Fördjupning: MEDBORGARRÄTTSRÖRELSEN I USA

Fördjupning: Medborgarrättskampen i USA

Tre artiklar på temat i Offensiv #1676

1. MEDBORGARRÄTTSRÖRELSEN I USA av Katja Raetz
2. BLACK POWER OCH PANTRARNA av Stephen Rigney
3. KAMPEN MOT TRUMPS RASISM av Louise Strömbäck

Del 1: MEDBORGARRÄTTSRÖRELSEN I USA

av Katja Raetz

För 70 år sedan, den 1 december 1955, vägrade sömmerskan Rosa Parks att ge sin plats till en vit passagerare på en stadsbuss i Montgomery, Alabama. Dåtidens lokala lagar föreskrev att svarta passagerare skulle sitta längst bak i bussen medan vita satt längst fram. Om den vita delen blev full var svarta tvungna att ge upp sina platser även längst bak. När Parks vägrade att flytta sig tillkallades polis och hon arresterades.

Denna händelse skedde inte i ett politiskt vakuum utan i vågorna av en spirande medborgarrättsrörelse i USA, även om den exakta tidpunkten kan ha varit spontan. Medborgarrättsorganisationen NAACP (National Association for the Advancement of Colored People) hade en aktiv grupp i stan, likaså Women’s Political Council (WPC). Rosa Parks var inte den första kvinnan som hade vägrat lämna sin plats. Det var dock med Rosa Park, som var medborgarrättsaktivist och sekreterare i NAACP, som en kraftfull proteströrelse mot den rasistiska segregationen kunde sättas i gång.

Svaret på arresteringen av Rosa Parks blev en långvarig och välorganiserad bojkott av bussar som inleddes måndagen den 5 december 1955 och kom att inspirera till fler massprotester. Initialt planerad som en engångsstrejk, organiserad av Jo Ann Robinson från WPC och E.D. Nixon från NAACP, gjorde det stora gensvaret att strejken utökades. Uppskattningsvis 75 procent av alla passagerare var svarta vid den tiden och cirka 90 procent av dessa anslöt sig till bojkotten. För att kunna organisera bojkotten bildades Montgomery Improvement Association (MIA). Ledaren blev baptistpastorn Martin Luther King Jr, då 26 år gammal.

Kyrkan spelade en stor roll för de svartas frigörelse i USA. Även Kings far, Martin Luther King Sr, var en känd baptistpastor. First African Baptist Church spelade på 1800-talet en viktig roll i att hjälpa slavar att fly undan det slaveri som rasismen och de rasistiska lagarna vilade på. Så kallade underjordiska järnvägar skapades som ett nätverk av flyktvägar och aktivister, som till exempel Harriet Tubman som en av de mer kända ”konduktörerna”. På så sätt kunde cirka 30 000 slavar fly under åren 1810 till 1865.

Under det amerikanska inbördeskriget 1861 till 1865 deltog över 200 000 svarta soldater på nordstaternas sida. Abraham Lincoln ställde initialt inte kravet på att slaveriet skulle avskaffas i delstaterna där det förekom. Kriget gjorde dock att kraven restes på lika rättigheter, i synnerhet rösträtt. År 1866 antogs en ny medborgarrättslag mot president Johnsons veto, som var demokrat och hade blivit president året innan efter mordet på Lincoln. Medborgarrättslagen från 1866 slog fast att alla människor födda i USA automatiskt blir amerikanska medborgare. Undantagna från detta var dock ursprungsbefolkningen som fick sina medborgarliknande rättigheter först 1924.

Åren mellan 1865 och 1877, Rekonstruktionstiden, innehöll flera viktiga steg som förbättrade de svartas legala status. År 1865 antogs det 13:e tillägget till konstitutionen, som förbjöd slaveriet. Året efter antog kongressen dessutom Reconstruction Act från 1867, som gav manliga före detta slavar rätten att rösta, återigen mot presidentens vilja. Det 14:e tillägget året därpå förtydligade medborgarskap till alla personer som var födda i USA, inklusive tidigare slavar, och garanterade dem rättssäkerhet och lika skydd enligt lagen (birthright citizenship). Det 15:e tillägget som ratificerades 1870, förbjöd att medborgares rösträtt nekas på grund av ras, hudfärg eller tidigare slaveri.

