Xis kongress: Fem år av katastrofer

av Chinaworker // Artikel i Offensiv

Den kinesiska regimen (KKP) håller sin 20:e kongress i Beijing, där Xi Jinping kommer att bekräftas som diktator på livstid. En obegränsad non-stop-kampanj för statlig propaganda har hyllat de ”många framgångarna” under Xi Jinpings tioåriga regeringstid. Men i verkligheten har Xis tid vid makten inneburit katastrof på katastrof som i slutändan varslar om revolution och slutet på KKP:s grepp om makten.

Den främsta av dessa är kollapsen i den ekonomiska tillväxten, en verklighet som maskeras av ökande mängder falska eller manipulerade BNP-data. Andra är Xis förlamande noll-covid-politik, stora utrikespolitiska misstag i fråga om Ukraina och ”Ett bälte, en väg”-initiativet, en falsk ”seger” i Hongkong som har kostat KKP enormt mycket, inte minst i Taiwan, och framför allt att ge den amerikanska kapitalismen initiativet i det nya kalla kriget.
Den 20:e kongressen liknar mer en kröningsceremoni än ett politiskt möte. Detaljerna kring den förestående ombildningen av enpartistatens ledande organ, såsom politbyrån och dess ständiga kommitté (PSC), är en välbevarad hemlighet. Dessa förändringar kommer att tillkännages under kongressens sista dag, även om de redan har beslutats genom en process av fraktionsstrider och kompromisser.
Xi kan ha tvingats göra vissa eftergifter till sina motståndare för att säkra sitt huvudmål: en förlängning och konsolidering av sin personliga diktatur utan motstycke. Vi måste vänta några dagar till för att få veta mer.
Den kommande perioden kommer helt och hållet att domineras av en social och politisk kris av historiska proportioner. KKP:s statskapitalistiska ekonomiska modell står inför ett systematiskt sammanbrott. Detta gäller särskilt i och med implosionen av fastighetssektorn, som under nästan två decennier har varit Kinas främsta lokomotiv för ekonomisk tillväxt och stått för 30 procent av BNP.
Xis maniska genomförande av en noll-covid-politik, där omkring 20 procent av Kinas befolkning för närvarande är instängda i någon form av lockdown, har gett upphov till en motreaktion utan motstycke. Det senaste exemplet var en djärv ”flash”-protest i centrala Peking bara några dagar innan kongressen inleddes, med slagord som krävde att Xi skulle avsättas.

Den demografiska krisen, som också är en avgörande ingrediens i krisen inom fastighetssektorn eftersom nästan hälften av Kinas städer inte växer eller till och med krymper, innebär att Indien nästa år kommer att beröva Kina dess mantel av ”folkrikaste nation”. Bara detta faktum är ett slag mot KKP:s imperialistiska supermaktsambitioner.
Den ekonomiska krisen försvårar KKP:s stora plan om att ersätta USA-imperialismen som den främsta globala ekonomin och supermakten. Målet om 5,5 procents BNP-tillväxt för i år talas det inte längre om, eftersom ingen – förmodligen inte ens Xi – tror att det är realistiskt. I verkligheten är noll en mer realistisk prognos.
Ännu viktigare är att 2022 ser ut att bryta trenden om att Kina gradvis minskar klyftan till den amerikanska ekonomin.
I skuggan av Ukrainakriget har USA kraftigt ökat sin kalla kriget-agenda mot Kina. Det senaste exemplet är de drakoniska nya exportkontroller som infördes förra veckan och som blockerar försäljningen till Kina av avancerade datachips och verktyg för att tillverka sådana chip. 
De senaste amerikanska restriktionerna är tydligt inriktade på Kinas militära program, för att förhindra att landet utvecklar vapensystem som kan mäta sig med USA:s. Det är med andra ord en tunt förklädd krigshandling ”med andra medel”.

De nya datachiprestriktionerna har sin förebild i de sanktioner som infördes mot Ryssland efter dess invasion av Ukraina i februari. Detta understryker hur USA-imperialismen, i spetsen för ett återkonsoliderat västerländskt kapitalistiskt block, har utnyttjat Rysslands olycksaliga invasion för att föra en proxykamp i den större långsiktiga konflikten med Kina.
Upptrappningen av det imperialistiska kalla kriget, som också är den främsta drivkraften bakom den ekonomiska deglobaliseringen, innebär ytterligare smärta för Kinas ekonomi. 
Massarbetslöshet och lönesänkningar drabbar nu stora delar av befolkningen, och en av fem ungdomar är arbetslösa, vilket är mer än dubbelt så mycket som i USA. Ingångslönerna för akademiker som lyckades få jobb i sommar är i genomsnitt 12 procent lägre än för ett år sedan.

