Vårt Europa river murar

Av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Extremhögern går framåt

Ett av skälen till att vi demonstrerar mot rasismen den 2 juni är att högerextrema partier går framåt i opinionen. De skulle kunna bli största parti i nio länder såsom Italien, Frankrike, Ungern och Belgien. I nio andra länder kan de komma på andra eller tredje plats såsom Tyskland, Portugal, Finland och Sverige. Störst ser Rassemblement National (före detta Front National, i Frankrike) ut att bli och de har tyvärr utökat sitt stöd bland ungdomar. Även AFD i Tyskland har fått ökat stöd bland unga.

De två högerextrema partigrupperna ID (Identitet och demokrati, där de franska rasisterna ingår) och ECR (där Sverigedemokraterna ingår och som leds av Giorgia Meloni och hennes nyfascistiska parti Italiens bröder), kan båda gå starkt framåt i EU-parlamentet och kommer bland annat att försöka ge sig på reformsteg i Green Deal – EU:s klimatprogram.

Fort Europa byggs

1. Medelhavet – dödens hav

Sverigedemokraternas valparoll ”Mitt Europa bygger murar” är en bra illustration om vad EU i grunden är. EU:s nya migrationspakt kallas av Rädda Barnen för ”historiskt dålig”. Medan antalet människor på flykt i världen är högre än någonsin innebär de rikas pakt att länder som Sverige kan betala för att slippa ta emot flyktingar.

EU betalar också länder att agera gränsvakter åt EU. Sedan tidigare är det Turkiet och Libyen. Senast är det Tunisien som har fått 11 miljarder kronor för att, vilket skedde nyligen, utvisa flyktingar till öknen (där 27 av dem dog på grund av brist på mat och vatten).

2. Militarisering

EU:s överstatlighet byggs på. Vetorätten för länder är ifrågasatt, men kräver grundlagsändringar och folkomröstningar. Än så länge används en luddig paragraf 31 i fördraget som möjliggör att frångå enhälliga beslut till kvalificerad majoritet, vilket först införs i utrikes- och säkerhetsområdet. Många tror att nästa EU-parlament kommer att inrätta ett försvarsutskott. Militariseringen går i rasande fart. Militärutgifterna i Europa ökade med 16 procent 2023. Frankrike och Tyskland driver på, för att kunna vara lite självständiga vid sidan av det USA-ledda Nato. Redan 2017 inrättades Europeiska försvarsfonden och nu kan EU finansiera vapen och ammunition till Ukraina. Den här militariseringen ökar bara motsättningarna och riskerna för förlängda krig.

3. Nykolonialism, dränering, utslagning

EU:s östutvidgning har under lång tid fungerat som ett sätt att stärka upp den europeiska kapitalismen i konkurrens mot USA och Asien. Utvidgningen fortsätter. På ett toppmöte i oktober uttalade sig kommissionen och regeringarna om att utöka EU från 27 till 35 medlemsstater fram till 2030 – Ukraina, Moldavien, Balkanländer och Turkiet. Inom EU har arbetskraftsinvandring från Öst till väst blivit en viktig faktor för ekonomisk tillväxt. Medan billig arbetskraft från Östeuropa sugs upp av Frankrike och Tyskland innebär utvandringen att Rumänien och Bulgarien utarmas.

Fackföreningen Solidariska Byggare vittnar om hur Sverige av många migrantarbetare utmålas som det värsta landet att jobba i. Exploateringen av arbetskraft från låglöneländer leder till allmän lönesänkning, försvagade fackföreningar och farligare arbetsplatser genom till exempel byggfusk.

EU fortsätter även att bygga på det koloniala arvet. Jordbrukssubventionerna slukar hela 35 procent av EU:s budget. Den stora merparten går till de industriella jordbruken. Enligt tidskriften Kritiska EU-fakta så är stödet villkorat med ökad produktivitet, vilket leder till överproduktion och dumpade priser. Europa exporterar till exempel mjölkpulver till Västafrika till låga priser som bönder där inte kan konkurrera med, varpå deras produktion slås ut.

Nej till kapitalets EU

EU brukar framställas som ett fredsprojekt, men vi socialister anser att det först och främst är kapitalets projekt. EU:s första fördrag var Kol- och stålunionen 1952, där dessa storindustrier gick samman. Även nästa steg fem år senare var inriktat på utökad handel. EU:s ”friheter” – den inre marknaden – är fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital. Av dessa fyra är tre tydligt kopplade till kapitalets intressen och med människor åsyftas främst arbetskraft.

