Visst är en förändring möjlig

av Christer Rydén // Artikel i Offensiv

Något som går igen som en röd tråd i Leif Ericssons bok Som om en förändring är möjlig, särskilt i början av den, är ett citat ur Sven Lindqvist år 1968 nyutkomna bok Myten om Wu Tao-Tzu: ”Vi har skapat en livsform som gör orättvisan ofrånkomlig. Är slutsatsen klar?
Vi måste bli fattiga igen. Vår livsstil permanentar orättvisan om vi inte frivilligt avstår från våra privilegier.” Det där citatet verkar ha blivit och förblivit ett slags manifest för Leif Ericsson och ”68-generationen” runt honom.

Som om en förändring är möjlig läser jag som både en slags självbiografi och en biografi över den rörelse som Leif Ericsson deltog i, från dess uppkomst i slutet av 1960-talet till dess nedgång och sönderfall under 1980- och 90-talen.
Det för mig intressantaste vid genomläsningen av Som om en förändring är möjlig är hur en liten grupp på sex personer, inklusive författaren själv under några år från slutet av 1960-talet, efter stöddemonstrationerna i Stockholm för de strejkande gruvarbetarna i Malmberget i det då fortfarande mycket lilla Ordfront, utan pengar att tala om och med väldigt knappa resurser, lyckades komma över en övergiven bondgård i Barnhult i Småland.
Där lyckades de dra igång en liten kooperativ verksamhet som producerade Historieboken, en sorts hemmagjord historiebok med illustrationer som ur ett slags grundläggande marxistiskt perspektiv beskrev kapitalismens genombrott och utveckling, kolonialismens och imperialismens framväxt och utveckling till dominans över resten av världen. 

I sin första upplaga var den uppfriskande kritisk emot den stalinistiska urartningen i Sovjetunionen på 1930-talet, med skenrättegångarna och massutrensningarna, samt med en något diffus optimistisk förhoppning om att den efterrevolutionära utvecklingen skulle få ett annat och positivare resultat efter framtida revolutioner.
Den andra upplagan av Historieboken, som kom något år senare, var dock präglad av det dåvarande maoistiska SKP:s dominerande inflytande över den svenska Vietnamrörelsen och organisationer som Clarté/Folket, med den maoistiska uttolkningen av ”marxismen-leninismen”, som slog fast att en hel del av de utrensade och dömda i Moskvarättegångarna på 1930-talet verkligen var skyldiga ”folkfiender”, ”sabotörer”, ”spioner och kollaboratörer” med mera.
Efter Vietnamkrigets slut 1975 föll FNL-rörelsen ihop och tappade sina medlemmar. En viktig bas för ”vår tryckeriverksamhet försvann. Vi förstod att att vi måste ställa om förlaget och tryckeriet från ’krigsekonomi’ till ’fredsutgivning’”.

Författaren beskriver ganska omfattande och utförligt hur han under 1970-talet kom att bli allt mer skeptisk mot och avståndstagande mot Jan Myrdal och hans utsagor om hur världen fungerar, parallellt med en gedigen beskrivning av vem som var vem och vad som var vad i vad som idag ofta nedlåtande och raljerande avfärdas som ”68-vänstern”.
Några av de tongivande figurerna blev nyliberala apologeter på diverse borgerliga media och förlag, andra blev socialdemokrater och somliga författare som behöll åtminstone delar av sina tidigare radikala vänsterståndpunkter (Jan Guillou och Henning Mankell är välkända exempel).
Någon gång 1976-77 gick Leif Ericsson själv med i SKP – och gick ur partiet fyra år senare, till följd av dess accelererande urartning, däribland med det okritiska vurmandet för det maoistiska Kina, som författaren till att börja med haft en positiv inställning till.
Tyvärr kom författaren att inte bara döma ut vad han i mångt och mycket begripligt kallar för ”virrvänstern”, utan rör också ihop enligt min mening ihop begrepp som ”marxism-leninism” (organisatoriska kodord för både ortodox stalinism och maoism) med ”marxism” som politisk kategori och även med Marx själv.

”Vi i den rika delen av världen måste återigen bli fattiga”; vilka ”vi” är det som avses med den tesen?

Andra halvan av Som om en förändring är möjlig beskriver långt och utförligt hur den ursprungliga Föreningen Ordfront gick i konkurs 1988 och hur tidskriften Ordfront magasin kom ut med sitt första nummer samma år. 
Ordfront magasin var tillsammans med bokutgivning och kursverksamhet det som lyckades rädda Föreningen Ordfront till återuppståndelse och förnyat liv. Fokus kom nu att ligga mycket på de mänskliga rättigheternas och demokratins historia och utveckling – och inte minst brotten mot dem.
Ordfront Magasin växte mycket snabbt och tidskriftens guldålder kom att bli 1990-talet, med en medlemskår bestående av 30 000 medlemmar. Sedermera blev det dock en allvarlig intern och extern konflikt i samband med publiceringen av en artikel om inbördeskriget i ex-Jugoslavien.
Den nyliberalt borgerliga bombhögerns ledarskribenter och debattörer har länge retat upp sig på att föreningen Ordfront och Ordfront magasin kritiserat Nato-bombningarna av Kosovo, som genomfördes i namn av ”humanitära (militära) interventioner”, till det påstådda skyddet för de mänskliga rättigheterna mot Milosevicregimens krigsförbrytelser. 
Likaså ifråga om kritiken av USA:s angreppskrig mot och invasion av Irak, med den falska påståendet att den irakiska regimen hade massförstörelsevapen.

Tillfället till ge Ordfront en bredsida kom enligt författaren när han gjorde misstaget att låta publicera en artikel betitlad ”Resa i Ljugoslavien”, där det i en intervju med journalisten Diana Johnstone påstods att Milosevic inte genomfört etnisk rensning under inbördeskriget i ex-Jugoslavien, att massakern i Srebrenica hade överdrivits enormt mycket och att det inte kunde beläggas att 7,000-8,000 dödats. 
Det slutade mycket förutsägbart med att nämnda nyliberala bombhögerskribenter dömde ut Ordfront som en organisation som ”sällar sig till brunvänstern” (Maciej Zaremba i en helsidesartikel i Dagens Nyheter).
Detta ledde till en intern konflikt inom Ordfrond som nästan höll på att knäcka Ordfront och Ordfront magasin, och som uppenbarligen efterlämnade en bitter eftersmak för de inblandade, inte minst för Leif Ericsson själv.

Referenserna till Sven Lindqvists Myten om Wu Tao-tzu, som jag själv läste en gång i tiden, ger mig kluvna känslor: Å ena sidan förefaller idag Sven Lindqvists profetiska varningar på 1960- och 70-talen om en otäck framtid framtid av död och förintelse för världens fattiga och icke-vita människor vara befogade i spåren av en skenande klimatkris och en kväljande global våg av populistisk nationalism och högerextremism i kölvattnet på en dysfunktionell och krisande global kapitalisms framfart. 
Å andra sidan reagerade jag redan då i tonåren av maningarna om att ”vi i den rika delen av världen återigen måste bli fattiga” – vilka klasslösa ”vi” är det som avses med den tesen? 
En övergång till en på riktigt hållbar framtid kommer inte att bli möjlig om kapitalismen fortsatt får sitta i orubbat bo. Ett sådant scenario kommer bara att utgöra en alternativ väg till den globala katastrofen. Tiden är dock knapp, blir allt knappare och håller på att rinna ut. Så långt instämmer jag i författarens dystra varningar.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!