Backlash i dagboksform

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Året med 13 månader är från en annan tid. Åsa Linderborg försöker rentvå sig från Metoo, hon skriver flera gånger att hon var den enda skribenten som skrev kritiskt under Metoo och hon bearbetar sina ångestkval över Stadsteaterchefen Benny Fredrikssons självmord. Men idag har ”alla” (som hörs) glömt bort Metoo.

De som då, liksom jag själv, sa att det kommer att finnas ett före och ett efter Metoo hade fel. När trycket underifrån – det som jag som marxist kallar kampen från den folkmassa som ”marxisten” Linderborg verkar vara rädd för – försvinner glider allt tillbaka. Nu inte ens tillbaka till det som var innan Metoo, utan längre bak. In i institutioner. Där finns ingen rörelse, inget tryck. 
Det är märkligt att Linderborg, som gör så stor poäng av sin arbetarbakgrund, helt saknar klassanalys av staten, av makten, mediers roll och framför allt av klasskampen.
Idag under covid-19 och en global ekonomisk, politisk och social kris framträder mer av den retorik som efterlyses i Åsa Linderborgs förra bok, Populistiska Manifestet. Nu har den ekonomiska nationalismens epok inletts. Att Stefan Löfven lanserar en ”sjujäkla” budget betyder inte framsteg för arbetarkvinnorna. Tvärtom ljuder sirenerna över världen att årtionden av jämställdhetskamp nu rullas tillbaka. Vad som händer i länder med starkare stater är att klass- och könsmekanismer institutionaliseras mer.

Det behöver inte vara fel med dagböcker och personliga betraktelser i en period av global omställning. Men Linderborgs bok är ett konststycke i halhet och hyckleri. Hon försöker skydda sig själv. Jag förstår det, men varför då ge ut just en dagbok? 
Alla dagar är med, men det som dagarna innehåller är nästan enbart möten med olika vänner (alla kända namn), deras samtal om aktuella händelser och vad de äter (falukorv de första 250 sidorna, fisk de andra 250 sidorna). Det blir fegt att gömma sig själv bakom vännerna. Vad är hennes egna tankar och agerande?
Åsa vänder sig starkt emot namnpubliceringarna under Metoo, men sen gör hon ju exakt det själv – en personlig betraktelse om personer, inget alls om strukturer och helheten. Vid något tillfälle nämns #tystnadtagning, det första Metoo-upproret som organiserade scenkonstnärer, men inget om innehållet. #deadline (Metoo för journalister) skriver hon om en gång, rakt igenom förminskande och enbart för att trampa till dem.
Jag har inte läst vad andra har skrivit om den här boken, men har sett en rubrik – att Maria Sveland kallar den full av kvinnohat. ”Det är så klart överdrivet”, tänker jag när jag börjar läsa. 
Efteråt ser jag ett mönster. De personer som beskrivs som problematiska, bristfälliga och som inte kan hantera sig själva är genomgående kvinnor i boken (inklusive henne själv) och de som är handlingskraftiga eller missförstådda är männen (inklusive hennes 17 år äldre pojkvän som lämnar henne för en yngre kvinna).  Det är synd om männen och media tappade vettet under Metoo-hösten 2017 där mediahusen främst agerade i konkurrens med varandra för att avslöja personer knutna till respektive tidning. 

Tvärtom ljuder sirenerna över världen att årtionden av jämställdhetskamp nu rullas tillbaka.

