
Årsrapporten bygger på siffror från 2004, då högkonjunkturen verkligen började ta fart och vinsterna rasade i höjden. Trots detta ökade antalet barn som växer upp i fattiga hushåll. En skandal i vår tid.
”Barnfamiljer med höga inkomster stärker sin ekonomi och drar ifrån medan de fattigaste hushållen tenderar att halka efter … det finns en grupp familjer som inte fått del av det ekonomiska uppsvinget under 2000-talets första år”, konstaterar rapporten.
Ensamstående föräldrar och familjer med utländsk bakgrund har fått en mycket liten del eller inget av den växande kakan. ”Sett över hela tidsperioden 1991-2004 har den rikaste tiondelen barnfamiljerna ökat sin inkomststandard med drygt 13 procent. Däremot ligger inkomsterna för den fattigaste tiondelen av barnfamiljerna nästan fyra procent lägre 2004 än 1991.”
Så mycket för talet om att ”alla” har fått det bättre.
Det är fyra gånger så vanligt att barn med utländsk bakgrund lever i ekonomisk fattigdom som att barn med svensk bakgrund gör det.
Nästan hälften av alla fattiga barn lever med en ensam vårdnadshavare. Den stora merparten av alla ensamstående föräldrar är kvinnor.
”Klyftorna i barns ekonomiska uppväxtvillkor har ökat mellan rikare och fattiga stadsdelar under åren 1991-2004.”
Växande klyftor
Klasskillnaderna är störst i storstäderna. Här finns både de allra rikaste och de fattigaste, och skillnaderna har ökat.I Rosengård i Malmö är barnfattigdomen 5 gånger så hög som i landet som helhet och nästan 10 gånger större än i Limhamn-Bunkeflo, ett av Malmös mer välbärgade områden. I Göteborg är barnfattigdomen drygt 17 gånger större i Bergsjön än i Torslanda.
”Detta understryker den fördelningspolitiskt ogynnsamma utveckling som skett i landets storstäder de senaste 10-15 åren”, skrivs det i rapporten. Denna ogynnsamma utveckling kan bara vändas genom kamp för rättvisa och socialism.
Per Olsson