BLACK POWER OCH PANTRARNA

Fördjupning: Medborgarrättskampen i USA

Tre artiklar på temat i Offensiv #1676

1. MEDBORGARRÄTTSRÖRELSEN I USA av Katja Raetz
2. BLACK POWER OCH PANTRARNA av Stephen Rigney
3. KAMPEN MOT TRUMPS RASISM av Louise Strömbäck

Del 2: BLACK POWER OCH PANTRARNA

av STEPHEN RIGNEY

Ingen kamprörelse är homogen – inom alla rörelser pågår det ständiga debatter och diskussioner om politik, taktik och strategi och den amerikanska medborgarrättsrörelsen var inget undantag.

Bland delar av rörelsen växte det fram missnöje, dels med den långsamma förändringstakten och inriktningen mot det Demokratiska partiet och dels med vad som uppfattades som rörelsens konservatism under ledningen av Southern Christian Leadership Conference (SCLC) som bildats år 1957 av bland annat Martin Luther King Jr. Som svar på detta fick Black Power-rörelsen allt större fäste under 1960- och 1970-talen.

Populariseringen av uttrycket Black Power brukar tillskrivas Kwame Ture (då känd som Stokely Carmichael) som använde begreppet i ett uppmärksammat tal juni 1966 efter att han gripits i staden Greenwood i Mississippi under ”March Against Fear”.

Marschen hade påbörjats av James Meredith, som avsåg att promenera ensam i protest mot rasismen från Memphis, Tennessee, till Jackson, Mississippi. Men redan på andra dagen sköts Meredith av en vit skytt med ett hagelgevär och marschen blev snart en samlingspunkt för rörelsen som lovade att avsluta marschen han hade startat.

Ture, som då nyligen hade blivit ordförande för Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC), hade flera års erfarenhet som aktivist. Han hade bland annat tidigare deltagit i Freedom Rides, organiserat röstregistreringskampanjer och varit med på de stora Selma-Montgomery-marscherna.

Medan idéerna om Black Power inte i sig var helt nya, var hans tal en av de första gångerna som de växande spänningarna mellan den gamla ledningen kring SCLC och de yngre, mer militanta skikten i SNCC kom i dagen, inte minst vad gällde frågan om ickevåldsmotstånd.

Ickevåld hade länge varit ett kännetecken för medborgarrättsrörelsen och rapporter om det brutala våldet som riktades mot fredliga demonstranter från både staten och rasistiska mobbar spelade en viktig roll i att öka stöd för rörelsen. Men till skillnad från de gamla ledarna, som inte sällan hade bakgrund i kyrkorna, såg många i SNCC, inklusive Ture, på ickevåld som en taktisk fråga snarare än en principsak.

Men ickevåld var inte den enda frågan som hade drivit in en kil mellan det gamla och det nya gardet. Trots stora juridiska framgångar med införandet av nya lagar, såsom Voting Rights Act år 1965, såg verkligheten annorlunda ut. Rasismen och diskrimineringen fortsatte samtidigt som fattigdomen och de ekonomiska klyftorna kvarstod även i de så kallade progressiva nordliga delstaterna.

Svaret från de gamla ledarna var att ha tålamod, att en förändring skulle komma så småningom samtidigt som mycket fokus också lades på att sätta press på det Demokratiska partiet. Men för många var detta samma Demokratiska parti som bara några år tidigare hade vägrat ta emot en delegation till partiets nationalkongress från Freedom Democratic Party, som hade etablerats av medborgarrättsaktivister i Mississippi. Utan istället valt att ta emot en delegation från det lokala demokratiska partiet som fortfarande exkluderade svarta.

Denna passiva inställning till våldet och förtrycket skapade stor frustration bland de yngre aktivisterna i SNCC och det hade under fler år börjat växa fram en önskan om att aktivt försvara sig och kämpa tillbaka. Ture sammanfattade denna frustration när han släpptes från fängelset i Greenwood: ”Det här är tjugosjunde gången jag har blivit arresterad och jag tänker inte hamna i fängelse fler gånger! Det enda sättet vi ska stoppa de vita männen från att spöa oss är att ta över. Det vi ska börja säga nu är ’Black Power!’”

