40 år sedan militärdiktaturen störtades i Portugal

2014-04-17 13:04:50


Röda nejlikor blev en symbol för revolutionen i Portugal 1974.

För fyrtio år sedan kollapsade diktaturen i Portugal när en militärkupp släppte loss en revolutionär tidvattenvåg av masskamp bland arbetarna.
Efter 50 års brutalt förtryck strömmade det portugisiska folket ut på gatorna. Kapitalismens framtid stod på spel då arbetarna tog över fabrikerna och jorden. Med anledning av att det är 40 år sedan revolutionen startades, publiceras åter denna artikel från Offensiv # 596, 29 april 2004.

Det tog en dag att störta ett halvsekel långvarigt fascistiskt styre i Portugal, torsdagen den 25 april 1974. Tidigt på morgonen gavs signalen: upprorssången Grandola Vila Morena, av Zeca Alfonso, spelades på Rádio Renascena. Kapten Salgueira da Maia lämnade Santarém (80 km nordost om huvudstaden Lissabon) med åtta bepansrade bilar och tio lastbilar och åkte till Lissabon. Andra avdelningar under ledning av Movimento das Forças Armadas (MFA – De väpnade styrkornas rörelse, radikaliserade officerare på mellannivå, för det mesta kaptener) mobiliserades.
Nyckelpunkter säkrades: militära högkvarter ockuperades, ledande ministrar greps. Trupper blockerade in- och utfarter till Lissabon och säkrade Portugals näst största stad Porto. Det enda motståndet kom från den hatade hemliga polisen, Direcção Geral de Seguranca (DGS, fortfarande känt under sitt ursprungliga namn PIDE), som belägrades av uppretade folkmassor vid dess högkvarter.
På kvällen meddelade MFA att regimen, ledd av Marcello Caetano, var avsatt. En ny provisorisk regering bildades under ledning av general António de Spínola.

Människor trängdes på gatorna.  Det var tid för att festa. En i stort sett oblodig kupp hade störtat Europas äldsta diktatur. MFA:s pansarbilar omringades av beundrande skaror. Tusentals elever marscherade till Lissabons centrum ropandes ”Ner med fascismen”.
Röda nejlikor, vilket kom att bli den pågående revolutionens symbol, blommade i gevärspiporna och spreds på gatorna av glada folkmassor.
Portugal var på den tiden en kolonialmakt och en av Västimperialismens underlydande. De höll strategiskt viktiga områden, framförallt i Afrika (Angola, Moçam­bique, Guinea-Bissau, São Tomée Principe och Kap Verde). Gruvorna och plantagerna skapade enorma vinster för en del av den härskande klassen. Portugals kapitalism var dock svag och underutvecklad.
Krigen mot befrielserörelserna i kolonierna (befrielsekampen hade inletts under 1960-talet) innebar en enorm åderlåtning av Portugals ansträngda ekonomi och åt upp över 40 procent av statsbudgeten. Vid tiden för kuppen var 160 000 av totalt 220 000 man i Portugals armé fast i den afrikanska kvicksanden. Deserteringar och värnpliktsvägran ökade allt mer. Massemigrering från Portugal till Västeuropa och Brasilien ledde till en minskning av befolkningen från 1960 till 1970.

Samtidigt som individer inom den härskande klassen blev allt rikare genom kolonierna blev de stora godsen i södra Portugal försummade. De småskaliga jordbruken, som fanns i landets norra del, var ineffektiva. I april 1974 var produktiviteten inom jordbruket en tredjedel av genomsnittet i Västeuropa och Portugal var dess fattigaste land. Den ekonomiska krisen förvärrades av oljekrisen 1973, vilket hjälpte till att utlösa en världsomfattande konjunkturnedgång.
I slutändan var det dock krigen i Afrika och armén som utdelade det avgörande slaget mot militärdiktaturen. Både soldater och officerare hade dragit slutsatsen att det koloniala kriget inte kunde vinnas. MFA växte fram ur den demoralisering och besvikelse som de hopplösa krigen födde.
Den 26 april meddelade MFA att en ”junta för nationens räddning” skulle styra till dess att en provisorisk civil regering kunde bildas och med allmänna val inom ett år. ANP, DGS och andra repressiva organ skulle upplösas. Mötes-, förenings- och yttrandefrihet proklamerades också, liksom amnesti för politiska fångar och oberoende för rättsväsendet.
Spínola hade emellertid lyckats tysta allt tal om koloniernas rätt till nationellt självbestämmande. Detta avslöjade skillnaden mellan honom och de yngre officerarna inom MFA, som insåg att massorna i Afrika, vilka slogs för sin frihet, inte kunde besegras.
Inom MFA fanns flera olika politiska riktningar. Vänstern, som inkluderade dess ledare Otelo de Carvalho och Vasco Gonçalves, vilka var påverkade av socialistiska, men också av stalinistiska idéer, såg Östeuropa och Kuba som möjliga modeller.

