Brasilien efter högerns kuppförsök

av Marcus Kollbrunner // Artikel i Offensiv

En vecka efter att Lula tillträdde presidentposten i Brasilien genomförde Bolsonaroanhängare en attack mot maktens symboler i ett försök att provocera fram en intervention från militären för att bana vägen för en statskupp. Det var timmar av kaos när tusentals personer obehindrat stormade kongressens och Högsta Domstolens byggnader samt presidentpalatset och slog sönder allt i sin väg.

Varje dag sedan dess har nya videoinspelningar släppts som visar hur delar av polisen och militären hjälpte huliganerna. Till sin hjälp hade de också delstatsministern Anderson Torres, ansvarig för militärpolisen och tidigare justitieminister i Bolsonaros regering. Han hade tillträtt några dagar innan, beordrat minsta möjliga beredskap och rest till USA för att titta på attacken från håll. Militären ställde till och med tanks i vägen för att hindra polisen att komma åt det tältläger som högerextremisterna hade satt upp framför militärhögkvarteret och som fungerade som mötesplats för dem.
Men lika slående är faktumet att Lulas regering var illa förberedd för attacken, som inte kunde komma som en överraskning. Högern hade redan genomfört en mindre attack den 12 december, då de attackerade en polisstation i huvudstaden och brände bilar. Den 24 december hittade polisen en bomb i en tankbil nära flygplatsen. Dagarna innan attacken visste man att tusentals Bolsonaroanhängare var på väg till huvudstaden i drygt 100 bussar.

När attacken väl var igång reagerade Lula mer kraftfullt. Han beordrade en federal intervention i Federala Distriktet (delstaten där huvudstaden ingår), samtidigt som Alexandre de Moraes, minister i Högsta Domstolen, suspenderade delstatsguvernören och lät fängsla Alexandre Torres.
Som LSR, ISA i Brasilien, skrev i ett uttalande den 9 januari då demonstrationer mot kuppförsöket genomfördes runt om i landet:
”Händelserna i [huvudstaden] Brasilia bör också tjäna till att öppna ögonen på dem som har underskattat allvaret i det ögonblick vi går igenom och behovet av en oberoende mobilisering av arbetarklassen för att hålla tillbaka extremhögern. De bör också en gång för alla övertyga om att det är ett misstag att förlita sig på att institutionerna ska fungera normalt för att begränsa det högerextrema bolsonaristiska hotet.”

Allvaret i attacken och demonstrationernas kraftfulla försvar mot försöken till något slags amnesti till kuppmakarna har fått regeringen och Högsta Domstolen att lova att straffa de skyldiga, och fler än tusen häktades. Men frågan är om de som ligger bakom attackerna kommer att hållas ansvariga, eller om det bara blir småfiskarna som fastnar i nätet.
Bolsonaro, som är i USA sedan slutet av december, och hans anhängare borde vara i främsta ledet att ställas till svars. Viktigt är också att sätta dit de företagare som finansierade hela apparaten. Men det är också centralt att genomföra en rensning av militären och polisen från kuppmakare.

Tyvärr har Lula redan signalerat att han vill normalisera relationerna med militären så snabbt som möjligt. Arméchefen har bytts ut och Lula kräver att de skyldiga straffas, men militären har sina egna domstolar som sällan ger hårdare straff till officerare än tvångspension med bibehållen hög lön. Den 20 januari träffade Lula och högsta ledningen för armén, flygvapnet och marinen för att diskutera ”modernisering” av militären med resurser från ”privat och offentlig samverkan”.
Lulas regering har som motto ”återuppbygge och union”. ”Återuppbygge” är rättfärdigat, då Bolsonaros regering agerade inom den offentliga sektorn, liksom hans anhängare som gick lös mot maktens palats.
Ett skrämmande exempel är den humanitära katastrofen som har utspelat sig i landets största reservat för ursprungsbefolkningen, där yanomamifolket bor. Bolsonaro har monterat ned skydd och stimulerat en invasion av olagliga guldvaskare, men har också dragit ned på sjukvården i regionen. Antalet guldvaskare har ökat dramatiskt, med lika tunga maskiner som beväpning.
Guldutvinningen sker med hjälp av kvicksilver, som har förgiftat vattnet och fiskarna i floderna. De har till och med bränt ned en vårdcentral i yanomamis område. Resultatet har varit fler än 500 barn döda av undernäring, malaria, förgiftat vatten och lunginflammation, förutom covid. En stor hjälpinsats är nu igång, men de stora finansiella intressena bakom rovdriften finns långt därifrån, inom drogkartellerna men också gruvföretag.

