Teknikföretagen, den största arbetsgivarorganisationen inom indu-strin, sa i förra veckan upp industriav- talet. Teknikföretagens formella uppsägning markerar att arbetsgivarna redan börjat sätta klackarna i marken inför nästa avtalsrörelse.Industriavtalet, vars egentliga namn är Samarbetsavtalet om industriell utveckling och lönebildning som slöts 1997 och som började träda i kraft i oktober 1999, har fungerat som en facklig tvångströja. De fackliga organisationer som stått bakom avtalet, som IF Metall, Unionen och Sveriges Ingenjörer m f l – Facken inom industrin, har tilldelats rollen som lönepoliser gentemot andra fack.
En av industriavtalets påhejare var den dåvarande socialdemokratiska regeringen, som såg låga lönelyft som en av krispolitikens grundbultar.
Med hjälp av låga löner och helst långa avtalsperioder skulle Industriavtalet ”främja industriell utveckling, lönsamhet och konkurrenskraft”. Det var i grunden ett hoppöst försök att hålla fast vid den gamla ”Samförståndsandan” i en tid som inte gav något utrymme för klassamerbete.
”Uppsägningen av avtalet är förö-dande för våra svenska företag och svensk ekonomi", skriver Unionens förbundsordförande Cecilia Fahlberg den 29 april.
”Detta skapar instabilitet för lönebildningen i industrin. Och det är inte vad industrin behöver just nu”, menade IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä. Dessa fackliga le- dare oroar sig mest för hur det nu ska gå för företagen och arbetsfreden. Man vill till varje pris hålla fast vid industriavtalet i hopp om att dels få del i produktivitetsvinsterna och dels skapa grund för ett fortsatt klassamarbete. Därav fackledningens kommenta- rer av typen ”Otack är världens lön”.
Men sedan några år tillbaka har Teknikföretagen ansett att industriavtalet tjänat ut sin roll som lönenedpressare. LO-samordningens krav på små jämställdhetspotter utöver industrinormen blev den ursäkt man ansåg sig behöva för att säga upp avtalet.
I årets avtalsrörelse valde Teknikföretagen att först sluta avtal med Unionen och Sveriges Ingenjörer. Det är första gången sedan industriavtalet kom till 1997 som tjänstemännen och LO-förbunden inte samordnar sina avtal med arbetsgivarna. Därmed hade arbetsgivarna slagit en kil i Facken inom industrins samordning.
Det avtal som sedan slöts med IF Metall skiljde sig framför allt i fråga om längd och löpte över 22 månader jämfört med tjänstemännens och ingenjörernas 18-må- nadersavtal. Uppenbarligen med syftet att attvända tjänstemannafacket som ny plog för sifferlösa avtal.
Arbetsgivarna hade all anledning att vara nöjda med det avtal man untertecknade med IF Metall. Nivån var låg och avtalet gav utrymme för ökad lönespridning. Vidare gav avtalet grönt ljus för lokala krisöverenskommelser och IF Metalls ledning la sig platt på marken i bemanningsfrågan.
– Vi har hittat en modell |I bemanningsfrågan] som vi är nöjda med och som stärker företagens flexibilitet, sa en nöjd Anders Weihe, Teknikföretagens förhandlingschef, efter avtalet med IF Metall.
Efter IF Metalls svek 2010 blev det än svårare för facktopparna att ens upprätthålla skenet av enighet bland LO-förbundens toppar. Sällan har kritiken från andra facktoppar varit så hård mot ett annat förbunds avtal.
Förutsättningarna för industriavtalets fortsättning var i det närmaste uttömda i och med årets avtalsrörelse. ”Uppsägningen av industriavtalet markerar slutet på en era och öppnar för en ny”, skrev LO-Tidningens chefredaktör Tommy Öberg efter Teknikföretagens besked.
Klart är att facken inte kan stå upp mot arbetsgivarna med nuvarande ledning och politik. En vänsteropposition måste byggas i fackföreningarna runt olika gräsrots- och enhetsinitiativ. Detta för att kunna sätta press på den sittande ledningen likaväl som för att kunna samla stöd för en alternativ politik och krav på medlemsdemokrati. Det krävs demokratiska och kämpande fack för att nå framgångar i kampen för höjda reallöner, mest till de lågavlönade, anställningstrygghet och fasta jobb.