Arbetarna hade många räkningar att göra upp. Efter att ha lidit under kapitalisterna och godsägarna tog de chansen och drev bort dem från fabrikerna och från jorden. Bilarbetare vann 40 timmars arbetsvecka. Lissabons tunnelbanearbetare vann ett 50-procentigt lönelyft. Bageri- och textilarbetare gick ut i strejk. Järnvägs- och spårvägskonduktörer använde sig av kampmetoder som hade utvecklats under fascistregimen. Istället för att strejka vägrade de ta betalt.
Studenter vid universitetet i Lissabon vägrade att göra inträdesprov, som de ansåg vara en fascistisk urvalsmetod. Ett möte med 500 katoliker i Porto fördömde kyrkans samarbete med den gamla regimen och krävde att alla biskopar skulle avgå.
Hemlösa människor ockuperade tomma fastigheter. Kontor användes till arbetarkampanjer. All­aktivitetshus och skolor startades.
Spínola utsågs till president den 15 maj 1974 i ledningen för en koalition där politiker med kopplingar till den gamla regimen ingick – med det nybildade konservativa Partido Popular Democrático (PPD), tillsammans med medlemmar i kommunistpartiet PCP, Partido Socialista (PS) och Movimento Democrático Portugués (MDP/CDE med band till PCP).
Kapitalister såg med fasa på utvecklingen i Portugal. Situationen med PCP i regeringen i ett Natoland lamslog de imperialistiska länderna med skräck. De fruktade att de åsåg bildandet av en ”kommunistisk” stat – i Västeuropa.

I ett försök att vända den revolutionära vågen förlitade sig Spínola på PS och PCP och utsåg Avelino Gonçalves till arbetsminister. Att ta med pålitliga partier som antingen trädde i dagen efter årtionden av underjordisk verksamhet eller helt nybildade lade en helt ny aspekt till revolutionen och de ofta laddade relationerna mellan MFA-juntan och själva partierna.
Mário Soares, ledare för PS, återvände från sin exil i Paris den 28 april 1974. Han var advokat och finansierad av den socialdemokratiska Socia­listinternationalen (och CIA). Álvaro Cunhal, ledare för PCP, återvände den 30 april efter 14 år i exil i Östeuropa. Båda partierna upplevde en explosiv tillväxt efter kuppen precis som ett antal grupper på den yttersta vänsterkanten.
PS medlemsantal ökade från endast 200 i april 1974 till 20 000 i september och 60 000 i början av 1975.
PCP dominerade i fackförbundsfederationen Intersindical, vilket gav dem en stark bas bland industriarbetarna. Dess andra styrkefäste var bland lantarbetarna i södern. PS:s stöd fanns övervägande bland kontorsarbetare, yrkesutbildade och inom intelligentian.

Fastän de hade en idealisk position använde inte PCP sitt inflytande till att utveckla oberoende massaktioner av arbetarklassen för socialism. PCP-ledare som Cunhal baserade sig på de metoder han hade lärt sig av Sovjetunionens härskande byråkrati, inte på masskamp av arbetarna.
Den helt genomstalinistiska ledningen för PCP hade aldrig några avsikter att förespråka arbetarkontroll och styre över ekonomin på basis av en demokratisk, socialistisk planering av ekonomin.
Ett internationellt upprop för solidaritet från en arbetarstat i Portugal skulle ha inneburit en enorm hjälp för revolutionärer som kämpade mot diktaturerna i Spanien och Grekland vid den tiden. Det kunde ha varit första steget i riktning mot bildandet av en frivillig federation av socialistiska stater.
Massrörelsens tryck gjorde att revolutionen tog flera radikala steg framåt.
Minimilönerna höjdes. Hyres- och prisstopp infördes. Skatter höjdes på höga inkomster, underutnyttjad jordbruksmark (speciellt på storgods i södern) och lyxvaror. Tusen ledande företagsledare med kopplingar till den gamla regimen avskedades.

