Inmarschen i Tjeckoslovakien natten mot den 21 augusti 1968 fick långtgående och bestående konsekvenser.Bilderna av sovjetiska stridsvagnar i Tjeckoslovakiens huvudstad Prag blev för alltid ett kapitalistiskt vapen mot socialister världen över. Sedan dess har borgare envist upprepat lögnen om att inmarschen visat att det inte finns någon ”socialism med mänskligt ansikte.
Ju närmare den 20-21 augusti vi kommer, desto mer kommer media att översvämmas av påståenden som att i ”Tjeckoslovakien 1968 dog kommunismen”. Det påståendet är såväl falskt som ett hån mot alla de som i Tjeckoslovakien kämpade och drömde om en framtid på grundval av socialism och demokrati.
”Lenin, vakna! Bresjnev [Sovjets ledare] har blivit tokig”, skrev människor i på husväggarna i Tjeckoslovakiens huvudstad som en omedelbar respons på invasionen. ”Socialism – Ja! Ockupation – Nej!” var ett annat vanligt slagord.
Vad som däremot är sant är ett en spik slogs in i stalinismens kista natten mot den 21 augusti.
Runt om i världen ägde demonstrationer rum mot ockupationen, även en liten protest i Moskva.
Den Sovjetledda invasionen skapade en omedelbar kris inom den dåvarande så kallade kommunistiska rörelsen – som såg det stalinistiska Sovjet och Östeuropa som modeller. Den nya generationen vänsteraktivister vände sig bort från Moskva och började söka efter en väg till socialistisk demokrati.
Tyvärr fanns det även en del som stärktes i sin uppfattning av att det lika stalinistiska Kina eller Jugoslavien visade vägen framåt, alternativt hyllade Kuba och gerillaismen än mer. Det sistnämnda trots att Kubas dåvarande ledare Fidel Castro försvarade invasionen och ansåg den vara ”smärtsam men nödvändig”.
Det fanns flera orsaker till Pragvåren 1968; den stagnerade ekonomin, det ökade missnöjet med det stalinistiska systemet, de ojämlika förhållandena mellan den tjeckiska delen (områdena Böhmen och Mähren, dagens Tjeckien) och Slovakien.
Som ett svar på missnöjet och de tilltagande ekonomiska problemen försökte en del inom det styrande kommunistpartiet, som gått till eftervärlden som ”reformkommunisterna”, genomföra omfattande förändringar inom det stalinistiska systemets ramar.
Massornas krav och de förväntningar som Pragvårens demokratiska töväder väckt drev denna grupp inom byråkratin framåt.
Alexander Dubcek, som blev ny ledare för kommunistpartiet i januari 1968, kan stå som symbol för denna del av den styrande stalinistiska byråkratin. Han var fram till 1968 en relativt okänd, grå apparatchik, från Slovakien. Han hade aldrig gjort sig känd som en oppositionell, utan hade hela tiden följt partilinjen (Moskvas diktat), även om han ogillat de groteska skenrättegångarna och utrensningarna som ägt rum under 1950-talet.
Tjeckoslovakien 1968 var en kopia av det stalinistiska Sovjet. Makten låg i händerna på en totalitär byråkratisk förtryckarapparat, som parasiterade på den förstatligade ekonomin och planekonomin och styrde i arbetarnas namn. Det den byråkratiska klicken kallade socialism var stalinism, ett direkt hinder för samhällets utveckling mot socialism.
I Sovjet uppstod stalinismen som en följd av oktoberrevolutionens isolering till Ryssland efter att den revolutionära kampen i Europa 1918-23 inte hade slutat i arbetarklassens seger och kapitalismens avskaffande.
Tjeckoslovakien var däremot från första stund ett stalinistiskt land. Det som kallades revolutionen 1948 var ingen genuin arbetarrevolution. Det var en aktion från ovan för att konsolidera stalinisternas makt.
Det råder dock inget tvivel om att kommunistpartiet hade stöd och att massorna ville avskaffa kapitalismen. Kommunistpartiet hade, särskilt i den tjeckiska delen, en massförankring och en lång kamptradition. Redan på våren 1946 hade kommunistpartiet i den tjeckiska delen en miljon medlemmar och 200 000 medlemmar i Slovakien – av en total befolkning på cirka 14 miljoner.
I valet 1946 fick kommunistpartiet drygt 40 procent av rösterna i den tjeckiska delen och över 30 procent i Slovakien.
