Är Obamas smekmånad redan över?

2009-09-16 15:33:17




Stödet för det jobb Obama utför har gått ner till 50 procent ifrån den 70-procentiga höjdpunkten på dagen då han svor presidenteden. Ifråga om Obamas nyckelfråga – sjukvårdsreformen – har det ägt rum ett brant fall i stödet för hans tillvägagångssätt. En opinionsundersökning utförd av CNN som genomfördes i slutet av augusti visade att endast 44 procent av amerikanerna stödde hans sätt att handskas med vården och frågan om allmän sjukförsäkring, medan 53 procent inte stödde honom.
Enligt David Brooks, kolumnist för New York Times den 1 september: ”Faller alla presidenter ner från sina smekmånadshöjder, men ingen nyvald president har i opinionsmätningarnas historia fallit så långt ner, så snabbt. Det finns en stor oro och 59 procent av amerikanerna anser nu att landet går i fel riktning.”
Som en återspegling av den allmänna avskyn över det politiska etablissemanget, uppger 57 procent att de skulle rösta för att byta ut hela Kongressen och börja om från början.
Fyrtiotvå procent säger att folk som slumpvis valts ut från telefonkatalogen skulle göra ett bättre jobb än den nuvarande kongressen! (Rasmussen Reports den 30 augusti.)
Den främsta anledningen till Obamas fallande popularitet är ekonomin.
Det råder en djup vrede bland arbetare och breda grupper inom medelklassen över det ekonomiska läget. Miljontals har mist sina jobb eller bostäder, medan tiotals miljoner fortfarande jobbar men knappt har råd att betala sina räkningar och har fått se sina bostäder störtdyka i värde och pensionsbesparingarna snabbt krym­pa ihop.
Oppositionen växer också emot det krig i Afghanistan som går allt sämre, till vilket Obama låtit skicka fler trupper.
Stödet för Obamas sätt att handskas med situationen i Afghanistan har gått ner med 18 procentenheter sedan i maj, till bara 49 procent (CNN:s opinionsundersökning, publicerad den 1 september).

Tiotals miljoner arbetare och unga människor röstade på Obama i presidentvalet 2008 i förhoppningen om en grundläggande förändring bort från George Bushs storföretagsinriktade, militaristiska högerpolitik. Obama har emellertid sedan han tog över presidentmakten i grunden fört fram en storföretagsvänlig dagordning, om än med ett mer sympatiskt tonläge.
Åtgärder som skulle ha gjort verklig skillnad för arbetande människor – som ett massivt program för offent­liga arbeten, hjälp åt vanliga husägare med deras förkrossande tunga huslån, eller ett statligt sjukvårdssystem – har förkastats.
Samtidigt har Obama fortsatt med Bushs enormt impopulära räddningspaket för bankerna, genom att ge hundratals miljarder dollar utan några som helst verkliga villkor till just de Wall Street-skurkar som utlöste denna kris.
Obama lovade som presidentkandidat att han skulle vara en stark anhängare av Employee Free Choice Act (EFCA), ett lagförslag som stärker arbetares fackliga organiseringsrätt. Icke desto mindre har Obama och kongressen, under påtryckningar från storföretagen, släppt praktiskt ta­get allt omnämnande av detta.
Ifråga om demokratiska rättigheter har Obama gjort sina anhängare grundligt besvikna genom att fortsät­ta med Busherans fångutlämningspolitik och andra ”nationella säkerhets- åtgärder”, samtidigt som man vägrar att låta åtala Bushs toppföreträdare för deras kriminella politik ifråga om spionage på hemmaplan och tortyr.
Samtidigt som oppositionen mot Obama kokar mest synligt i fråga om hälso- och sjukvården, är den förknippad med ilska över de bredare ekonomiska frågorna.
Ekonomen och nobelpristagaren Paul Krugman, som är Obamaanhängare, kommenterade att oppositionen mot Obamas sjuk- och hälsovårdspolitik är ”ett uttryck för en bredare opposition gällande presidentens prioriteringar och allmänna tillvägagångssätt … Jag vet inte om admini­strationens officiella företrädare inser hur mycket skada de gjort sig själva genom sin silkeshandskarbehandling av finansväsendet, hur illa spektaklet med regeringsstödda institutioner som betalar ut jättelika bonusar ser ut” (New York Times den 21 augus­ti).