30 000 anställda på posten gick ut i strejk den 17-21 juni 1974. Strejker skakade järnvägar, elförsörjningen, sjöfart och storindustrier. PCP-ledningen gjorde vad stalinistiska ”kommunister” alltid gör när de sitter vid makten – de försökte hålla tillbaka arbetarklassen. De fördömde ”orealistiska lönekrav” och ”oroselement som spelar rakt i händerna på de reaktionära krafterna”.
Den 27 juli samma år meddelade Spínola motvilligt ett ”omedelbart erkännande” av de afrikanska koloniernas rätt till självständighet. Han krävde mer makt. När MFA vägrade föll den förs­ta provisoriska regeringen.
En ny premiärminister utsågs, brigadgeneral Vasco Gonçalves (en av PCP:s allierade). Ett revolutionärt garde, Copcon, bildades under MFA-ledaren Carvalho. En av de många anmärkningsvärda aspekterna av den portugisiska revolutionen var hur arbetarklassen konsekvent mobiliserade för att försvara MFA och de uppnådda vinsterna.
I avsaknad av en revolutionär socialistisk ledning som kunde agera beslutsamt för att säkra en verklig demokratisk arbetarstat drevs utvecklingen i stället framåt genom reaktioner mot kontrarevolutionära gruppers angrepp. För att testa maktbalansen utlyste Spínola en demonstration för den ”tysta majoriteten” den 28 september. Arbetarna satte upp vägspärrar, med vapen i händerna, för att stoppa reaktionära grupper på väg mot Lissabon. Vid middagstid samma dag gav Spínola upp. Hans stöd i armén och bland arbetare höll snabbt på att dunsta bort.
Officerare och civila som befann sig på högerkanten greps och rensades ut.

Den 21 februari 1975 lades ett förslag på en treårsplan med ett 51-procentigt statligt ägande av alla stora olje- och naturgas-, gruv-, el-, tobaks- och vapenföretag samt expropriation av stora landinnehav.
Planen rörde dock inte bankerna, nyckeln till att bryta företagsjättarnas makt. Arbetare tog initiativ till att undersöka familjen Espírito Santos kopplingar till fascistregimen. De upptäckte att pengar som var avsedda att ge arbete till soldater som återvände från Afrika hade slussats bort som en del i en raffinerad plan för att säkerställa familjens förmögenhet ifall den skulle förstatligas.
Spínola skulle göra ytterligare ett misslyckat försök att ta makten. Den 11 mars gick fallskärmsjägare från flygbasen Tancos i regionen Tomar mot RAL-1 (en av de radikalaste arméförbanden som spelade en stor roll i bildandet av MFA och i själva kuppen).
Trupperna i Tancos gjorde dock myteri när de upptäckte att de användes mot andra förband. Spínola flydde. Omedelbart efter detta upplöstes MFA:s struktur och ett högsta revolutionärsråd bildades (SRC), med långtgående maktbefogenheter.

Det faktum att sex medlemar i familjen Espírito Santo fanns med bland de många ledande företagsledare som var delaktiga i kuppförsöket retade upp bankanställda. De ockuperade bankerna och förhindrade cheferna att föra bort några komprometterande dokument eller att föra över pengar utomlands. De vägrade att arbeta förrän bankerna förts över till arbetarkommittéer. Den 14 mars meddelades det att alla banker (utom jordbruks­kassorna) verkligen skulle förstatligas. Dagen därpå förstatligades försäkringsbolagen.
Valet i april 1975 blev det första valet med allmän rösträtt i Portugals historia. Mer än sex miljoner människor var röstberättigade. Sju av de tolv partierna som deltog ansågs stå till vänster om PCP.
Bara tre av partierna kunde klart beskrivas som högerpartier: PPD, CDS och det rojalistiska PPM.
Valet hölls den 25 april och de som haft någon form av befattning under den förra regimen fick inte rösta. Under valkampanjen närmade sig relationerna mellan MFA och de politiska partierna bristningsgränsen. MFA utnyttjade ofta den bittra rivaliteten mellan de olika partierna, speciellt den mellan PCP och PS, som ett rättfärdigande för att stärka sin egen politiska roll.
Ett annat slagfält rörde frågan om fackföreningsrepresentation. Alltsedan kuppen fanns de flesta fackföreningarna inom den PCP-dominerade Intersindical­federationen med två miljoner medlemmar. PCP och MFA ville göra Intersindical till den enda, obligatoriska, federationen. PS, PPD och katolska kyrkan ville ha en mer ”pluralistisk” rörelse, som de hade chans att påverka och kanske styra.
I ett försök att undergräva stödet till PCP och den yttersta vänstern beslutade biskoparna att förbjuda katoliker att rösta på partier vars ideologi var oförenlig med ”kristna värderingar”.