Reaktionen lät dock inte länge vänta på sig. Det skulle visa sig att dessa lagliga framsteg inte skulle kunna skydda den svarta befolkningen i sydstaterna efter att nordstaternas trupper drogs tillbaka. År 1877 infördes de så kallade Jim Crow-lagar, segregationslagar, som innebar en strukturell diskriminering av svarta och som undergrävde de tidigare vunna rättigheterna. I en dom från 1896, Plessy mot Ferguson, ansågs segregering vara förenligt med konstitutionen med principen: åtskilda men jämlika (”separate but equal”). Detta innebar att segregeringen lagstadgades och gav delstaterna rätten till egna regler för segregation av vita och svarta, i exempelvis skolor, bussar, teatrar, toaletter och sjukhus.

Den svarta befolkningen fortsatte att leva under slavliknande förhållandena i sydstaterna, oftast som ”sharecroppers”, landlösa fattigbönder, eller som fängelseslavar. Även lynchningar var på dagordningen.

År 1909 grundades The National Association for the Advancement of Colored People (NAACP) med målen att bekämpa segregeringen och lynchningarna. NAACP offentliggjorde exempelvis fall av rasdiskriminering och inledde rättsprocesser för likabehandling av svarta inom utbildning, bostäder med flera. År 1954 vann NAACP ett betydelsefullt mål (Brown v. Board of Education) i Högsta domstolen som ogiltigförklarade segregationen i offentliga skolor. Segern ökade organisationens stöd bland den svarta befolkningen. Högsta domstolen satte dock inga krav på när segregeringen skulle vara avskaffad. År 1964 gick fortfarande endast 1 procent av alla svarta skolelever i syd i integrerade skolor.

Motstånd formerades på flera håll. År 1925 grundades en av de första fackföreningarna för svarta arbetare.

I februari 1937 bildades Southern Negro Youth Congress (SNYC) i Richmond, Virginia. Redan samma år nådde SNYC en viktig framgång när organiseringen av mer än 5 000 tobaksarbetare i en fackförening fick igenom löneökningar i konflikten mot jordbruksägarna. Under hotet av att organisera en massdemonstration i Washington D.C. tvingade fackledaren Randolph år 1941 president Roosevelt att utfärda ett dekret mot diskriminering på arbetsmarknaden inom krigsindustrin. Fler organisationer grundades som Congress of Racial Equality (CORE) 1943 och Women’s Political Council (WPC) 1946. Gemensamt för dessa organisationer var att deras aktivism byggde på civil olydnad och ickevåld som principer.

Kampen för demokratiska rättigheter och mot segregering fick också bränsle av återvändande afroamerikanska soldater från andra världskriget. Kraven på att registrera sig för att kunna rösta ökade. Sommaren 1946 lynchades sex svarta krigsveteraner, där ingen av mördarnas ställdes inför rätta. Det brutala mordet på 14-åriga Emmet Till 1955 fick uppmärksamhet i hela landet. Att mördarna frikändes trots att modiga vittnen pekade ut dessa i domstolen bidrog till en radikalisering av rörelsen och den ökade beslutsamheten blev tydlig i bussbojkotten i Montgomery.

NAACP hade alltså initierat en bojkott av bussar 1955. För att upprätthålla bojkotten samlades det in pengar för att kunna organisera samåkning med uppskattningsvis 15 000 till 20 000 resor per dag. Som ledare blev Martin Luther King snart landets mest kända förespråkare för principen om ickevåldsamt motstånd. Detta besvarades emellertid inte på samma sätt. King och många andra ledare inom medborgarrättsrörelsen blev både föremål för FBI:s övervakning och trakasserier såväl som högerextremisters och nazisters mordförsök.

Trots hot, gripanden och trakasserier mot aktivisterna, inklusive bombattentat mot Kings och E.D. Nixons bostäder, lyckades rörelsen upprätthålla bojkotten. I november 1956 vann NAACP en dom i Högsta domstolen om att avskaffa segregeringen i busstrafiken och efter 382 dagar avslutades bojkotten 20 december samma år.

En viktig seger var uppnådd, men segregeringen var långt ifrån avskaffad. Bombattentaten fortsatte. För att fortsätta proteströrelsen grundade King och hans anhängare Southern Christian Leadership Conference (SCLC) i början av 1957 med King som ledare.