Det ligger en stor fara i att hoppas på att regeringen eller Högsta domstolen kommer att lösa allt och stoppa hotet från extremhögern.

I detta läge är det inte att undra på att den nya regeringens aktioner, där hundratals av Bolsonaros dekret ses nu över och tas tillbaka, väcker stora förhoppningar. Till detta bidrar också tillträdandet av ministrar som en populär profil. För första gången har landet en ministär för ursprungsbefolkningen, med Sônia Guajajara, ledare för en av de viktigaste organisationerna för ursprungsbefolkningar och medlem i vänsterpartiet PSOL, som minister.
Men ”unionen” går mycket längre än så. Lulas koalition, där center- och högerpartier ingick, har nu breddats ännu mer, med nio ministerposter i den nya regeringen till andra högerpartier. För att garantera en majoritet i kongressen har Lula och hans parti PT (Arbetarpartiet) gjort upp om att stödja underhusets talman Artur Lira till ett nytt mandat. Artur Lira var en nyckelfigur för att hindra att Bolsonaro ställdes inför ett åtal och för att garantera stöd åt hans regering.
En stor del av de som nu är med i regeringen och förhandlar om stöd i kongressen stödde den parlamentariska kuppen mot Dilma, som efterträdde Lula 2010 och avsattes 2016. Det visar att Lula kommer att fortsätta med samma klassamarbetspolitik som visserligen genomförde en del viktiga sociala reformer, men lämnade de ruttna maktstrukturerna intakta, med katastrofala konsekvenser när krisen kom: först kuppen mot Dilma, sedan Lulas fängslande och till slut Bolsonaros valseger.

Lula försöker nu också lugna marknaden genom att säga att under hans tid gjorde banker och företag rekordvinster och statsfinanserna hade överskott. Men det ekonomiska läget är nu ett helt annat. Den ekonomiska återhämtningen har mattats av och nu väntas en tillväxt på mindre än 1 procent för 2023, samtidigt som världsekonomin bromsas upp. Utrymmet för positiva reformer är begränsat och kommer att vara helt otillräckligt för att bemöta landets multipla kriser: den sociala, miljökrisen, den politiska, den ekonomiska och så vidare.

Hotet från extremhögern kommer också att fortsätta. Det enda sättet att verkligen stoppa hotet är genom arbetarklassens oberoende mobilisering. Kampen till försvar av de demokratiska rättigheterna kommer bara att nå tillräcklig kraft om det förs tillsammans med en kamp för radikala åtgärder för att förbättra för landets arbetare, fattiga och förtryckta. Det är i sin tur inte möjligt utan att gå emot marknadens intressen och de borgerliga institutionernas ramar, något som Lula inte är beredd att göra.
Det ligger dessutom en stor fara i att hoppas på att regeringen eller Högsta domstolen kommer att lösa allt och stoppa hotet från extremhögern. De senaste åren har PT, som dominerar arbetarrörelsens organisationer, begränsat kampen för att anpassa PT:s valplaner. Nu kommer de återigen att försöka hålla tillbaka en oberoende kamp som kan störa regeringssamarbetet. De som försöker mobilisera anklagas för att ”gynna högern”.
Det är en uppochnedvänd värld, där extremhögern försöker utmåla sig som något som är emot ”systemet”, ”makteliten” och ”media”, medan ”vänstern” framställer sig som garanten för ”rättsstaten” och de borgerliga institutionerna som i grunden är ruttna.
Lulas regering kommer att ha en smekmånadsperiod, men förr eller senare kommer kampen att bryta ut då de sociala motsättningarna kommer att öka snarare än att minska.

Tyvärr agerar nu PSOL mest som ett stödparti åt PT, men det är inte utan motsättningar. LSR kämpar för att partiet ska ta en oberoende ställning och att arbetarklassen måste mobiliseras med sitt eget program, oberoende av regeringar, mot extremhögern och till försvar av demokratiska och sociala rättigheter som bara kan genomföras genom ett socialistiskt program.