Till skillnad från Slovakien var den tjeckiska delen industrialiserad. Under mellankrigstiden (1918-39) låg det som idag är Tjeckien i Europas topp vad gäller industriell utveckling.
Efter andra världskriget slut 1945 kontrollerades det som skulle bli Tjeckoslovakien av den sovjetiska Röda armén. Nazitysklands ockupation av Böhmen och Mähren var till ända och fascistregimen i Slovakien var krossad. Överklassen i de tjeckiska delarna hade flytt med de nazistiska ockupanterna och i Slovakien var den härskande klassen totalt komprometterad efter att man hade överlämnat makten till Hitlers inhemska marionetter.
Det fanns inte mycket kvar av kapitalismen 1945. Det var få som försvarade ett samhälle baserat på privat ägande av produktionsmedlen och klassförtryck. Omedelbart efter kriget inleddes förstatliganden av storföretag och andra egendomar.
Dessutom fanns i minnet att de imperialistiska staterna i München 1938 hade accepterat att Tjeckoslovakien skulle ingå i Hitlers och Nazitysklands intressesfär. Den uppgörelsen innebar dödsstöten för det dåvarande Tjeckoslovakien. Det Münchenavtal som skulle ”ge fred i vår tid” blev början till andra världskrigets barbari.
Genom att använda sig av den industri och det kunnande som fanns kunde det nya Tjeckoslovakien formas efter 1948. År 1949 proklamerades den första femårsplanen på kommunistpartiets – som nu var det enda partiet – kongress. Samtidigt togs beslut om att kollektivisera jordbruket.
Allt gjordes från ovan utan massornas aktiva medverkan. I början av 1950-talet var i stort sett hela industrin förstatligad. Ekonomin växte snabbt, på papperet. Utvecklingen var dock ensidig och syftade till att nå kvantitativa mål genom att öka industriproduktionen på bekostnad av massornas konsumtion.
Samtidigt ledde den toppstyrda kollektiviseringen och pseudokooperativen till en kris inom jordbrukssektorn.
Ett nytt privilegierat skikt av byråkrater växte fram. ”Under femtiotalets lopp förvandlades tjeckoslovakiska kommunistpartiet till en särpräglad maktelit. Det förlorade karaktären av ett politiskt parti i traditionell mening”, skrev Zdenek Hejzlar i sin bok Prag i skuggan av Moskva – reformkommunismens uppkomst och nederlag i Tjeckoslovakien.
Hejzlar deltog i Pragvåren och 1968 var han chef för den tjeckoslovakiska radion. Han blev en av de första som rensades ut efter inmarschen.
Vad kommunistpartiet hade blivit var en klubb av och för de styrande. Ett statsbärande parti.
Parti- och statsfunktionärerna hade en lön som var minst tio gånger högre än genomsnittslönen. Toppfunktionärerna i parti och stat hade förutom stora inkomster även speciella förmåner som tillgång till varor och lyxartiklar från väst, egna affärer, sjukhus och semesteranläggningar. Deras bostäder var palatsliknande. De levde ”i grund och botten ett parasiterande liv”, som en av Pragvårens chefsarkitekter, Zdenek Mlynar, skrev i boken Nattfrost.
Bolsjevikerna och den ryska revolutionens förgrundsgestalt Lenin ansåg att löneskillnader på 1:4 var kapitalistiska löneskillnader som man motvilligt måste acceptera för att locka experter och tekniker till att arbeta för den nya arbetarstaten efter oktoberrevolutionen 1917, men att ingen medlem av kommunistpartiet (bolsjevikerna) som hade tjänst i staten skulle betalas med mer än vad en yrkesutbildad arbetare tjänade.
Redan 1963 var den tjeckoslovakiska ekonomin i kris och BNP sjönk med 2 procent. Man hade tvingats gå från femårs- till ettårsplaner. Jordbrukets stagnation var än mer påtaglig, jordbruksproduktionen låg långt under 1960 års nivå. Det rådde livsmedelbrist.
Den ekonomiska kräftgången i Tjeckoslovakien 1963 var en bekräftelse på riktigheten i den analys av stalinismens kommande kris som Trotskij hade gjort i boken Den förrådda revolutionen som han skrev 1936. Trotskij stod tillsammans med Lenin i spetsen för oktoberrevolutionen 1917. Det var Trotskij och hans anhängare som först tog strid emot den stalinistiska urartningen och för socialistisk demokrati och internationalism.