I början av 1960-talet började studentrörelsen spela en central del i kampen. Den startade med sit-inaktioner, där studenter exempelvis satte sig i lunchrestauranger eller caféer. Studenterna bildade april 1960 sin egen organisation, Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC), som i större utsträckning leddes av lokala gräsrotsaktivister.

SNCC var inriktad på direkta aktioner med gräsrotsorganisering och började senare övervakas av FBI som ”misstänkt kommunistiskt”.

Förutom sit-in:s tog SNCC också upp så kallade Freedom Rides, bussturer med både vita och svarta studenter som åkte in i delstater med fortsatt rassegregering. Dessa bussturer hade redan i mitten av 1940-talet genomförts av bland annat CORE, men hade avbrutits på grund av våldet de mötte. Nu återupptogs denna kampmetod av studenterna. Det var både en protest mot segregeringen men användes också för att organisera rösträttskampen. Aktivisterna möttes av våldsamma övergrepp och mord. Ofta greps de av polis. Särskilt brutalt agerade polisen i Birmingham, Alabama, där också Ku Klux Klan utförde många bombattentat. I april 1963 fängslades King och andra ledare återigen här. Barn och ungdomar mobiliserades tillsammans med studenter och över 1 000 greps som svar på det. Bilderna av polisbrutaliteten mot minderåriga påverkade den offentliga opinionen. Under hotet om att nationalgardet skulle sättas in medgavs det att samtliga offentliga platser i Birmingham skulle bli integrerade. KKK svarade med fler mord och bombattentat mot baptistkyrkan, där fyra unga flickor dog.

Rörelsen stannade inte av med det, utan det kom till massprotester i flera städer. Den tidigare fackföreningsledaren A. Philip Randolph tog åter upp idén om en marsch i Washington. SNCC ville gå längre och genomföra sit-in-aktioner på flygplatsen och kongressen. Majoriteten av ledarna enade sig likväl om att det skulle bli en demonstration för arbete och frihet. Samtidigt gjorde FBI allt för att motarbeta detta.

Trots detta samlades 28 augusti 1963 250 000 mestadels afroamerikaner i frihetsmarschen, där King håller sitt kända tal: ”I have a dream…”. Även ledare från övriga organisationer talade. SNCC:s John Lewis övertalades dock att tona ner sin radikalare kritik mot rättsväsendet. Ett år senare kom den nya medborgarrättslagen från 1964, som gjorde segregering olagligt i skolor, offentliga plaster och arbetslivet. Våldet mot svarta aktivister tilltog dock snarare och kritiken från rörelsen mot Kings försonliga ton i Washington tilltog. Rösträtten för svarta var fortsatt inte vunnen och morden på rösträttsaktivister fortsatte.

Men även Martin Luther King förstod att kampen behövde fortsätta och han greps flera gånger de närmaste åren på olika demonstrationer, bland annat på marschen för rösträtt i Selma, Alabama, 1965. Rösträttskampen kulminerade på den ”Blodiga söndagen” den 7 mars 1965, där ännu en rösträttsdemonstration i Selma brutalt slogs ner av polisen. Medborgarrättsrörelsen svarade med en marsch från Selma till Birmingham. I augusti samma år undertecknas rösträttslagen, som förbjöd rasdiskriminering vid röstning.

Trots legala framgångar är det uppenbart att diskriminering av svarta inte minskar, levnadsvillkoren och rasism visar på stora klyftor även i nordliga delstater. Medborgarrättsrörelsen från 1950-talet förmådde inte bryta klassklyftorna och den rasistiska segregeringen då grunden för det ligger i klassamhället och kapitalismen.

Martin Luther Kings aktiviteter senare i livet visar att han drog nya slutsatser. Exempelvis organiserade han efter flytten till Chicago 1966 hyresgäster i de svarta slumområdena. King tog också ställning emot Vietnamkriget.

En av Kings sista gärningar i livet var starten av Poor People’s Campaign 1967 med krav på jobb, arbetslöshetsförsäkring, en rättvis minimilön och utbildning för fattiga vuxna och barn.

Han mördades den 4 april 1968, bara veckan efter att ha organiserat en stöddemonstration för strejkande renhållningsarbetare i Memphis.