”Black Power” blev därefter ett samlingsrop för de mer militanta delarna av medborgarrättsrörelsen i kontrast mot SCLC:s paroll ”Freedom Now!”, och ett upprop försjälvbestämmande kontra vad som uppfattades som en vädjan till ett motvilligt vitt och rasistiskt etablissemang att vänligen överlåta demokratiska och medborgerliga rättigheter.

Många av de aktivister som vanns över till Black Power-rörelsen influerades av den militanta politiken som förespråkades av Malcolm X. Medan han avtjänade ett fängelsestraff under 1940-talet hade han rekryterats till de svarta muslimerna i Nation of Islam. Organisationen stod för en blandning av vissa element av islam tillsammans med en tro på att jorden först hade ärvts av en svart stam kallad Shabazz. Denna porträtterade sig själv som ett alternativ till förtryckarens religion, kristendomen, som under århundranden hade använts för att rättfärdiga rasism, slaveri och imperialistisk dominans. Med vad som lockade många var framför allt organisationens förmåga att vara en röst för ilskan och missnöjet som fanns bland svarta.

Nationen förespråkade ”black pride” och svart separatism, det vill säga skapandet av en egen stat och nation i USA i avvaktan på att svarta människor skulle återvända till sina förfäders hem i Afrika. Till dess att dessa krav på självbestämmande för svarta hade förverkligats fick inte svarta muslimer ha kontakt med vita. Det innebar att Nationen naturligtvis var kritisk till medborgarrättsrörelsens mål för avsegregering och integration.

När Malcolm X frigavs år 1952 blev han snabbt en ledande figur inom Nationen som hjälpte organisationen att växa från ett par tusen medlemmar i början av 1950-talet till uppemot 100 000 inom tio år. Han var en enormt populär talare och ledare inom organisationen och han kunde framföra en förkrossande kritik av både rasism i USA och av de mer konservativa elementen inom medborgarrättsrörelsen som han beskrev som det vita etablissemangets ”marionetter”.

En del av den kritiken var just ickevåld som princip. Han påpekade att han själv inte var för våld, men att svarta måste ha rätten att försvara sig själva mot det rasistiska våldet med alla nödvändiga medel (”by any means necessary”). Den händelse som först förde Malcolm ut i offentligheten och som snart ledde till att FBI började visa ett stort intresse för honom var när han år 1957 ledde flera hundra personer till en polisstation efter att en medlem i Nation of Islam hade svårt misshandlats av polisen. Genom att vägra backa tvingade demonstrationen polisen att tillåta att den nu fängslade medlemmen fick sjukhusvård. När han togs tillbaka till stationen hade folkmassan växt till fyra tusen personer som vägrade lämna platsen förrän Malcolm X hade gett order.

Modet att aktivt konfrontera polisvåld lockade fler till Nationen, men påverkade också de aktivister inom medborgarrättsrörelsen som ställde sig kritiska till ickevåld som princip. Vid ”March Against Fear” deltog till exempel den beväpnade självförsvarsgruppen, Deacons for Defense and Justice, för att skydda demonstrationen mot våld.

Både idén om svart separatism och aktivt självförsvar gjorde stort intryck på den blivande Black Power-rörelsen. Samtidigt började Malcolm X mot slutet av sitt liv röra sig längre ifrån separatistiska idéer, även om han initialt efter att ha lämnat Nation of Islam ansåg att vita arbetare aldrig skulle kunna vara allierade i kampen mot rasism och för de svartas befrielse. En stor del av hans tid efter Nationen tillbringades dock på resor i Afrika och Mellanöstern, där han påverkades av de stora antikoloniala och antikapitalistiska rörelserna som då ägde rum. Erfarenheten väckte nya tankar och idéer om både solidaritet mellan människor av olika etniciteter och om kapitalismens centrala roll i att upprätthålla rasism och förtryck. Detta stod i stark kontrast till de idéer om en svart kapitalism som förespråkades av svart nationalism och separatism. Om Malcolm skulle ha dragit mer långtgående slutsatser kommer vi aldrig att få veta då han mördades strax efter sin återkomst till USA och fick aldrig sätta sina nya idéer på prov.