I Den förrådda revolutionen skriver Trotskij:
”Medan industrins tillväxt och införandet av jordbruket i den statliga planeringen i hög grad komplicerar ledarnas uppgifter genom att bringa kvalitetsproblemet i förgrunden, förstör byråkratin det skapande initiativet och ansvarskänslan utan vilka det inte finns och inte kan finnas kvalitativt framåtskridande. Byråkratins sår är kanske inte så tydliga inom den tunga industrin, men de håller på att förtära alla de grenar av ekonomin som står folket närmast.”
Vidare heter det att:
”De sovjetiska produkterna är som stämplade av likgiltighetens gråa märke. I en nationaliserad ekonomi kräver kvalitet en producenternas och konsumenternas demokrati, frihet att kritisera och ta initiativ – villkor, som är oförenliga med en totalitär regims fruktan, lögner och smicker. Bakom kvalitetsfrågan ligger ett mer komplicerat och storslaget problem, som kan sammanfattas i begreppen självständigt, tekniskt och kulturellt skapande” (kursivering i originaltexten).
Samma processer och kristendenser som verkade i det stalinistiska Sovjet under trettiotalet och senare arbetade också i det lika stalinistiska Tjeckoslovakien. Att Tjeckoslovakien var en relativt utvecklad ekonomi gjorde att problemen med byråkratiskt styre och godtyckliga planer, istället för arbetarstyre och en demokratisk utarbetad plan för behov och hållbar utveckling, uppenbarade sig tidigare än i andra stalinistiska länder.
Visserligen bidrog den tidigare tjeckiska industriella nivån och planeringen till att ekonomin växte under 1950-talet, men inte ens den tidigare industriella kunskapen och tekniken användes fullt ut. Istället satsade man på tung industri efter sovjetisk modell. På byråkratins kommando kunde fabriker byggas, men kostnaderna blev enorma och investeringarna gav inte det resultat som de styrande hoppades på. Och så fort det handlade om förnyelse, om att skapa och utveckla ny teknik, arbetsorganisation o s v blev byråkratin en direkt hämsko på utvecklingen.
Administrativ, toppstyrd planering når snabbt sin begränsning, eftersom ”en ekonomisk plan är inte något fast evangelium, utan en grov arbetshypotes som måste verifieras och omarbetas under fullgörandets gång” (Trotskij).
Det behövs två hävstänger för att reglera och tillämpa en ekonomisk plan: en politisk hävstång i form av verkligt deltagande från massorna själva, en sak som är otänkbar utan socialistisk demokrati; och en finansiell hävstång som mäter verkliga kostnader för att stoppa alla tendenser till inflation under övergången till socialism (pengar är ett nödvändigt ont i övergången mot socialism och statens bortdöende).
Som svar på den ekonomiska krisen i början av sextiotalet kom allt fler i den styrande byråkratin att börja tala om behovet av marknadslösningar, Tjeckoslovakien skulle bli en socialistisk marknadsekonomi som den tidens Jugoslavien.
Företag skulle konkurrera med varandra och produktionen skulle inriktas på världsmarknaden. Konkurrens från utlandet och mellan företagen skulle tvinga fram såväl investeringar som utslagning. Konkurrensen skulle även fungera som ett sätt att hålla nere lönerna och arbetarnas önskemål om en större del av nationalinkomsten.
Det började även antydas bland de som senare fick beteckningen ”reformkommunister” att en verklig ekonomisk reform krävde politiska förändringar. Inte så att partiets ”ledande roll” skulle ifrågasättas, men i form av mer öppenhet, debatt och kritik. De som gick längst lekte med tanken på ett två- eller trepartisystem, men det blev aldrig en del i reformkommunisternas program.
När reformkommunisterna talade om ökat självstyre ute på fabrikerna åsyftade man inte arbetarnas kontroll och styre, utan arbetarna skulle bara ha en rådgivande roll. Makten skulle ligga i händerna på fabriksledningen och teknokraterna, de sistnämnda sågs som spjutspetsen i en den nödvändiga teknisk-vetenskapliga förnyelsen.
”En marknadsorienterad socialistisk ekonomi”, vilket var den term som användes i Tjeckoslovakien, är till sin natur en orimlighet, som öppnar vägen för kapitalismens återinträde när planekonomin faller sönder. Konkurrens, utslagning, privatiseringar och större makt till enskilda företag skulle snart övergå i privat kapitalackumulation om inte arbetarklassen lyckats gripa makten och upprätta en socialistisk demokrati. Det vill säga verkligt folkstyre på grundval av demokratiska råd där de valda representanterna när som helst kan avsättas, utan privilegier för funktionärer och valda representanter, självständiga fackföreningar, förenings- och mötesfrihet, pressfrihet i dess egentliga bemärkelse, garanterade demokratiska rättigheter till minoriteter och förkortad arbetsdag så att människor har tid att delta i styret av samhället och samtidigt ge alla en reell möjlighet att njuta av livet och dess rikedom.
