2010 – ett historiskt år i Sydafrika

2010-12-16 14:20:07




Efter att Sydafrika 2004 fick besked om att man skulle bli värdnation för fotbolls-VM 2010 förvandlades siffran ”2010” till en magisk formel över allt bra som skulle falla på plats det här året – från bättre bostäder, vägar och anseende i världen till obegränsat festliv och ”peace, love and understanding” för alla. När nu 2010 går mot sitt slut kan man konstatera att det inte blev så mycket av alla dessa löften.

Under första halvåret i år lyckades bland annat de kommunanställda vinna stora lönehöjningar genom att gå ut i strejk. Andra arbetargrupper lyckades också få upp sina löner genom att ho­ta med strejk strax innan den prestigefyllda turneringen – fotbolls-VM 2010 i Sydafrika den 11 juni till den 11 juli – skulle börja.
Trots att missnöjet med VM-satsningens enorma slöseri var stort fanns det också bland arbetarna en sorts avvaktan inför den kommande föreställningen, men under VM:s fyra veckor av festlig ”kontrarevolution” genomfördes det strejker. Säkerhetsvakterna vid fotbollsarenorna tog strid och arbetarna på Eskom, det statliga elbolaget, hotade med ”strömavbrott” under VM.

Efter fotbolls-VM genomförde de offentligt anställda, trots fackledningarnas desperata försök att nå en uppgörelse med arbetsgivaren – ANC-regeringen, först en varningsstrejk den 10 augusti och därefter gick  1,3 miljoner lärare, sjukvårdspersonal och andra statsanställda ut i en storstrejk utan slutdatum. Storstrejken inleddes den 18 augusti.
Strejken, som varade i tre veckor, skakade om hela samhället och borgerliga tidningar betecknade strejken som ett ”klasskrig”.
De strejkandes kokande vrede mot regeringen, inte minst riktad mot president Zuma, uttrycktes i bittra och oförsonliga paroller och sånger.
Strejken hade stort stöd. Under strejkens tre veckor märktes en tydlig politisering bland arbetarna. Strejken avslöjade ANC:s klasskaraktär och visade på behovet av ett nytt politiskt massalternativ.
Splittringen inom den trepartsal­lians som regeringen vilar på (en allians mellan ANC, Cosatu (Sydafrikas LO) och kommunistpartiet (SACP) blev allt djupare och för första gång­en angrep Cosatu och SACP varan­dra.

Det stod emellertid ganska snabbt klart att bara en generalstrejk skulle kunna få regeringen att backa och kravet på generalstrejk hade stort stöd. Pressen på Cosatuledningen att  utlysa sympatiåtgärder var stor och samtidigt strejkade metallfacket.
Ledningen lyckades dock undvika att inleda den generalstrejk som till sist utlystes till den 2 september. Istället för att genomföra den beslutade generalstrejken tvingade Cosatu de offentliganställda att tillfälligt avbryta strejken – en tre veckor lång paus som skulle användas till att närmare studera regeringens bud. Det betydde att strejken var över.
Den uppgörelse som till sist slöts gav ett lönelyft på 7,5 procent. Det var en bra bit ifrån strejkens krav på 8,6 procent och långt ifrån de 15 procent som varit fackens ursprungliga bud, men regeringen hade ändå pressats till att överge sitt bud på 5,2 procent. Det viktigaste är att arbetarnas kampvilja har förblivit obruten. Strejken höjde klassmedvetenheten dramatiskt, vilket nu märks i hela sam- hället.
Democratic Socialist Movement, DSM (CWI  Sydafrika), möter nu ett allt större intresse och från många arbetsplatser där det rasar strider har man begärt vårt stöd.

DSM är sedan
oktober inblandad i en arbetarockupation av metallfabri­ken Mine Line utanför Johannesburg – den första fabriksockupationen i Sydafrika sedan kampen mot apartheid på 1980-talet.
Även om det är en mindre grupp arbetare som står bakom ockupationen, omkring 60 till antalet, och trots att vi ännu är en liten organisation, skulle en seger – att produktionen återupptas under arbetarkontroll – få en stor positiv effekt på kampviljan och medvetenheten. CWI-kongressen skickade också ett stöduttalande till de kämpande arbetarna på Mine Line.

Liv Shange
Democratic Socialist Movement (CWI i Sydafrika)

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!