Alla stora steg i EU:s utveckling har kommit som förslag direkt från näringslivet. Till exempel EMU, den gemensamma valutaunionen, skrevs av en lobbyistgrupp av kapitalister – Association for a Monetary Union of Europe.

Med EMU gjordes riksbankerna ”oberoende” av politiken – det vill säga de skulle ha lättare för att stå fast vid nyliberal nedskärningspolitik mot folkets protester. Med en gemensam valuta stoppades valutakontroller och vid lågkonjunkturer kunde länderna inte längre ”mjuklanda” genom att devalvera (nedskrivning av värdet på den egna valutan). De finanspolitiska reglerna har även pressat fram välfärdsnedskärningar då statsskulden inte får vara högre än 60 procent av BNP, och budgetunderskottet högst 3 procent (även om reglerna bryts när det passar de styrande).

Lissabonfördraget infördes 2009 och har pressat fram avregleringar och privatiseringar.

En av de största kriserna för Europas arbetare och fattiga, som verkligen avslöjade EU:s sanna natur, var Greklands skuldkris som startade 2008. De räddningspaket som EU fixade fram syftade till att rädda bankerna, främst Tysklands banker. Av 217 miljarder euro gick 211 miljarder till bankerna, medan Grekland än idag lider av hög arbetslöshet och låga löner. Även stödpaketen under coronapandemin gick främst till storföretagen.

Det finns även lagstiftning som kan framstå som progressiv. Till exempel röstade EU-parlamentet för första gången för ett gemensamt regelverk mot mäns våld mot kvinnor. Dock var det väldigt tamt, en samtyckeslag stoppades av Frankrike, Tyskland och Ungern. En lag som ska tvinga storföretag med fler än 1 000 anställda att ta hänsyn till mänskliga rättigheter och miljöhänsyn (CSDDD) var i mars nära att stoppas av ett land – Sverige – men de svenska högerpolitikerna valde i sista stund att lägga ner sina röster istället. De här kosmetiska förändringarna ändrar inte att EU i grunden är kapitalets union.

Arbetarnas internationella solidaritet

Socialistiskt Alternativ säger inte ”Sverige ut ur EU”. Ett isolerat kapitalistiskt Sverige är ingen lösning. Tillsammans med vår international står vi för att hela EU borde skrotas genom arbetare och ungdomars gemensamma kamp över kontinenten. Verklig internationalism måste vara utan ränker och list utifrån maktintressen – sann solidaritet står vanliga människor för.

Det har funnits alleuropeiska strejkdagar tidigare och den kampen måste komma tillbaka. Solidariteten som har visats Gazas lidande befolkning ger inspiration och hopp. Till exempel vägrar hamnarbetare i Barcelona, Grekland, Italien och Turkiet att lasta militärt gods som ska till Israel.

Redan 1992 var undertecknad och många andra i Offensiv med om att organisera den första internationella demonstrationen mot rasism – 45 000 från 16 länder samlades i Bryssel. Även de stora demonstrationerna vid stora EU-toppmöten, såsom i Göteborg 2001, var viktiga för att bygga den internationella rörelsen och folkbildningen om EU:s verkliga syften.

Idag står inget parti i riksdagen kvar vid sitt EU-motstånd. Vänsterpartiets toppkandidat Jonas Sjöstedt har till och med som en profilfråga att pausa vänsterns motstånd mot kärnvapen. Precis som många andra vänsterpartier i Europa, Syriza i Grekland, Die Linke i Tyskland, Podemos i Spanien, så klarar Vänsterpartiet inte av att stå emot marknadskrafterna om de inte riktar in sig på ett revolutionärt perspektiv bortom kapitalismen. Hur du röstar i EU-valet är därför inte avgörande, men en kritisk röst på Vänsterpartiet är det minst dåliga. Det viktigaste är att bli aktiv i kampen.

Socialistiskt Alternativ kräver:

• Bygg motstånd mot militariseringen.

• Internationell solidaritet. Riv EU:s flyktingmurar.

• Samordning av arbetarnas lönestrejker till internationell masskamp.

• Nej till kapitalets EU. För en grön antikapitalistisk omställning.

• För ett socialistiskt Europa med gemensamt ägande av storföretag och banker under arbetarnas demokratiska styre.