De nya repressiva lagarna utgör ett hot mot kampen

av Stephen Boyd, International Socialist Alternative (ISA) // Artikel i Offensiv

”Den mest dramatiska utökningen av statlig maktutövning sedan andra världskriget”. Så beskrev den brittiska tidskriften The Economist den 28 mars de nya drakoniska lagarna som regeringar världen över har stiftat med hänvisning till coronapandemin. Den globala nedstängningen har i många fall genomförts på ett brutalt sätt.

I Rwanda blev coronakrisens första offer två personer som sköts till döds av polisen. I Kenya sköt polisen ihjäl en 13-årig pojke. I de nykoloniala delarna av världen står hundratals miljoner, särskilt migrantarbetare och de som jobbar inom den informella ekonomin, inför ett omöjligt val: att trotsa nedstängningarna – genom att lämna sina hem för att kunna försörja sina familjer och riskera att dra på sig viruset eller falla offer för brutal statlig repression – eller stanna hemma och dö svältdöden.
Migrantarbetare i Indien har blivit sprejade med natriumhypoklorit, ett blekningsmedel som orsakar skador på huden, ögonen och lungorna. I Filippinerna har de som trotsat utegångsförbudet satts i hundburar – 17 000 har arresterats och satts i överfulla fångläger.
Cyril Ramaphosas ANC-regering i Sydafrika har återupptagit användningen av sjamboken, en meterlång piska som var en symbol för brutaliteten under apartheid­eran. Polisen har också beskjutit sjuksköterskor som protesterar mot bristen på skyddsutrustning med gummikulor.

I Israel har premiärminister Benjamin Netanyahu getts makten att styra med dekret utan godkännande av domstolarna eller parlamentet och i Ungern har premiärministern Viktor Orbán gett sig själv diktatorisk makt. 
De nya drakoniska lagarna ger myndigheterna befogenheter att öka övervakningen och kontroll av människors rörelse, data- och mobiltrafik. I Kina letar drönare efter personer som saknar märken efter ansiktsmasker i ansiktet, medan regeringarna i Tyskland, Österrike, Italien och Belgien använder data från stora telekombolag för att spåra hur människor rör sig.
USA:s justitiedepartement har lämnat in en begäran till kongressen om en ny lag som skulle tillåta domare att ställa in domstolsförhandlingar, vilket kan leda till att människor döms och fängslas utan någon möjlighet att överklaga.

I Irland beslutade Dáil (parlamentet) i mars att bevilja staten nya drastiska maktbefogenheter, vilket bland annat innebar att sammankomster i hemmen och på allmäna platser (vilket inkluderar protester) förbjöds. Dessa maktbefogenheter kan komma att kvarstå om regeringen så beslutar fram till den 9 november och kan förnyas av Dáil efter detta datum. Enligt Sunday Business Post var ”dessa åtgärder att likna vid en polisstats”. 
I Dáil gick Socialist Party och International Socialist Alternative-parlamentsledamot Mick Barry i opposition mot undantagslagarna och sa ”nil” (nej) när Ceann Comhairle (talmannen) frågade om man var överens om lagförslagen.
Mick Barry påpekade att undantagslagstiftning gällande covid-19 redan har använts i andra länder mot oppositionella och pekade bland annat på polisens brutala angrepp mot Gula västarna-protester i Frankrike. Han sade också att undantagslagar har använts tidigare i Irland för andra syften än vad som offciellt sägs, som exempelvis de antiterrorlagar som stiftades men som många gånger också kom att användas för att stävja arbetarkamp.

I ett kapitalistiskt klassamhälle är staten inte någon neutral skiljedomare som enbart existerar för att samhället ska fungera så smidigt som möjligt.

Repressiva lagar kan också bli ett hinder för att bekämpa coronaviruset. Till exempel kan de användas mot arbetare som kämpar för bättre skyddsutrustning eller går ut i kamp för att deras arbetsplatser ska stängas under pandemin.
Den internationella vänstern har dessvärre inte intagit en principiell opposition mot att den kapitalistiska staten beviljas nya maktbefogenheter. Detta visades tydligt i Portugal, där Vänsterblocket röstade för ett strejkförbud och kommunistpartiet lade ner sina röster. Pandemi- och postpandemisituationen kommer att ge många nya utmaningar, faror och möjligheter för vänstern. Ett principiellt ställningstagande vad gäller detta är och kommer att förbli en nyckelfråga för vänstern.

I ett kapitalistiskt klassamhälle är staten inte någon neutral skiljedomare som enbart existerar för att samhället ska fungera så smidigt som möjligt eller för att upprätthålla ”rättvisa” och ”demokrati”.
Friedrich Engels beskrev i sin bok Familjens, privategendomens och statens ursprung från 1884 staten som ”en produkt av samhället på ett bestämt utvecklingsstadium, den utgör bekännelsen att detta samhälle invecklat sig i en olöslig motsägelse med sig själv, splittrats i oförsonliga motsättningar, som det inte är i stånd att avskaffa. Men för att dessa motsatser, klasser med motstridande ekonomiska intressen, inte skall förinta sig själva och samhället i fruktlös kamp, är det nödvändigt med en makt, som skenbart står över samhället, som har att dämpa konflikten och hålla den inom ’ordningens’ gränser.”
Staten kan, som Engels uttrycker det, i sista hand reduceras till ”beväpnade förband av män som agerar till privategendomens försvar”. Därför måste all den nya lagstiftning som införs av regeringar runt om i världen ses från perspektivet av hur det kommer att stärka den borgerliga staten och förmågan hos kapitalistklassen och dess politiska medlöpare att förtrycka folk i arbetarklassen som kämpar och driver kampanjer för att förbättra sina liv.

Internationella valutafondens (IMF) verkställande direktör Kristalina Georgieva säger att pandemin kommer att släppa lös den värsta recessionen sedan den stora depressionen på 1930-talet. 81 procent av den globala arbetskraften på 3,3 miljarder människor har fått sina arbetsplatser helt eller delvis stängda. Den massarbetslöshet som nu utvecklas riskerar att bli varaktig samtidigt som antalet fattiga snabbt ökar.
Det lägger i sin tur grunden för framtida sociala och politiska urladdningar, särskilt när de kapitalistiska regeringarna försöker få arbetarklassen och de fattiga att betala kostnaderna för de ekonomiska följderna av coronakrisen. 
I dessa strider kommer regeringarna och makteliten inte att dra sig för att använda sina staters fulla makt, inklusive de nya maktbefogenheter de nyligen har skaffat sig, mot arbetarklassens kamp för jobb, för anständig sjukvård, för bättre löner och mot de tilltagande följderna av klimatförändringarna.
De nya maktbefogenheterna utgör ett hot mot kampen.