Den ekonomiska krisen ger bränsle åt ett socialt och politiskt missnöje av aldrig tidigare skådat slag.

Kina är nu inne på det andra året av nedgång i fastighetssektorn, som Xis regim har varit maktlös att stävja. I år har krisen spridit sig till lokala myndigheter, de viktigaste drivkrafterna för investeringar i Kinas statskapitalistiska system. 
I år tvingas de göra enorma budgetnedskärningar, inklusive lönesänkningar på 30-40 procent för vissa statsanställda. Lokalförvaltningarna har drabbats av den 31,4-procentiga nedgången i markförsäljningen jämfört med 2021, ett oundvikligt resultat av den kollapsande fastighetsmarknaden.
Den ekonomiska krisen ger bränsle åt ett socialt och politiskt missnöje av aldrig tidigare skådat slag. Chockeffekten kan inte överskattas i ett samhälle som i allmänhet sedan 1980-talet endast har upplevt snabb ekonomisk tillväxt fram till de senaste årens abrupta avmattning.
På grund av fastighetssektorns exceptionella omfattning – dubbelt så stor som den amerikanska fastighetsmarknaden i värde – och omfattningen av överinvesteringar, överbyggnader och överspekulation i Kina, har det aldrig funnits någon kollapsad investeringsbubbla som kommer i närheten av detta.

Det allvarligaste är att nästa länk i kriskedjan kan bli banksektorn. Det prekära läget för de lokala myndigheterna, som Peking har gett i uppdrag att rädda den kollapsade fastighetsmarknaden, innebär att de själva med största sannolikhet kommer att behöva en räddningsaktion under nästa period.
Under Xi har Kina blivit ultra-repressivt, vilket Hongkong och särskilt Xinjiang vittnar om. Den 20:e kongressen kan komma att skriva in Xi’s skramlande pseudoideologi i KKP:s konstitution som ”Xi Jinping-tanken”. Endast Mao, av alla Kinas tidigare autokrater, har en liknande utmärkelse. Xi känner fortfarande ett behov av att höja sig ytterligare över staten och samhället, i bonapartistisk stil, för att kuva motståndet.

UTTALANDE OM SITONG-BRON
Tre dagar före KKP:s 20:e kongress visades enorma banderoller upp på Sitongbron i centrala Haidian-distriktet i Peking, med bland annat en uppmaning till en ”strejk mot diktatorn och landsförrädaren Xi Jinping”. 
Efter att ha hängt upp banderollerna brände demonstranterna däck och sände ropade slagord i högtalare, vilket väckte uppmärksamhet hos många förbipasserande som fotograferade händelsen. Nyheten rensades snabbt bort från inhemska medier och internet, och över 1,4 miljoner användarkonton rapporterades vara permanent avstängda som ett resultat av detta.
Protesten på Sitongbron har haft en elektrifierande effekt både på hemmaplan och internationellt. Marxister kan identifiera sig med denna stämning: den visar på en enorm törst efter förändring och ett slut på Xis tyranni. 
Samtidigt inser vi att det politiskt, precis som i Hongkong 2019, krävs mer. En tydligare förståelse för kapitalismen, för vad KKP har blivit, för varför vi behöver demokrati – ja, det gör vi – men inte kapitalismens falska och ytliga demokrati där den verkliga makten fortfarande innehas av samma stora kapitalistiska intressegrupper.
Särskilt uppmaningen till strejker och studentprotester pekar i rätt riktning eftersom detta är massvisa, kollektiva kampmetoder. Och det är de enda metoder som kan vinna mot en diktatur. 
För att strejka och protestera krävs också tydliga mål och krav. Marxister betonar uppmaningen att bygga upp oberoende fackföreningar och arbetarorganisationer eftersom dessa är nyckeln till att bygga upp en kraft som kan förändra samhället i de exploaterades, lågavlönades, överarbetades, arbetslösas, kvinnors som är dubbelt förtryckta och nationella minoriteter som drabbas av rasism och diskriminering intressen.
För att kampen skall lyckas måste den därför förstå att målet inte är att få diktaturen att ”lyssna” eller ”reformera”; en diktatur måste till sin natur ersättas – med ett demokratiskt och genuint socialistiskt samhälle.