. En gruvbransch som känner vittringen av stora vinster. En växande rörelse som kritiserar och ifrågasätter gruvbolagens planer. Det är ingredienserna som bäddar för att det kommer att storma kring gruvfrågorna under 2022.

En av de första saker som den nye näringsministern Karl-Petter Thorvaldsson sa när han tillträdde var att ”vi socialdemokrater älskar gruvor” och att han vill se fler gruvor. Sedan tidigare arbetar två utredningar på att göra det lättare och snabbare att få tillstånd för nya gruvor. Bland annat kan det komma förslag om ett snabbspår för gruvor som har en koppling till klimatomställning. Det är en fråga där utrymmet för tolkningar är stort.
Det är tydligt att den socialdemokratiska regeringen lyssnar på de högljudda kraven från gruvbranschens organisation Svemin. Från det hållet har det under de senaste åren klagats över att det tar för lång tid att få tillstånd för nya gruvor. Men det är naturligtvis inte snabbare beslut i allmänhet som branschen vill se, utan snabbare beslut om att bifalla ansökningarna.
Gruvbranschen framställer det som en kris, där de långa beslutsprocesserna gör att intresset för att investera minskar. Den bilden stämmer inte med verkligheten. Sedan 2014 har Bergsstaten beviljat 32 ansökningar om bearbetningskoncessioner. Bara fem har avslagits, vilket flera forskare och miljöorganisationer konstaterar i en debattartikel i SvD den 29 december.

Gruvorna är ungefär lika många som för 20 år sedan, men produktionen har näst intill fördubblats från 48 till 88 miljoner ton malm. De senaste åren har rekordstora belopp satsats på prospektering efter nya fyndigheter. Flera nya gruvor har fått tillstånd eller har kommit långt i tillståndsprocessen.
Men gruvbranschen är långt ifrån nöjd. När det byggs batterifabriker, vindkraftparker och solpaneler krävs det enorma mängder metaller. Långsiktigt stigande priser och därmed utsikter till mycket stora vinster lockar. Enbart i Norrbotten och Västerbotten finns det långt framskridna planer på ett tiotal nya gruvor. Flera av dessa skulle innebära mycket stora ingrepp i naturen och miljörisker.
Den planerade nickelgruvan Rönnbäcken bygger på att tre berg i fjällvärlden söder om Tärnaby ska sprängas och schaktas bort. Enligt planerna ska hundratals miljoner ton gruvavfall deponeras i ett kraftverksmagasin. 
Bolidens planerade koppargruva i Laver kräver en yta mer än dubbelt så stor som Solna kommun.

Ett gruvprojekt som mer än andra kommit att symbolisera konflikterna kring gruvbranschen är den planerade järnmalmsgruvan Kallak/Gállok. Förutom de miljörisker som finns vid de flesta större gruvor finns här en skarp konflikt med samebyarna i området. Flera miljoner ton järnmalmskoncentrat ska transporteras längs en väg som följer det smala stråk längs Lilla luleälv, där renarna ska vandra mellan fjäll och skogsland.
Länsstyrelsen i Norrbotten har sagt nej till det brittiska bolaget Beowulf Minings ansökan, både på grund av de negativa effekterna på rennäringen och för att samhällskostnaderna för upprustning av väg och järnväg skulle bli orimligt höga.
År 2013 blockerades bolagets provbrytning av malm under hela sommaren av både lokalbefolkning och miljöengagerade från andra delar av landet. 
Nu ligger ärendet sedan flera år hos regeringen och ett beslut kommer troligen i början av året. Det mesta pekar mot att regeringen kommer att bifalla bolagets ansökan. Det kommer i så fall att leda till en av de skarpaste miljöstriderna i Sverige på många år.