Mer än 5,5 miljoner människor röstade (91,73 procent). PS fick 37,87 procent och 115 mandat; PPD 26,38 procent, 80 mandat; PCP 12,53 procent, 30 mandat; CDS 7,65 procent, 16 mandat; MDP-CDE 4,12 procent, 5 mandat.
Totalt sett hade 58,5 procent röstat på vänsterns partier.
En del av ledningen i MFA kring Carvalho rörde sig helt klart mot en vänstermilitärdiktatur. Före en representantförsamling för MFA den 26-27 maj 1975 sa Carvalho: ”Antingen bygger vi en verkligt stabil socialism i Portugal med hjälp av MFA och de politiska partierna, så länge de politiska partierna kan mobilisera massorna, eller så avskaffar vi partiledning­arna och kopplar oss själva till folket”.
Ledare i PCP pekade på behovet av ”revolutionära försvarskommittéer” med Östeuropa som sin förebild. Carvalho tycktes föredra ”arbetarnas revolutionära råd”, som bildats på Kuba under Fidel Castro. Inget av förslagen syftade till verklig arbetardemokrati. De var menade att mobilisera stöd, hejaklackar för en militärledd stalinistisk regim.

Det fanns ett utbrett stöd för socialistiska idéer i allmänhet som valresultatet visade. Det fanns även en djup misstänksamhet mot stalinism. Den modell som det gamla Sovjetunionen erbjöd attraherade inte arbetarklassen, som nyligen hade begravt ett totalitärt system. Detta gällde trots att diktaturen vilade på en annan ekonomisk-social grund än stalinismen i Öst. PS utnyttjade denna genuina rädsla till att undergräva PCP.
Den 11 juli meddelade Soares att PS skulle avgå ur regeringen på grund av att SRC gett sitt godkännande till att kommunistiska tryckeriarbetare tagit över den PS-orienterade tidningen República. Soares anklagade försvarsmakten för att försöka införa en ”kommunistlik polisstat”. Den 17 juli avgick även PPD. Den fjärde koalitionsregeringen var upplöst.
Ett tillfälligt triumvirat (tremannastyre) bildades med presidenten Francisco de Costa Gomes, premiärminister Vasco Gonçalves och ledaren för Copcon, Carvalho.
Men högerpartiernas självförtroende växte och regionala politiska skillnader utnyttjades. Angrepp mot PCP och MDP-CDE-kontor och medlemmar intensifierades i de nordliga städerna Porto och Bragança och i Leiria. Den del av MFA kring Antunes som stödde Soares blev även den djärvare med krav på att ”ordningen” skulle återställas, vilket skapade spänningar. Den 29 augusti tvingades Vasco Gonçalves att avgå som premiärminister och ersattes av amiralen José Azevedo.

Polariseringen ökade allt mer inom försvarsmakten. Vänstergrupper inom armén bildade organisationer som till exempel Soldados Unidos Vencerão (Enade soldater kommer att vinna). Omkring 1 500 automatvapen fördes över från armén till vänstermiliser. Två kompanier militärpoliser vägrade att åka till Angola.
En portugisisk ”befrielsearmé” på yttersta högerkanten placerade ut bomber runt om i Lissabon. Kupprykten cirkulerade. Den 27 september stod Copcon bara och såg på då demonstranter, i protest mot Francoregimens stöd till den yttersta högerns styrkor i Portugal, satte eld på Spaniens ambassad.
Den 13 november 1975 omringade 30 000 byggnadsarbetare regeringsbyggnaden med krav på högre löner och att alla byggen skulle förstatligas. Återigen vägrade Copcontrupper att ingripa. Efter att ha varit instängda en dag vek sig regeringen för arbetarnas krav.

