På DN Debatt den 26 maj kräver Christer Ågren, vice vd för Svenskt Näringsliv (SN), tillsammans med en rad andra näringslivspampar frysta löner, sänkta ingångslöner och mer ”flexibilitet”. De skriver att ”vi vädjar till våra fackliga parter att inte blåsa upp förväntningar som inte kan uppfyllas i avtalsrörelsen”.Kraven som de ställer är egentligen inget nytt, utan snarare vad som förväntas av kapitalets företrädare. Tillsammans kräver de att de centrala av- talen inte ska innehålla några löneökningar.
Istället ska lönerna förhandlas på lokal nivå, utan tillgång till fackliga stridsåtgärder och utan möjlighet att använda den kollektiva styrka det innebär att förhandla för hela medlems-kollektivet.
Arbetsgivarpamparna angriper också de ”höga” ingångslönerna, som enligt debattartikeln är orsaken till den höga ungdomsarbetslösheten i Sverige. Stefan Löfven påpekar i LO-Tidningen den 26 maj att Sverige är det land i Europa som efter Kroatien har högst ungdomsarbetslöshet, och frågar sig om Kroatien också är ett höglöneland…
Man vill också införa ett flexiblare system för arbetstidsförläggningen då arbetare ska acceptera längre arbetstid under goda tider och kortare arbetstid när det går sämre för företa- gen.
Bakom orden om flexibilitet och löntagaransvar döljer sig lägre löner till sämre villkor.
Att man passar på att smida medan järnet är varmt efter IF Metalls skandalösa lönesänkningsavtal är alldeles uppenbart.
Utspelet har fått ett svalt mottagande hos facken. Kommunals av- talsansvarige Håkan Pettersson avvisar kraven i en intervju i KA (Kommunals medlemstidning) den 26 maj.
– Det är gammal skåpmat. Inför varje avtalsrörelse säger arbetsgivardirektörerna att nollavtal är det bästa för samhället.
Även från Seko och Skogs och Trä är tongångarna avvisande. Sven Hellman, Seko, och Per-Olof Sjöö, Skogs och Trä, menar i LO-Tidningen den 26 maj att det med stor sannolikhet kommer att finnas utrymme för löneökningar 2010, men förutspår samtidigt en hård avtalsrörelse om arbets- givarna håller fast vid sin linje.
Samtliga fackliga företrädare är dock förtegna om motkraven.
Nyligen tecknade TCO-anslutna Farmaciförbundet ett nytt avtal som innebär en ökning från 37,5 timmars veckoarbetstid till 40 timmar, med en så pass liten löneökning att skillnaden för blivande anställda i praktiken blir en lönesänkning på 3,53 procent per arbetad timme. Det är precis den här typen av avtal vi har att se fram emot om SN tillåts härja fritt utan massivt motstånd från fackföreningarna.
Inför 2010 års avtalsrörelse kommer det krävas att facken mobiliserar alla sina krafter. Avtalsförhandlingarna måste ske öppet och i kommunikation med medlemmarna.
Om man ser tillbaka till avtalsrörelsen 2007, som ägde rum i ekonomisk medvind, innan krisen kommit och lagt sin kalla hand på utvecklingen, krävs en rejäl uppryckning och att man vässar sina argument. I en tid då vinsterna ökat på bekostnad av arbetarnas löner kunde facken inte förhandla sig till löneökningar som över- levde inflationen 2008, och trots flertalet konfliktvarsel backade man inför arbetsgivarnas argument om att löneutrymmet var begränsat och facken måste agera ”ansvarsfullt”, annars skulle det bli kris.
Nu måste facken argumentera för massiva satsningar från staten för att behålla jobben och bibehålla arbetsvillkoren för de över 1,5 miljoner arbetare som ska få nya avtal. Inte ett enda jobb har garanterats av IF Metalls svekavtal – det som hänt är att arbetare sålts billigare under avtalsperioder på upp till ett halvår för att sedan hänga lika löst som tidigare.
Inför avtalsrörelsen 2010 krävs ett upprop underifrån: För kämpande och demokratiska fackföreningar, med en ledning kompetent och villig nog att leda arbetarna i kamp mot nedskärningar och svekavtal. Vi kan inte tillåta fler reträtter. Upphäv den av LO och regeringen utlysta borgfreden, utropa borgkrig inför nästa avtalsrörelse och ge bevis på att franska metoder fungerar även i Sverige.
Stefan Berg