En krets bland de styrande i Tjeckoslovakien försökte alltså från sextiotalets mitt hitta lösningar på kvalitetsproblemet med hjälp av marknaden, när problemet egentligen bara kunde lösas och övervinnas om den förstatligar egendomen och planekonomin förenades med verklig demokrati och kontroll underifrån.
Samhällets stagnation och byråkratins återvändsgränd när det gällde ekonomin var en orsak till Pragvåren och ”reformkommunismen”. Regimen förlorade stöd och auktoritet, vilket i sin tur gav upphov till öppen kritik och krav på förändringar.
Som så ofta i historien var studenter, unga och intellektuella de första att visa sitt missnöje öppet. Redan 1967 demonstrerade studenterna. Protesterna började med demonstrationer för bättre villkor på universiteten, men övergick snabbt i en rörelse för ökad politisk frihet.
Författarna och andra kulturarbetare var än mer djärva och frispråkiga. På Författarförbundets kongress sommaren 1967 riktades skarp kritik mot den styrande klicken, som blev allt mer isolerad. I ett desperat försök att vrida klockan tillbaka försökte man hålla sig kvar vid makten med hjälp av repression och censur.
Men när massorna börjar kliva in på scenen och rädslan försvinner skapas ett nytt samhällsklimat som gör det svårt, om inte omöjligt, för en regim att fortsätta styra med
samma gamla metoder som människor öppet börjar revoltera emot.
Det var inte heller så att de styrande bara släppte på censuren, utan det var massorna som svepte den åt sidan. I det nya samhällsklimatet kom byråkraternas privilegier och tillkortakommande att avslöjas i media och i litteraturen, på teaterscenen och på filmduken. Kulturen och media hade börjat andas en ny frisk luft, vilken byråkratin var oförmögen att kväva. Nya oberoende organisationer började uppstå som KAN (De engagerade partilösas förbund) och K-231, som krävde upprättelse för alla dem som drabbats av stalinismens terror, och inom fackföreningarna såddes frön till vad som skulle ha kunnat utvecklas till självständiga fack. Gammelstalinister sparkades ut från fackföreningarna och nya aktivister tog över. De officiella ungdomsorganisationerna splittrades o s v.
Dessutom utmanades regimen – byråkratin var framför allt tjeckisk – av ökade krav i Slovakien på likaberättigande, en jämlik federation och fler satsningar på att utjämna klyftorna. Skillnaderna vad gäller BNP/capita kan åskådliggöras av att förhållandet mellan den tjeckiska delen och Slovakien 1965 var 100: 71, till den sistnämndas nackdel.
Den nationella frågan var en viktig del i Pragvårens framväxt. Tjeckoslovakien var inte ens på papperet en federation och mängder av slovakiska kommunister hade rensats ut anklagade för ”borgerlig nationalism”. En av dem var Gustav Husak, som senare blev Moskvas förman i Tjeckoslovakien. En av historiens tragiska ironier är att en av de som hjälpte samme Husak tillbaka till makten under sextiotalet var hans företrädare Dubcek.
I sina memoarer skriver Dubcek att: ”1967 var en direktkonfrontation oundviklig mellan reformvänner och reformmotståndare”. Striden inom byråkratin – staten och partiet – ledde till att kommunistpartiets ledare Antonin Novotny sparkades i januari 1968 och att Dubcek utsågs till ny ledare. Novotny kvarstod emellertid som president i några månader till.
Moskva hade vid den tidpunkten inget att invända mot denna förändring. Novotny var passé. Dessa förändringar i toppen, som man av nöd var tvungna till, brukar betecknas som Pragvårens startpunkt.
I slutet av mars avgick Novotny även som president och i april publicerade kommunistpartiet sitt nya Aktionsprogram, som skisserade ”Tjeckoslovakiens väg till socialism”. Aktionsprogrammet kritiserade det byråkratiska styret eller det man kallar ”den revolutionära diktaturens metoder”. De styrande lovade större frihet och öppenhet, men inte rätten att bilda fria, självständiga fackföreningar och nya partier.