”Metoo  handlar ofta om just detta, kvinnor som känner sig förnedrade för att männen som uttryckt önskemål eller tafsat varit alldeles för gamla. Eller för fula. Det är med andra ord inte agerande i sig som är problemet, utan vem det är som utför handlingen”. Ja, suck. Det är väldigt basic. 
Sexuella trakasserier handlar alltid om omständigheterna. Ibland vill du bli kramad, ibland vill du inte bli kramad. Det är upp till den som vill ge kramen att ta reda på, och läsa in, om det är välkommet eller inte. Objektifieringen är en grundläggande faktor som odlar könsmaktsordningen och den går ut på att män (väldigt generaliserat) har skolats in i traditionen att de har rätt till kvinnors kroppar. Något som så klart hela tiden ifrågasätts och som det bryts mot, men som hela tiden finns där.
Det hjälper inte att Linderborg berättar om när hon utnyttjade en fattig kille i ett fattigt land. Det finns tusentals exempel på att kvinnor förtrycker (speciellt om de står högre i hierarkin), men det tar inte bort den glasklara uppdelningen att män i alla länder har mer pengar, mer makt och utövar mer våld och att just sexuellt våld i de allra flesta fall riktas från män mot kvinnor. 

Sen häcklar Åsa Linderborg den nya samtyckeslagen. Och hon berättar om en egen våldtäkt som hon har varit utsatt för i det sammanhanget, men att hon ofta brukar tänka på den killen med tacksamhet, för att han gjort någon musikalisk insats. Jaha. Det är väl samma med alla. Ingen ser livet svartvitt. Du kan ju ha varit utsatt för övergrepp av någon du älskar. Ska vi ta bort våldtäktslagstiftningen helt och hållet för det?
Det är kanske paradoxen som har fått Linderborg att skriva boken. Paradoxen att hon som var ”den enda som sa att vi gjorde fel” också var den som fick betala det högsta priset. Hon fick som chef för Aftonbladets kultursidor fallet med Stadsteaterns chef Benny Fredrikssons patriarkala ledarstil i sitt knä. Hon skrev om det, även om hon inte gjorde hela granskningen och hon försvarade publiceringen. Tre månader senare tog Benny Fredriksson sitt liv. 
Ingenting blir bättre av att försöka rentvå sitt samvete för detta genom att smutskasta Metoo som fenomen. Aftonbladet hade en ledarkris efter fallet med Virtanen under denna period, Linderborg skriver att Stadsteatern agerade med total tystnad. Varje självmord är ett misslyckande för hela samhället, oavsett hur offret har levt sitt liv. 
Precis när jag skriver detta kommer forskningsresultatet från Stockholms Universitet som samlat in data från 80 000 personer. Sexuella trakasserier på arbetsplatserna ökar risken för självmord.

Metoo behöver komma ut på gatorna igen mot backlashen (Foto: Natalia Medina).

Att Åsa Linderborg lyckas hantera att bli bedragen och dumpad så bra som hon noga framställer i boken betyder ju inte att alla som har vittnat i Metoo har misslyckats med just detta och att deras vittnesmål ska ses som någon sorts vendetta. Att de är försmådda kvinnor som hämnas för att det inte blev mer. Man kan nämligen läsa boken just på detta trista sätt.
Jag får en behållning och det är vissa små detaljer i hur det är att bli en 50-årig kvinna rent kroppsligt. Trots skillnaden i inkomstnivå oss emellan. Bara att denna ständiga objektifiering även av oss själva finns med bevisar också för mig behovet av fortsatt kvinnokamp. 
Året med 13 månader innehåller en rad kängor mot antirasister, muslimer, romer, och också mot journalister och politiker. Onämnbara är kapitalister, poliser, fackbyråkrater med flertal andra. Hon försvarar sin åsikt att nazisterna borde få vara på bokmässan, hon nämner inte det nazistiska våldet.

Även om samhällsdebatten är som förbytt och flera av de som utpekades 2017 nu är friade av rättssystemet är Metoo inte bortglömt. För det handlade inte om de där enskilda personligheterna i rampljuset. Det var 65 olika Metoo-uppror. Det var över 100 000 vittnesmål i Sverige. De var tusentals diskussioner kring fikaborden och köksborden. 
Även om klassamhället pressar tillbaka kommer vi inte att starta från noll nästa gång. Den viktigaste lärdomen var att gå samman, vittna, ta styrka av det gemensamma i berättelserna, organisera och ställa krav. Fortsätt kämpa.

Författare: Åsa Linderborg
Förlag: Polaris
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 352

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!