Arbetarna stoppade rasisternas marsch

2006-12-06 13:25:05




Den 9 december marscherar åter nazisterna i Salem.
Hur kan hotet från nazism och rasism bekämpas? Ett svar gavs i östra London 1936, när arbetarna stoppade de brittiska fascisterna i det som kallats kampen om Cable Street.

Under 1930-talet, när Hitler var i full färd med att krossa arbetarorganisationerna, mobiliserade British Union of Fascists (BUF) i Storbritannien för att försöka upprepa vad nazisterna hade lyckats med i Tyskland.
BUF riktade in sin kampanj mot Stepney i Londons East End, ett område där det bodde många judiska invandrare.
De brittiska fascisterna strävade efter att skapa splittring mellan de judiska och ickejudiska arbetarna genom att piska upp rasistiska stämningar. Målet var att försöka etablera en maktbas i East End, som ett första steg på vägen mot makten. Som ett led i denna rasistiska kampanj utlyste BUF en demonstration den 4 oktober 1936 genom de områden i Stepney där det framförallt bodde invandrare.

Massarbetslöshet

Det som hände på Cable Street måste ses mot bakgrund av den tidens ekonomiska och politiska situation.
År 1929 ledde en världsomspännande finansiell kris till en ekonomisk kollaps i de ledande kapitalistiska länderna. I spåren på den ekonomiska depressionen under 1930-talets första år, följde massarbetslöshet som kastade miljontals människor in i fattigdom.
Tyskland drabbades speciellt hårt. Arbetarna försökte slå tillbaka. Den tyska arbetarrörelsen organiserade tiotals miljoner i mäktiga politiska partier (socialdemokraterna och kommunisterna) och fackföreningar. Arbetarkampen hotade kapitalisternas styre, viket fick många ledande kapitalister att ge pengar till Adolf Hitlers nazistparti, som försökte likvidera all form av organiserad opposition från arbetarklassen i det tyska samhället.
På grund av de förödande misstag som ledningen för de två stora arbetarpartierna gjorde och deras vägran att enas bakom ett kampprogram för att stoppa Hitler, kunde nazisterna ta makten och krossa arbetarnas organisationer.
Oswald Mosley försökte 1932 kopiera Hitlers framgångar i Storbritannien genom att bilda British Union of Fascists (BUF), vars medlemmar kom att kallas svartskjortor. Till en början fick de stöd från många etablerade organisationer, inklusive den stora tidningen Daily Mail, som fortfarande kommer ut, och från storföretag som ICI och Courtaulds.
När Hitler grep makten drog de emellertid tillbaka stödet, då de insåg att ett aggressivt Tyskland hotade den brittiska kapitalismens intressen.
Mosley försökte därefter piska upp stöd med en rent rasistisk kampanj och valde de judiska invånarna i Stepney som sitt mål. Då som nu var den sociala utslagningen och fattigdomen i området stor. Arbetarklassen var delad i en judisk del, framförallt anställda inom klädbranschen, och hamnarbetare av irländskt ursprung.
BUF räknade kallt med att splittringen mellan de olika grupperna, förstärkt av de förhållanden de levde under, skulle kunna utnyttjas genom att skylla problemen på judarna, precis som Hitler gjort.
Mosley, som hade fått stora bidrag från personer inom överklassen, hade betydande resurser som kunde användas till BUF:s kampanj i East End. Den rasistiska kampanjen lyckades till en början vinna vissa stödjepunkter bland de politiskt minst medvetna arbetarna. Till exempel lyckades man etablera ett högkvarter vid Duckett Street i Stepney, vilket ledde till en dramatisk ökning av antalet rasistiska angrepp.
BUF:s propaganda var starkt rasistisk och antisemitisk, en kopia av nazisternas i Tyskland. Till exempel skrev en av deras ledare, William Joyce, att: ”Judar … är en otrolig art av undermänniskor” och att ”vi lovar oss själva högtidligt att göra oss av med judarna”.
Det han skrev var dock långt ifrån det värsta, andra uttalanden var alltför vidriga för att kunna tryckas i skrift (Joyce avslutade sin karriär i fel ände av en bödels rep då han blev en ledande propagandist för Nazityskland under andra världskriget).