I Aktionsprogrammet uttalar sig den nya ledningen för fortsatta marknadsreformer och även för ökad lönespridning.
Utvecklingen mot marknadsrelationer – lönespridning och att företag som ansågs olönsamma skulle läggas ned – gjorde att arbetarna till en början intog en avvaktande attityd till de signaler som den nya partitoppen sände ut. Det förekom även strejker mot nedläggningar och lönenedpressningar.
Snart började emellertid Novotnys män (alla som styrde var män) att rensas ut från fabriker och arbetsplatser. En del av dem begick självmord när de blivit påminda om hur hatade de var.
De byråkrater som sparkades ut kunde inte hitta nya jobb, ingen ville jobba med dem.
”Den beryktade chefen för partiets säkerhet, Mamula, flydde som jagat vilddjur från fabrik till fabrik”, heter det i en bok (Jahn Otto Johansen: Tjeckoslovakiens ödestimma).
Inom det officiella facket utvecklades en rörelse mot självständiga fackföreningar. Det stats- och partikontrollerade facket splittrades på våren 1968.
”I mars började den fackliga centralorganisationen RTUM som dittills varit ett instrument för partibyråkratin att kräva en ny roll för att kunna representera arbetarna. Nya krafter tog över de fackliga styrelserna och kommunistpartiets celler i facken, som skulle utgöra basen för partiets kontroll, upphörde med sin verksamhet. Även om partimedlemmar fortfarande satt på nyckelposter inom facket blev RTUM i huvudsak en självständig organisation, i den meningen att facken själv fattade beslut i personfrågor utan partiets godkännande. Med sina 5,5 miljoner medlemmar [80 procent av arbetskraften] besatte facken en enorm möjlighet att utmana partiets makt.” (Kieran Williams: The Prague Spring and its aftermath)
Under Pragvåren gick massornas krav och förväntningar betydligt längre än vad Dubcek & Co önskade. Behovet av att bilda nya partier och full förenings- och mötesfrihet diskuterades öppet.
De styrandes reaktion på manifestet De 2 000 orden, gav besked om partitoppens oro och att rörelsen inte kunde kontrolleras från toppen. Uppropet hade undertecknats av en rad kända personligheter. Vad som mest oroade den nya parti- och statsledningen var formuleringen om att: ”Demokratiseringsprocessen måste fortsätta och människor som missbrukat sin makt måste avsättas”. Enligt manifestet finns det många sätt att få bort dem: ”offentlig kritik, resolutioner, demonstrationer, insamling av medel för att pensionera dem, strejker och bojkott”.
Manifestet uppmanade också till bildandet av gräsrotskommittéer ”som tar sig an problem som andra vägrat ta upp”. Det avslutas med orden ”att vi stödjer regeringen så länge den gör vad vi ber den om, till och med med vapen i hand”.
Avslutningsorden var också en varning till Moskva och de andra staliniststaterna om att en eventuell invasion skulle mötas av ett beväpnat folk, precis som i Ungern 1956.
Två dagar efter publiceringen av manifestet De 2 000 orden tog kommunistpartiets ledning, som var panikslagen, ett uttalande där det stod att de som stödjer manifestet ”vänder sig mot partiets nya politik”.
Efteråt försvarade sig många reformkommunister med att tiden inte var mogen för ett sådant manifest och att det var ”otaktiskt” samt i onödan provocerade Moskva – när det i själva verket var deras politik och maningar som blev ett hinder för en framgångsrik kamp, vilket blev tydligt inte minst efter invasionen.
Sanningen är att även Pragvårens partiledning fruktade ett nytt Ungern 1956, där kommunistpartiet bröt samman, arbetarna bildade egna demokratiska organ för att styra samhället och beväpnade sig. Detta hände aldrig i Tjeckoslovakien 1968.
När Pragvåren var krossad menade flera av ”reformkommunisterna” att deras största illusion var att de trodde att systemet kunde reformeras. Många av dem blev hopplöst demoraliserade och när kapitalismen återuppstod i Tjeckoslovakien efter stalinismens fall 1989 ersatte de reformkommunismens illusioner med illusionerna om ”en kapitalism med mänskligt ansikte” och blev socialdemokrater, som då var på väg att bli ett rakt igenom borgerligt parti.
Redan i maj-juni hördes röster i Tjeckoslovakien som sa att man måste förbereda sig inför en eventuell sovjetisk invasion, men Dubcek förnekade detta hot och brännmärkte de som sade att man måste vara beredd på att försvara sig och söka stöd utomlands.
