Belgien: Facken tvingas gå från ord till handling

av ROSA Belgien (Socialistiskt feministiskt nätverk)

De senaste 10-15 åren har det växande antalet kvinnor som kräver handling fått ett uttryck i såväl de större fackföreningarna som i en större medvetenhet angående flera av de centrala och avgörande kraven för kvinnliga arbetare. 

Det är inte en fråga om kvoter inom de fackliga strukturerna längre, utan om att ta upp krav och organisera/stödja kamper som integrerar kvinnor in i facklig kamp. 

De senaste åren har de stora fackföreningskonfederationerna tagit fram särskilda kvinnokampanjer. Och sökandet efter idéer, krav, program, strategi och taktik är pågående. 

För två år sedan bröt ABVV (socialistiskt fack) sitt samarbete kring lika lön med Zij-kant (kvinnoorganisation tillhörande det borgerliga flamländska Socialdemokraterna som knappt går att urskilja från de liberala kvinnoorganisationerna). 

Fackens kvinnokommissioner letar efter idéer och ett program, och ROSA [socialistiskt feministiskt nätverk] bjuds regelbundet in för att presentera sig själva, och nyligen för första gången även till ett av den kristna fackföreningskonfederationen ACV-CSC:s fack.

ACV-CSC har efter Metoo inte bara organiserat studiecirklar om sexuella trakasserier inom kvinnodominerade sektorer, utan också haft stora interna diskussioner angående sexism och sexuella trakasserier i sina egna led. 

De har även reagerat på den uppmaning till strejk som kommit från ”8 marskollektivet”, som ett mindre antal feministiska aktivister bildade förra året. 

Genom denna uppmaning gav kollektivet en impuls till den växande viljan till en strejk, vilket är väldigt positivt, men deras uppmaning i sig själv är dock väldigt begränsad. Kollektivet uppmanar till en kvinnostrejk från lönearbete, hemsysslor och sex. 

Det var en uppmaning som togs upp av CNE (ACV-CSC:s tjänstemannafack), men de diskussioner som sedan följde inom facket gick mycket längre än den begränsade karaktär som kollektivets strejkappell hade. På flera arbetsplatser har strejkmaningen följts av en mobilisering för en verklig strejk den 8 mars.

ROSA stödjer uppmaningen till strejk, men bara den till en verklig strejk från lönearbetet för kvinnor och män för höjda löner, mot nedskärningar och sexism. 

Vi anser att en strejk i hushållet inte är möjligt för ett viktigt skikt kvinnor (en tredjedel av barnfamiljer i Brysselregionen är enföräldersfamiljer). 

Viktigare än så är emellertid att en sådan ”strejk” inte är en strejk, utan en individuell aktion där det inte är tydligt vem den riktas mot. Det lägger tyngdpunkten på den individuella kampen inom familjen om vem som gör vad. För ROSA är inte detta vägen framåt. 

Det är inte individuella element, utan strukturella element inom samhället som gör att den traditionella uppdelningen av arbete mellan män och kvinnor fortfarande i hög grad råder. Vi för fram kravet på att socialisera hushållets uppgifter och skötsel; ett stopp för högerpolitik och välfärdsslakt. 

ROSA uppmanar facken till att inte bara avisera om en strejk, utan att verkligen organisera strejken och använda den till att stärka enigheten och solidariteten på arbetsplatserna genom att involvera hela personalstyrkan. 

På ett antal arbetsplatser där medlemmar i LSP/PSL (CWI Belgien) och ROSA efter en lång tids arbete lagt en grund för strejk den 8 mars är walkouterna kombinerade med arbetarmöten om problemen som finns på arbetsplatser och i samhället i stort. 

Så är fallet på Gents universitet, Flamländska universitetet i Bryssel och Brugmansjukhuset i Bryssel.