Högerpopulister har dragit fördel av denna ilska över räddningspaketen och ifråga om den allmänna o- ron över ekonomin, genom att rikta den mot det ”storskaliga regeringsövertagandet” av sjukvården och skenande budgetunderskott, samtidigt som de piskar upp rasistiska stämningar.
Republikanerna har stärkts och blivit djärvare på grundval av kongressens stadsfullmäktigemöten om sjukvården, som har dominerats av protester underblåsta av reaktionära talkshowprogram och Fox News.
Dessa protester har, samtidigt som de backas upp av rika och mäktiga intressenter som sjukförsäkrings- och läkemedelsbolag, på ett demagogiskt sätt utnyttjat en mer allmän oro över ekonomin hos ett skikt av mer konservativa, mestadels vita, arbetare och medelklassmänniskor. Detta har getts en särskilt reaktionär anstrykning ge­nom starkt rasistiska övertoner.
En del liberala ledare har pekat på denna utveckling som ett bevis på a­merikanernas föregivet konservativa natur och argumenterar för att Oba­ma inte har något annat val än att röra sig in mot ”mitten” för att förbli populär.

Verkligheten är emellertid den att det är Obamas storföretagsvänliga politik och hans misslyckande med att på ett effektivt sätt ta itu med den e-konomiska misär som arbetare står inför som leder till upplagringen av missnöje. Frågan är hur denna ilska kommer att uttryckas?
Om vänstern och fackföreningar­na fortsätter att klänga sig fast vid Obama och Demokraterna kommer det oundvikligen att leda till ett stärkande av de högerpopulistiska krafter som kan ta tillvara den etablissemangsfientliga vreden över den ekonomiska krisen genom att fördöma ”Washingtoneliten” och räddningspa­keten, samtidigt som ilskan kanaliseras i rasistisk riktning.
Detta kan naturligtvis i sig självt fungera som en sporre för afroamerikaner, latinor, kvinnor och unga människor som kommer att inse det akuta behovet av att konfrontera och bekämpa detta gift.

Borttappat bland allt mediaprat om högerns attacker på Obama är det faktum att han också förlorar vänsterns stöd.
Obamas reträtt ifråga om det ”offentliga alternativet” (public option) – en regeringsstyrd sjuk- och hälsovårdsplan som var tänkt att konkurre-ra med de privata försäkringsbolagen – har fört den växande frustrationen över Obama bland hans mer vänsterinriktade anhängare upp till ytan.
Det offentliga alternativet var det nyckel-”progressiva” elementet i O­bamas sjuk- och hälsovårdsplan som har hållit vänsteranhängare i schack och förhindrat dem att göra uppror och kräva ett slut på den vinstdrivna privata sjukvården genom införande av ett statligt sjukvårdssystem. Om Obama till slut överger det offentliga sjukvårdsalternativet, vilket verkar alltmer sannolikt, kommer det att slå ett hårt slag mot illusionerna om O­bama inom en politiskt aktiv minoritet.
Samtidigt som Obama fortfarande är väldigt populär bland progressiva arbetare och ungdomar, tappar han i stöd. Paul Krugman argumenterar för att Obama nu står inför ett ”bakslag inom [sin] progressiva bas” ifråga om hälso- och sjukvård, bankräddningspaket, Afghanistan, hbt-rättigheter och tortyr. ”Progressiva befinner sig nu i revolt. Herr Obama tog deras förtroende för givet och förlorade det under resans gång. Och nu måste han vinna tillbaka det.” (New York Times den 21 augusti.)
Detta är naturligtvis fortfarande i sin begynnelse.

