Det kapitalistiska etablissemanget har förenats i en omfattande och högljudd kampanj för att pressa ner lönerna. Det går snart inte en dag utan att någon kapitalistisk ekonom eller politiker eller arbetsgivarhök går till storms mot de påstådda ”för höga” lägstalönerna alternativt ingångslönerna samtidigt som man predikar ”återhållsamhet” inför de avtalsrörelser som väntar. Under 2011 går cirka 90 avtal ut för drygt 440 000 anställda. 2012 omförhandlas runt 450 avtal för 2,5 miljoner anställda. Den ekonomiska återhämtningen och de senaste årens steg mot en låglönemarknad jämte fackledningens kapitulation har gett högern och arbetsgivarna blodad tand.
Mycket vill ha mer och det märks inte minst i arbetsgivarorganisationerna Teknikföretagen och Almegas utspel inför höstens avtalsrörelse.
Enligt Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe är till och med låga fyraprocentiga löneökningar ”åt helvete för högt, även i dagens läge” (Dagens Industri den 20 april).
"Frys ingångslönerna i tio år!” sa Almegas vd Jonas Milton, två veckor senare. Detta samtidigt som börsbolagen gör rekordvinster. Vinsterna har ökat sju kvartal i rad och första kvartalet i år redovisades de högsta vinsterna någonsin och hittills har aktieägarna fått löften om utdelningar på cirka 148 miljarder kronor (siffran är från februari i år och den är uppåtstigande).
Atlas Copco, som har 33 000 anställda, delar i år ut 11 miljarder kronor till sina aktieägare. Det är mer än den vinst man gjorde för hela 2010. Elva miljarder kronor motsvarar drygt 333 000 per anställd! Så visst finns det pengar.
Borgarkampanjen mot lönerna syftar ytterst till att bibehålla den abnormt höga vinstnivån och garantera en fortsatt omfördelning av produktionsresultatet från löner, arbetsvillkor och välfärd till vinster och nya gåvor till överklassen.
I förra veckan publicerade statliga Konjunkturinstitutet (KI) en lönebildningsrapport som mässade att lönerna inte får öka med mer än futtiga 3,1 procent per år under perioden 2012-2014.
KI:s 3,1 procent i årlig lönelyft är en total siffra, som t ex inberäknar löneglidning, omsatt till centralt påslag blir det ynkliga 2 procent, vilket är lägre än de exceptionellt låga ökningarna av industriarbetarnas löner i år. Mot bakgrund av att inflationstakten på årsbasis stigit till 3,3 procent (april-siffran) är KI:s lönetak lika med reallönesänkningar och det är att beteckna som ett direkt hån mot lågavlönade.
Efter år av lönenedpressning, krisavtal, industrislakt i kombination med ett oemotsvarat guldregn över redan rika samt rekordvinster finns en revanschlusta och en växande känsla bland arbetarna att nu är det vår tur, som förstärks av ständiga rapporter om snabbt stigande direktörslöner, bonusar och nya gåvor till aktieägarna.
Det kapitalistiska etablissemangets hets mot lönerna är ett uttryck för att ”vi är oroliga över ett revanschtänkande” (Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren i LO-Tidningen den 18 maj). I samma artikel erkänner också IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä att arbetarna vill ha revansch, men att facktopparna försöker hålla emot.
Det är hög tid för facken att samlas till en samordnad offensiv – med rejäla lönelyft centralt fördelade lönepåslagt till alla och mest till lågavlönade.
En kamp för högre lön, låglöne- och kvinnopotter och trygga, fasta jobb – heltid till de som så önskar går på tvärs mot det nya Industriavtalets propåer och skrivningar som betyder att facktopparna blir lönepoliser och anti-fackliga opo (så kallade opartiska ordföranden) ges större befogenheter. Självklart måste medlemmarna få rösta om avtalet – för demokratiska och kämpande fack.
Svara hetsen mot lönerna med offensiva lönekrav och förbered för konflikt.
