Redan innan avtalsrörelsen har dragit igång är LO-samordningen bruten. Jämställdhetspotten stöds inte av industrifacken, men man är överens om den minimala löneökningen på 3,7 procent. Samtidigt kräver arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen på nytt att inga centrala påslag görs, längre arbetstider eller förlängd visstidsanställning.Under den kommande avtalsrörelsen ska det förhandlas om löner och villkor för 2,8 miljoner anställda och det är mycket som talar för att det kommer att bli hårda förhandlingar, i alla fall om man ska tro LO:s Wanja Lundby Wedin och Per Bardh.
Finansminister Anders Borg och regeringen har skrivit ner samtliga prognoser för den ekonomiska utvecklingen och får medhåll av Teknikarbetsgivarna.
– Allt talar för att vi under det fjärde kvartalet går in i en lågkonjunktur. Frågan är hur djup och långvarig den blir. I värsta fall hamnar vi i ett läge som starkt påminner om krisen 2008 och vi måste komma fram till avtal som kan fungera även då. Att inte vara förberedd och därför hamna i en oordnad situation är inte ansvarsfullt.
Detta säger arbetsgivarorganisationen Teknikföretagens vd Åke Svensson och slutsatserna han drar är likadana som inför varje avtalsrörelse, oavsett konjunkturläge. Att han nu har en stundande ekonomisk kris att skylla på ändrar inte argumenten – arbetarna och facken måste bära ansvaret för den ekonomiska utvecklingen i Sverige.
Till Svenska Dagbladet sa LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin, innan avtalskraven hade presenterats, att hon förväntar sig en tuffare avtalsrörelse än den föregående.
Hon låter radikal när hon säger att löntagarna ska ta ut ”precis så mycket det går” och även Per Bardh, LO:s avtalssekreterare, flaggar för att det kan uppstå konflikter. Men med LO:s meritlista kan man inte ta Lundby Wedin och Bardh på orden. Det är upp till bevis som måste gälla efter åratal av reträtter inför regeringens och Svenskt Näringslivs attacker.
Inför avtalsrörelsen står fack och arbetsgivare ovanligt långt från varandra, inte bara vad det gäller lönekrav. Både Teknikföretagen och Almega är helt öppna med avsikten att underminera det centrala avtalets betydelse och kräver en ”anpassning till verksamhetens situation”. I praktiken betyder detta ingen löneöversyn, inga måltal och inga individgarantier. Teknikföretagen vill göra reglerna för arbetstidsförläggningen mer flexibel, man vill göra det lättare att hitta individuella överenskommelser om övertid och förlänga den tillåtna tiden för visstidsanställningar från tolv till 24 månader.
Arbetsgivarorganisationen Almega vill också individualisera lönerna på lokal nivå, alltså förhandling utan möjlighet för facken att gå ut i konflikt, samtidigt som man vill frysa ingångslönerna. ”Sänk trösklarna till det första jobbet för dem som står långt bort från arbetsmarknaden”, skriver Almega i ett pressmeddelande och låter som ett eko av Maud Olofsson.
Det som arbetsgivarna kallar ”mer verklighetsanpassade och modernare kollektivavtal” är inget annat än den typen av avtal som högerregeringen har grundat för under sina år vid makten.
Det är fråga om avtal tecknade över huvudena på medlemmarna, med välvilliga facktoppars godkännande, vars enda syfte är att förskjuta makten till kapitalisterna och att samtidigt attackera arbetarnas levnadsstandard genom uteblivna löneökningar, sämre arbetsmiljö och längre, obekvämare arbetstid.
Nu gäller det för facken att förbereda för konflikt.
Stefan Berg