Det kan verka som om lokala nätverk, miljöorganisationer och same­byar inte har en chans mot resursstarka gruvbolag med stark politisk uppbackning. Men det senaste årtiondet har visat att så inte är fallet. Det finns flera exempel på att protesterna har stoppat planerade gruvprojekt.
I Skåne planerade bolaget Scandivanadium en storskalig brytning av vanadin i Österlen. Efter omfattande protester och överklaganden har planerna tills vidare gått i stå. De omfattande protesterna mot en gruva för sällsynta jordartsmetaller i Norra Kärr, nära Vättern, har fått både lokala politiker och länsstyrelsen att svänga. Nickelgruvan i Rönnbäcken hade mycket väl kunnat startas om det inte varit för det starka lokala motståndet.
Det växande motståndet mot gruvbolagen är ett internationellt fenomen. Nyligen bröt stora protester ut i Serbien mot att Rio Tinto, världens näst största gruvbolag, vill starta en litiumgruva. Detta har lett till att planerna lagts på is. Detta är bara ett i en lång rad exempel på stora proteströrelser mot planer på nya gruvor och miljöproblem vid gruvor som är igång under det senaste året.

Överträdelser av miljövillkor är snarare regel än undantag.

Det finns goda grunder för det växande motståndet mot gruvbolagen. Skandalerna i branschen har varit många. Zinkgruvan i Blaiken gick i konkurs efter mindre än två år. Enorma mängder zink och andra metaller läckte ut i Juktån, ett biflöde till Umeälven. Staten har fått betala de 400 miljoner kronor det kostar att städa upp.
Bolaget Northland Resources järnmalmsgruva i Kaunisvaara slutade också i konkurs efter två år. Skulderna uppgick till 14 miljarder kronor. Det visade sig att bolaget på en rad viktiga punkter brutit mot sitt miljötillstånd. Flera företrädare för de nya bolagen har dömts för olika slags ekonomisk brottslighet. Överträdelser av miljövillkor är snarare regel än undantag.

Det är två argument som gruvbolagen och deras politiska supportrar lyfter fram. Det första är att gruvor ger jobb. Det är ett argument som väcker förhoppningar hos en del av de som bor på platser som Jokkmokk och Pajala, där befolkningen har minskat under lång tid och arbetsmarknaden är bräcklig.
Men erfarenheterna visar att moderna gruvor inte ger särskilt många jobb. Inte ens i Kiruna och Gällivare, där gruvorna byggts ut rejält, har detta räckt för att hejda befolkningsminskningen under de senaste årtiondena. Kommunpolitikernas förhoppningar om att gruvan i Pajala skull lyfta folkmängden från 6,000 till 10,000 invånare har inte infriats. Kommunen har färre invånare idag än när gruvan startade. 
Idag är beskattningen av gruvbolagen låg i internationell jämförelse där beskattningen inte stannar i närområdet. Sverige sticker ut jämfört med stora gruvländer som Kanada och Ryssland, där det finns en regional beskattning av gruvbolag.
Men det är viktigt för miljörörelsen att ta detta argument på allvar. Det gäller att visa att återvinning av metaller och att utvinna metaller ur gruvavfall kommer att ge minst lika många nya jobb som att starta gruvor.

Gruvindustrins andra argument är att metaller behövs för ”den gröna omställningen”. I viss mån är detta sant. Ska bilar drivas med el istället för med bensin eller diesel behövs det mer koppar, litium, kobolt, nickel och grafit. För att producera förnyelsebar el krävs det mer av både vanliga och ovanliga metaller. 
Men många företag försöker beskriva sig själva som en del av omställningen, utan att det finns någon koppling. Planerna på vanadingruvor eller nya järnmalmsgruvor är exempel på detta. Det som aldrig finns med i resonemangen är att det är nödvändigt att hantera metaller med större sparsamhet om resurserna ska räcka.
För att klimatomställningen ska bli effektiv krävs det en ökad återvinning av de flesta metaller och att de metaller som finns i gruvavfall och soptippar tas tillvara. Att bryta trenden mot allt tyngre bilar är ett exempel på hur det går att minska behovet av metaller. Men detta är naturligtvis något som går helt emot både gruv- och bilindustrins intressen.

Gruvpolitiken måste bli en del av valrörelsen. S-regeringen och M-KD-SD vill ge grönt ljus för gruvbranschens planer på ohämmad tillväxt. Mot detta gäller det att ställa krav på att samhället tar kontrollen över gruvnäringen för att möjliggöra en långsiktig hushållning, som både minskar riskerna för miljön och ger fler hållbara arbetstillfällen.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!