Obama har fortfarande djupa reserver av illusioner och stöd från sto­ra grupper av arbetare och ungdomar att luta sig emot.
Allmänna opinionsundersökning­ar är nyckfulla och stämningarna kan svänga tillbaka till Obamas förmån på grundval av nya händelser. Obama kan, vilket Krugman antyder, under trycket ifrån minskande stöd eller republikanska attacker komma att röra sig i en mer populistisk riktning på ett visst stadium, vilket tillfälligt kan öka hans stöd inom vänstern.
Dessutom är det en sak att lufta sitt missnöje i en allmän opinionsundersökning och en annan att visa det i ett val där faran av Republikanernas återkomst till makten finns.
Givet de katastrofala erfarenheter­na av Bushadministrationen, kommer det oundvikligen att finnas en stark motvilja mot en återgång till republikanskt styre.
Erfarenheten av Obamaadministrationens första tid vid makten gör det dock absolut klart att Obama, och Demokratiska partiet i sin helhet, är knutna till Storbolags-USA och USA-kapitalismen.
Verkliga förändringar kan endast uppnås genom organisering av masskamp underifrån, för t ex ett statligt sjuk- och hälsovårdssystem, jobb, fackliga rättigheter, ett slut på krigen i Afghanistan och Irak och för fullständiga och jämlika rättigheter för hbt-personer.
Historien visar gång på gång att det endast är genom självorganiseringen av och kampberedskapen hos arbetare och förtryckta som framsteg har vunnits.

Framväxten av de reaktionära krafter som mobiliserats till kommunfulmäktigemötena med sin illa dolda ra­sism utgör en allvarlig varning till politiskt aktiva arbetare och ungdomar. Idag utgör dessa högerkrafter en minoritet, men om ingen kämpande, vänsterinriktad och storföretagsfientlig rörelse kan ge en sammanhängan­de ledning till den växande ilskan som byggs upp i USA, kan högerpopulismen komma att växa och dra fördel av det oundvikliga missnöje som kommer att utvecklas under den kommande perioden.
Detta kräver i grund och botten en brytning med de bägge storföretags-USA-partierna – Demokraterna och Republikanerna – och bygget av ett nytt politiskt parti som tillhandahåller en verklig röst för arbetare och unga människor.
Som TV-programvärden Bill Ma­her nyligen frågade:
”Borde det inte finnas ett parti som tveklöst stödjer nedskärningar av militärbudgeten … homoäktenskap, högre beskattning av de rika, ett alla omfattande sjuk- och hälsovårdssystem? … Det vi behöver är ett verkligt progressivt parti som representerar de miljontals amerikaner som inte har någon nytta av Demokraterna.”
Detta är en fråga som under den kommande perioden i allt högre grad kommer att ställas av de mest politiskt medvetna arbetarna och unga människorna.
Socialist Alternative (CWI) kommer att befinna sig i frontlinjen för denna process, genom att popularise­ra behovet av ett nytt, brett parti som representerar arbetande människor och som kämpar i val och i våra lokal-samhällen för en grundläggande förändring

Philip Locker
Socialist Alternative (CWI i USA)

 Fakta Obamas USA▼

  • Sedan krisen inleddes för drygt två år sedan har sju miljoner jobb försvunnit i USA.
    En tredjedel av alla arbetslösa har gått utan jobb i mer än sex månader.
  • Officiellt ligger arbetslösheten på 9,7 procent. ”Men det reella arbetslöshetstalet torde ligga mellan 16-17 procent.” (Svens­ka Dagbladet den 8 september.
  • Hushållens medelinkomst sjönk förra året med hela 3,6 procent.
  • 10 000 000 hus eller fler kan komma att ha blivit utmätta till och med 2012 från det att bolånekrisen började.
    Över 1,5 miljoner hem utmättes under första halvåret 2009, nio procent fler än halvåret innan, enligt Sydsvenskan den 4 september.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!