Inte ens när Sovjetunionen tillsammans med andra staliniststater genomförde en övning, som formellt kallades stabsövning, vidtog man några förberedande försvarsåtgärder, trots att tiotusentals fullt beväpnade soldater började anlända redan i slutet av maj till övningen som skulle pågå mellan den 20-30 juni, och trots att soldaterna stannade till i början av augusti.
Hur mycket som var en produkt av oförlåtlig naivitet och önsketänkande kan aldrig med bestämdhet sägas, men långt innan augusti stod det klart att Moskva (härskarna i Kreml), ivrigt understödda av stalinistiska hökar i Polen och Östtyskland, hade inlett förberedelserna för en invasion.
I början av 1968 hade Polen skakats av studentprotester och i studentdemonstrationerna fanns plakat som sade att: ”Polen väntar på sin Dubcek”. Den polske regeringschefen Gomulka var livrädd för att arbetarna skulle göra gemensam sak med studenterna. I Ungern följde man spänt händelseutvecklingen i Tjeckoslovakien och även i Sovjet fanns tecken till ökad kritik mot de styrande.
”Från det ögonblick då Dubcek kom till makten i januari var Kremls mardröm att de tjeckoslovakiska reformerna skulle initiera en rörelse som skulle sprida sig som en präriebrand över Centraleuropa.” (Mark Kurlansky: 1968)
Fruktan för att utvecklingen i Tjeckoslovakien skulle sprida sig var det avgörande skälet till den Sovjetledda invasionen. Ett annat skäl var att Sovjetbyråkratin inte längre trodde att Dubcekledningen kunde stå upp mot de allt mer långtgående kraven på genomgripande förändringar; att utvecklingen i Tjeckoslovakien skulle gå i riktning mot vad som hände i Ungern 1956. I Ungern 1956 tog arbetarna tillfälligt makten och byråkratin föll samman. Så långt gick det aldrig i Tjeckoslovakien.
Under juli-augusti trappades striden upp mellan ledningen i Prag och Moskva med allierade. De överenskommelser som nåddes var egentligen inte värda något, för Moskvas del handlade det om ett spel för att vinna tid och underminera Dubceks ställning.
Samtidigt pågick föreberedelserna för det tjeckoslovakiska kommunistpartiets kongress den 9 september. Ett av skälen till att inmarschen ägde rum natten mot den 21 augusti var att förhindra den kongressen att äga rum eftersom den skulle ge fullt stöd till den nya ledningen och Pragvårens förändringar. Vilket i sin tur skulle ge stimulans till ökad opposition i andra stalinistländer.
Invasionen motiverades med fraser som att man ville stoppa ”de antisocialistiska krafterna” och ”kontrarevolutionen och västtysk revanschism” alternativt att det handlade om ”broderlig hjälp”.
De stalinistiska härskarnas lögner blev inte mindre osmakliga av att man inte heller drog sig för att bedriva antisemitiska kampanjer för att om möjligt isolera opposition-ella. Det var särskilt påtagligt i
Polen, men även i Kreml kallade man exempelvis ledaren för den Nationella fronten i Tjeckoslovakien, Frantisek Kriegel, för ”den där juden från Galizien” (Nationella fronten utgjordes av kommunistpartiet tillsammans med låtsasoppositionspartier, facket och andra organisationer).
USA-imperialismens respons på inmarschen kan symbolisera kapitalisternas reaktion.
USA använde inmarschen som ett slagträ mot vänstern, men egentligen brydde man sig inte. Det var viktigare att upprätthålla de kontakter man börjat etablera med härskarna i Moskva efter det kalla kriget. Talande är att medan de sovjetiska pansarvagnarna ryckte in i Tjeckoslovakien höll USA:s utrikesminister Dean Rusk ett tal till demokraternas programkommitté om de framgångar som uppnåtts i förhandlingarna med Sovjet.
Fanns det några inflytelserika grupper i Tjeckoslovakien som ville återupprätta kapitalismen och närde de styrande förhoppningen om en återgång till kapitalismen? Dubcek med flera förnekar detta kategoriskt i sina memoarer.
”Inte ens de mest radikala ville återgå till tiden före 1948 eller 1945”, skriver Zdenek Hejzlar.
I en opinionsundersökning som gjordes i mitten av juli 1968, och som finns omnämnd, uttalar sig 89 procent för en fortsatt utveckling av de socialistiska förhållandena i samhället, medan endast 5 procent önskade en tillbakagång till kapitalismen.
