Välfärdspersonalen går på knäna

av Åsa V Karlsson // Artikel i Offensiv

”Vad var det vi sa?” Det är ett citat från Kommunal i Haparanda kommun, men det kunde lika gärna gälla hela landet. Personal är människor och nu är det rekordmånga som är sjuka i covid och i andra smittor. Eller hemma med sjuka barn, eller i karantän. Eller hemma därför att personalen på förskolan är sjuk.

Varenda kommun har kris­läge i äldreomsorgen, hemtjänst och på boenden. I annonser vädjar man efter tillfällig personal, med eller utan vårdut­bildning och kommunanställda som aldrig har jobbat med vård och omsorg blir förflyttade. Lokaltidningar gör reportage om att kommundirektörer och socialchefer hoppar in och käckt släpar sopor
eller lagar mat eftersom all personal är sjukskriven eller omplacerade till andra avdelningar på boenden där både personal och boende har covid­smitta.
Chefer och etablissemanget vill inte erkänna att covid-19 har avslöjat hur vård och omsorg tappats på ekonomiska och mänskliga resurser under lång tid. Hur välfärden har fragmenterats med många olika aktörer, ingen samordning eller hel­hetstänk utan decentralisering ner till lägsta nivå.
Mellan 2010 och 2020 minskade vårdpersonalen med 5 procent, motsvarande 2,500 anställningar, medan administratörer och handläggare har ökat med 49 procent.

En del vårdpersonal har bytt jobb till primärvården. Administrationen ökar också på vårdcentraler; i en studie med 11 vårdcentraler tillbring­ade personalen 48 procent av sin arbetstid med att skriva journaler, beställa varor och se till att man fick rätt ersättning, eftersom ersättningsmodellerna är så krångliga.
Ända sedan första kvartalet 2020 då covid-19 snabbt spred sig över ett till stora delar handfallet Sverige, och faktiskt redan innan dess, har fackliga företrädare kämpat tillsammans med vård- och omsorgspersonal och övriga kommun- och landstingsanställda för att bli hörda i borgerlighetens privati­seringsyra, men ingen ville lyssna.

De som ihärdigt har kämpat, med försämrad hälsa och i många fall en kronisk trötthet efter övertid och långa pass, orkar inte mer. Hur många som har blivit sjukskrivna eller sagt upp sig vet ingen. Användningen av olika bemannings­företag, en lösning som borgerliga politiker tycker är utmärkt för att täcka upp med sjuksköterskor och läkare på intensivvårdsavdelningar, har nu utökats till kommunernas vård och omsorg. Det blir dyrt. Dessutom börjar personalen ta slut även där!
Några kommuner har erbjudit 3,000 kronor per extrapass. Så fixade man sommaren och julhelgen. Detta gällde enbart sjuksköterskor och andra inom Vårdförbundet. Ingen region eller kommun har försökt förbättra arbetsmiljön för Kommunals medlemskategorier, och de som är allra sämst är Region Skåne som i flera år dessutom har vägrat att betala ut de årliga höjda löner man har förhandlat fram. Istället har man skjutit på utbetalningar i flera månader.

I slutet av januari 2020 fick Sverige sitt första officiella fall av covid-19 och efter snart två års kamp under svåra förhållanden är det nu många som inte orkar mer. Livsviktiga yrken har stått i frontlinjen från första dagen, utan tillräckliga skydd. Nästan hela året var personalen ovaccinerad och många smittades.
Vårdfokus har granskat hur Vårdförbundets medlemmar har drabbats, det vill säga sjuksköter­skor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensköterskor, och ser hur antalet sjuktimmar
ökade med 28 procent 2020 jäm­fört med 2019. Arbetssjukdomar 2020 och 2021 ökade med mer än 1,000 procent, jämfört med åren 2018/2019, oftast covidrelaterat.
Många har smittats på jobbet, men ingen vet hur många då det inte finns någon nationell statistik. Just nu har 28,000 diagnosen postcovid, men mörkertalet är stort. En studie i Uppsala visade att av 336 personer som vårdade sig själva i hemmet under första pandemivå­gen hade 47 procent kvardröjande symtom ett år efter infektion.

En brittisk studie visade att 45 procent av intensivvårdspersonal som jobbat med covidpatienter uppvisade psykisk ohälsa motsvarande PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) med stress, ångest och självmordstankar.
I en Sifo-undersökning var det överväldigande svaret från de tillfrågade, oavsett ålder, kön, utbildning eller lönenivå, att tid är det viktigaste, att ha flexibla arbetstider som man är med och bestämmer själv, extra semesterdagar och ledig­het vid behov liksom betald utbildning och friskvård på arbets­tid.

Arbetsgivare som inte bryr sig om de som jobbar och inte ser personal som resurs finner nu att allt fler funderar på att byta jobb och att engagemanget falnar. Det var många erfaren personal som slet ut sig 2020. I Region Stockholm var det 3,600 som sade upp sig mellan mars 2020 och december. Istället togs hyrpersonal in.
Undersköterskor som har jobbat i 30 år och varit lojala känner nu att det är nog. Aldrig ett tack, och där varje arbetspass ger en samma känsla: Hur ska jag orka?