Medan både svart nationalism och svart separatism blev populära idéer inom Black Power-rörelsen, om i olika utsträckningar, påverkades många inom rörelsen även av socialistiska idéer. Samtidigt som Kwame Ture turnerade landet runt för att prata om Black Power bildades Black Panther Party for Self-Defence (Svarta pantrarna) i Kalifornien oktober 1966. Pantrarna influerades starkt av Malcolms retorik om ett militant självförsvar.

Partiet var öppet med sin socialistiska politik och tog direkt fram ett tiopunktsprogram med krav på bland annat jobb, anständiga bostäder, utbildning och ett slut på polisvåld och förtryck. I spåret av den växande rörelsen mot kriget i Vietnam krävde de även befrielse från militärtjänst för svarta som inte skulle behöva försvara den rasistiska amerikanska regeringen.

Medlemmarna blev kända för sina distinkta uniformer – svarta skinn- eller gröna militärjackor samt baskrar – och för att öppet konfrontera polisen beväpnade med gevär. Detta aktiva och militanta självförsvar ledde till att partiet blev populärt och kunde bilda grupper runt om i USA och även utomlands bland de amerikanska styrkor som krigade i Vietnam. Även Kwame Ture var med i partiet under en tid för att sedan lämna det eftersom han tyckte att Pantrarna inte var tillräckligt separatistiska. Pantrarna kompletterade sitt kampanjande med lokala sociala projekt, inklusive soppkök och vårdcentraler, som inte sällan betalades för med pengar som hade krävts av lokala företag.

Det ökande stödet för Pantrarna blev en allvarlig varning för etablissemanget och staten som i allt större utsträckning hade börjat bevaka och trakassera militanta aktivister, både inom medborgarrättsrörelsen och i proteströrelsen mot Vietnamkriget som blivit allt mer blodigt och impopulärt. Gemensamt för dessa rörelser var att de också flyttat sig längre åt vänster.

Under ledning av den öppna rasisten J. Edgar Hoover formade FBI projektet ”COINTELPRO” vars uppdrag var att bevaka och bekämpa organisationer som uppfattades som samhällsfientliga. I stort sett blev samtliga organisationer och ledare inom medborgarrättsrörelsen och vänstern, från de mest konservativa till de mest militanta, föremål för COINTELPRO:s insatser. Staten använde alla möjliga metoder för att trakassera, försvaga, förvirra och splittra rörelserna och dess ledare. Särskilt fokus lades på de som skulle tänkas bli ”Messias”- figurer med förmågan att ena de olika organisationerna och rörelserna i gemensam kamp.

År 1969 hade Hoover utsett Pantrarna som det ”största hotet” mot landet och projektet gavs tillåtelse att krossa partiet genom en kombination av juridiska trakasserier, infiltration och avrättningar, inklusive den på partiledaren Fred Hampton Jr.

Detta enorma angrepp spelade en stor roll i att försvaga Pantrarna, som tappade momentum under 1970-talet. Men även de politiska brister som fanns i partiets program spelade roll. Pantrarna var starkt påverkade av de revolutionära rörelserna i den koloniala världen, särskilt i Kina och Kuba. Pantrarna såg på sig själva som motsvarigheten till de revolutionära krafter som hade lett dessa revolutioner med stöd av arbetarklassen, men utan dess aktiva mobiliseringen i kamp. Trots ett stort stöd för Pantrarna lyckades de aldrig förstå den avgörande roll som en enad arbetarklass har att spela i kampen för socialism, vilket bara gjorde det enklare för staten att krossa partiet genom att slå ut dess ledande medlemmar.

Även om Pantrarna och Black Power-rörelsen i stort hade många tillkortakommande är det obestridligt att de stod för ett viktigt nästa steg i medborgarrättsrörelsen. Detta steg föddes ur den materiella situation som avslöjat de begränsningar som kampen får om den håller sig till inom kapitalismen och reformismen.