I ett utkast till ett dokument som skulle diskuteras på partikongressen den 9 september hette det att: ”den socialism vi strävar efter kräver för sin utveckling ett större mått av frihet än kapitalismen – större tryck- och yttrandefrihet, församlings- och föreningsfrihet samt större frihet att resa”.
Men det fanns ingen klar uppfattning om hur man skulle nå dit och reformkommunisterna satt fast i sin egen motsägelse om att både vilja förändra och bevara systemets maktstrukturer.
Det skulle ha krävt en politisk revolution – att arbetarklassen störtade det byråkratiska styret – för att införa socialistisk demokrati, en nödvändighet för att påbörja en utveckling mot socialism och det klasslösa samhället. Om inte, skulle marknaden börja ta överhanden och kapitalismen vinna insteg med stöd från väst.
Istället för verkliga förändringar såg reformkommunisterna den tidens Jugoslavien som en förebild. Jugoslavien var en så kallad socialistisk marknadsekonomi som leddes av en stalinistisk byråkrati som försökte balansera mellan Moskva och imperialismen på det utrikespolitiska planet.
Men just kombinationen av stalinism och marknadsekonomi fick som följd att krisen kom tidigare i Jugoslavien än i andra stalinistländer. På sextiotalet hade Jugoslavien Europas högsta arbetslöshet, som bara mildrades på grund av en enorm arbetskraftsutvandring till väst (den näst största invandrargruppen till Sverige mellan åren 1968 och 1975 utgjordes av människor från Jugoslavien).
Invasionsstyrkorna och Kreml hade ursprungligen tänkt sig att ett gäng handplockade tjeckoslovakiska Moskvatrogna stalinister skulle ta över efter den 21 augusti. Invasionen var dock så hatad att de tilltänkta marionetterna vacklade och inte vågade träda fram.
Inmarschen klarade, den massiva truppinsatsen till trots, inte att låta invasionsstyrkan ta över radion eller hindra att den partikongress som skulle ha hållits den 9 september hölls den 22 augusti i en fabrikslokal. Dessutom stod invasionsarmén utan försörjning och i Kreml räknade man med väpnat motstånd i Prag.
De Sovjetledda styrkorna mötte emellertid inget väpnat motstånd, utan ett motstånd i form av en timmes total generalstrejk den 23 augusti som helt stannade landet. Det berättas att till och med de hårt kriminella lade ned sin verksamhet.
Generalstrejken blev en symboliskt viktig handling, men som inledning till ett samordnat motstånd hade den kunnat vara en stor kraftsamling.
Det fanns emellertid också hjältemodiga unga som med nästan bara händerna försökte stoppa stridsvagnarna. Många sovjetiska soldater som inbillats att de var i Tjeckoslovakien för att stoppa ”kontrarevolutionen” eller ”imperialismen” ändrade sig snabbt när de möttes av folksamlingar. ”Liksom i Ungern 1956 blev ryssarna tvungna att ta hem de mest desillusionerade förbanden och ersätta dem med nya soldater.” (Jahn Otto Johansen: Tjeckoslovakiens ödestimma).
Dubcek och partiledningens respons var: Gör inget väpnat motstånd – behåll lugnet.
Att man inte kunde upprätta en marionettregering och de styrandes maning till lugn medförde att de sovjetiska ledarna istället valde att göra en överenskommelse med Dubcek och andra tjeckoslovakiska ledare.
Delar av parti- och statsledningen tillfångatogs, kidnappades och fördes till Moskva för så kallade förhandlingar och samtal.
Det var fråga om maffiadiplomati: Skriv under eller … Till sist slöts i Moskva, i slutet av augusti, en överenskommelse som innebar att Dubcek och de övriga kapitulerade. Bara en representant från Tjeckoslovakien, Fantisek Kriegel, vägrade att skriva under det som kallades Moskvaprotokollet.
Uppgörelsen i Moskva, som gjordes med förevändningen att undvika blodbad, innebar att ockupationsstyrkorna blev kvar och dessutom sanktionerades de första utrensningarna. Det hindrade inte dödsoffer, den 3 september hade 72 människor dödats sedan invasionen och över 800 hade skadats.
Dubcek & Co fick sitta kvar på nåder och blev därmed ansvariga för det som kom att kallas ”normaliseringen”. Det vill säga återupprättandet av den stalinistiska diktaturen. Det dokument som undertecknades i Moskva var enligt Zdenek Mlynar en ”dödsdom över den demokratiska kommunistiska reformen i Tjeckoslovakien”. Men även Mlynar skrev under.