Konfrontation

Stepneys befolkning började dock mobilisera för att fysiskt gå emot vad de – korrekt – såg som ett dödligt hot. I ledningen stod i huvudsak kommunistpartiet i Stepney och ungkommunisterna (YCL), som ignorerade sitt eget partis hållning. (Efter Hitlers maktövertagande hade kommunistpartierna sadlat om från ultravänsterism till ”folkfrontism”, vilket innebar att man sökte allianser med ”respektabla” kapitalistiska motståndare till fascismen.)
Enligt polisens arkiv stördes 60 procent av BUF:s möten 1936 av antifascistiska demonstrationer, där speciellt YCL organiserade djärva aktioner och propagandatrick som en del av kampanjen.
Samtidigt fick det lokala kommunistpartiet stöd för de direkta aktioner man organiserade de boende i. Aktionerna riktade sig mot hyresvärdar som utnyttjade bostadsbristen och trångboddheten. Detta ledde till brett stöd som visade sig vara en verklig tillgång i den antifascistiska kampen. De flesta fackliga ledarna, Labour (socialdemokraterna) och de officiella judiska organisationerna sa att det var bäst att inte blanda sig i kampen mot BUF och överlåta till polisen att upprätthålla lag och ordning.
Den 4 oktober 1936 utlyste Mosley en stor marsch genom Stepney, med målet att ta kontroll över gatorna. Valet av datum var ingen tillfällighet. Det sammanföll med händelserna i Spanien och Francos fascistiska truppers anfall mot huvudstaden Madrid.
Mosley förväntade sig att Franco skulle inta Madrid inom kort, vilket skulle förstärka bilden av att den fascistiska reaktionens frammarsch inte gick att hejda. Men arbetarna i Madrid drog igång ett heroiskt försvar med parollen ”No pasaran” (ingen får passera)!
Vem skulle segra – den organiserade arbetarklassen eller det framtida hitlerska barbariet? Arbetare i Stepney förstod frågan och mobiliserade därför för att försvara sin existens, till skillnad från ledarna för Labour och fackföreningarna, vilka rådde sina medlemmar att hålla sig borta.

Enighet är styrka

När dagen kom trängde 250 000 människor ihop sig inne i området och blockerade alla tillfartsvägar till East End. De använde sig av Madrids försvarares paroll: No pasaran! – Ingen får passera!
6 000 poliser var i tjänst, plus hela den beridna divisionen, och för första gången användes en helikopter för att försöka kontrollera massorna. Polisen försökte vid upprepade tillfällen att forcera en väg genom de blockerade gatorna, speciellt Cable Street, men hindrades vid varje tillfälle.
Småstrider bröt ut hela tiden där polisen, som var starkt underlägsna i antal, tvingades att lämna ifrån sig sina batonger. Klockan tre anlände Mosley i sin öppna Rolls-Royce. Han hade förväntat sig att köra i triumf genom de ”nyockuperade” områdena, men han möttes istället av en skur av tegelstenar och andra föremål som slog söder rutorna på hans bil.
Det var inte enbart judar från Cable Street som slängde tegelstenar, utan även irländska arbetare stod på barrikaden i Dock Street söder om fascisternas samlingsplats. Londons polischef tvingades be Mosley om ursäkt då det var omöjligt för BUF att marschera, och han blev tvungen att leda sitt brokiga band tillbaka. Mosleys dröm om att någonsin bli Storbritanniens Hitler hade krossats effektivt. En stor seger hade vunnits – de hade inte kunnat tåga genom Stepney.
En av nyckelfrågorna vid händelserna på Cable Street för 70 år sedan är fortfarande aktuell, nämligen vikten av att skapa ett brett stöd, inte enbart genom antirasistiskt arbete utan också genom andra liknande kampanjaktiviteter som tar upp de problem arbetarna ställs inför.
På det här sättet kan enighet i kampen byggas mellan olika grupper som riskerar att splittras av etniska eller nationella skillnader. Det är viktigt att betona enigheten och det gemensamma intresset bland alla arbetare som slåss mot en gemensam fiende.
Den organiserade arbetarklassen ledde aktionen på Cable Street, men kampen förde den dagen samman många andra olika grupper i samhället; religiösa ledare, borgerliga liberaler och andra.
Stödet från alla dessa var välkommet, men erfarenheter visade att om dessa grupper tilläts få inflytande över kampanjens program skulle det leda till katastrof, som i den antifascistiska kampen i Spanien 1936-39.
I början av 1990-talet försökte Militant Labour (Socialist Partys föregångare) i Tower Hamlets ta efter det arbete Stepneys kommunistparti och ungkommunister gjorde under 1930-talet (Socialist Party är Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i England och Wales). De spelade en nyckelroll i att permanent driva bort det rasistiska British National Partys (BNP) provokativa tidningsförsäljningar i Brick Lane i hjärtat av Tower Hamlets bangladeshiska befolkning.

50 000 mot rasism

År 1994 tog Youth Against Racism in Europe (YRE), en organisation som hade bildats av unga medlemmar i dagens Socialist Party, initiativ till en demonstration som samlade 50 000 in Welling i södra London. Den demonstrationen fick BNP att stänga sitt högkvarter.
Detta visade vägen för hur man effektivt organiserar mot extremhögern. Att BNP inte kunde sälja sina tidningar var ett skäl till varför partiet fick ge upp försöken att ta ”kontroll över gatorna”.
Lärdomarna från Cable Street 1936 och 1990-talets kampanj mot BNP ger vägledning för kampen i dag för att stoppa rasismen och extremhögern.

Pete Dickenson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!