Högern och reaktionen kände att tiden nu var mogen för att slå till mot revolutionen.
SRC avskedade Carvalho och stängde av Copcon. Regeringen rensade ut PCP-medlemmar och -sympatisörer från ministerierna. Högergrupper mobiliserade bönder som byggde barrikader den 24 november i syfte att isolera det ”röda Lissabon”. Dagen därpå ockuperade trupper, ledda av högermannen och överstelöjtnanten António Eanes, olika militärbaser. Undantagstillstånd utlystes.
Tidvattnet hade vänt. Efter 18 månader av intensiva revolutionära strider var ”ordningen” återställd. Men till följd av den revolutionära rörelsen, reaktionens begränsade sociala reserver och att kapitalismens ställning hade underminerats – tre fjärdedelar av ekonomin var förstatligad och arbetarklassen hade visat en nästintill omänsklig förmåga att ta kamp – måste kontrarevolutionen agera försiktigt. Reaktionens svaghet innebar att kontrarevolutionen inte kunde dränka arbetarrörelsen i blod som i Chile 1973.

Revolutionen gjorde slut på 50 år av brutal diktatur. Det är i sig självt en enorm bedrift, ett historiskt rättfärdigande. Massrörelsens styrka och omfång innebar emellertid att den kunde ha uppnått mycket mer. Om det hade funnits ett revolutionärt parti utrustat med arbetarnas förtroende och ett socialistiskt program hade en socialistisk revolution varit möjlig. ■

Vad hände när:

1974

April: Natten mot den 25 april störtas militärdiktaturen av en grupp officerare.
Maj: Hundratusentals demonstrerar i huvudstaden Lissabon den 1 maj. Strejker sveper över hela landet. Den nye presidenten, general António de Spínola, attackerar de strejkande. Även det så kallade kommunistpartiet och dess fackliga organisation angriper de strejkande.
Juni: Regeringen återinför censuren. Trupper tar över den statliga radion och TV. Den samlingsregering som bildats, med både socialistpartiet och kommunistpartiet, försöker återta initiativet från massorna. Bland annat försöker regeringen förbjuda strejker och ”olagliga demonstrationer”.
Juli: Stora demonstrationer genomförs mot regeringens antistrejklag.
Augusti: Spínola meddelar att kolonierna i Afrika får sin självständighet.
September: Spínola försöker organisera en högerkupp med hjälp av den ”tysta majoriteten”. Kuppförsöket misslyckas. I Lissabon bygger beväpnade arbetare tillsammans med vanliga soldater blockader. Spínola avgår den 30 september.
Även landsbygden dras in i den snabba radikaliseringsprocessen. I slutet av 1974 är hälften av alla gods ockuperade i vissa distrikt. Jordockupationerna sker samtidigt som arbetarna och tjänstemännen tar över sina arbetsplatser.

1975

Februari: Regeringen beslutar om en ekonomisk treårsplan, som innehåller såväl förslag på ett större statligt inflytande över industrin som en vädjan om utländska investeringar.
Mars: En avgörande månad. Den 11 mars iscensatte Spínola ett nytt kuppförsök. Ännu en gång misslyckas kuppförsöket till följd av arbetarnas, soldaternas och landsbygdsbefolkningens motstånd. Spínola tvingas fly till Spanien. Revolutionen tar ett jättekliv vänsterut, även borgerliga partier talar om socialism. Socialistpartiets ledare Mário Soares säger att ”kapitalismen måste krossas”.
Större delen av industrin förstatligas. Även banker och försäkringsbolag förstatligas.
April: Val hålls. Partier som säger sig vara klart socialistiska får nära 60 procent av rösterna.
Maj: USA-imperialismen inleder en kampanj mot vad man kallar ”kommunismen i Portugal”.
Juli: De väpnade styrkornas rörelse (MFA) antar ett dokument med titeln ”Riktlinjer för folkmakt”. Socialistpartiet lämnar regeringen.
Augusti: MFA splittras.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!