Han ångrade sig senare och förblev oppositionell. Till skillnad från många andra som identifierades med Pragvåren, kapitulerade han inte helt. Av de som satt i ledningen för det tjeckoslovakiska kommunistpartiet i slutet av 1969 hade alla utom en offentligt uttalat sitt motstånd till invasionen 1968. Ett år senare var de samma invasions lydiga redskap.
Uppgörelsen skapade förvirring och uppgivenhet. Snart skulle flera liknande uppgörelser komma att göras som skulle mötas av allt större kritik.
Det var arbetarna och ungdomarna som på olika sätt tog upp kampen mot invasionen, genom strejker, små väpnade aktioner, protester, fraternisering o s v. Och protesterna fortsatte i flera månader, samtidigt som allt fler i toppen gick över till Moskva och ockupationstrupperna eller bara gav upp.
Den 28 oktober genomfördes protester runt om i Tjeckoslovakien och den 7 november byggdes barrikader i Prag.
”Till min bestörtning gav resolutionen [partiledningens beslut om att man måste vidta hårdare åtgärder mot de som opponerade sig öppet mot invasionen] upphov till ett starkt ogillade hos allmänheten. Universitetsstudenterna inledde en tredagarsstrejk i Prag och Brno”, skriver Dubcek i sina memoarer och erkänner att människorna ”hatade alla eftergifter till ryssarna”.
Studenterna som strejkade i november 1968 vände sig till arbetarna och de gav även ut ett tiopunktsmanifest.
I manifestet deklarerade studenterna att de var övertygade socialister och krävde en rad rättigheter som rätten att organisera sig, pressfrihet och arbetarråd.
”Hundratals fackliga organisationer uttalade sitt stöd för studenterna och genomförde en 15 minuter lång sympatistrejk. Men precis som studenterna valde även fackföreningarna att backa inför perspektivet av en öppen och stor konflikt.” (Kieran Williams: The Prague Spring and its aftermath).
I december 1968 och en bit in i januari 1969 uppstod en sista möjlighet att vända utvecklingen. Ockupationsmakten krävde nya utrensningar. Denna gång stod Josef Smorkovsky på tur, som var parlamentets talman och Dubceks närmaste bundsförvant. Studenterna och exempelvis metallfacket, med en miljon medlemmar, hotade med generalstrejk om så skedde, men drog tillbaka strejkhotet efter en vädjan från Smorkovsky, Dubcek med flera.
I sin förtvivlan över utvecklingen försökte en ung student, Jan Palach, bränna sig till döds i Prag i början av 1969. Han dog två dagar senare av brännskadorna.
Palach krävde generalstrejk och han var djupt missnöjd med alla eftergifter som hade gjorts.
Hans självmord följdes av andra som brände sig till döds.
Sorgemarschen till Palachs minne den 20 januari och begravningen några dagar senare övergick i massdemonstrationer.
Massprotesterna i januari slutade i stridigheter mellan polis och studenter. 200 studenter arresterades. Det blev en vändpunkt.
Efter januari 1969 kunde ockupationsmakten och dess marionetter konsolidera sin ställning – Pragvåren var definitivt till ända.
Detta eftersom motståndet saknade organisation, ledning, program och vapen. Det saknades även internationella appeller – maningar till uppror i angränsande länder, vilket kunde ha stoppat Moskva med allierade.
Snart inleddes massutrensningarna av alla som kunde utgöra en opposition.
Dubcek och andra sparkades ut och blev ickepersoner. En halv miljon partimedlemmar rensades ut och många förlorade sina jobb.
I Tjeckoslovakien skapade inmarschen en grund för kapitalismens återupprättande i människors medvetenhet, vilket märktes tydligt när stalinismen rasade samman i sammetsrevolutionen 1989 och en nyliberal regim kom till makten. På nittiotalet splittrades Tjeckoslovakien upp.
Nederlaget 1968 och kapitalismens återupprättande drygt tjugo år senare hindrade länge en pånyttfödelse av arbetarkampen.
Strejkerna i Tjeckien i år kan markera en början till framväxten av en arbetarrörelse som på nytt tar upp kampen för demokrati och socialism.
Det bästa sättet att hedra de unga kämpar som fick plikta med sina liv i motståndet mot inmarschen är att idag delta i kampen för global socialism – för en värld i fred och frihet.
Per Olsson
(Ur Offensiv 809, 17 juli)
