Sydafrika: Trepartsalliansen i kris

Efter ANC-kongressen har Ramaphosa fortsatt att rensa ut sina rivaler och han hyser också planer på att ombilda regeringen. ANC står nu svagare än någonsin (Foto: GCIS).

av Workers and Socialist Party (ISA i Sydafrika) // Artikel i Offensiv

I början av året, den 8 januari, gjorde regerande African National Congress (ANC) i Sydafrika sitt årliga, föga inspirerande, uttalande till nationen. Uttalandet gjordes bara några veckor efter att miljardären Cyril Ramaphosa på en stormig partikongress lyckades sitta kvar som ANC:s ledare och därmed också som landets president.

Trots att Ramaphosa står inför rätta och nästan har tvingats avgå på grund av skandalen på sin privata viltfarm Phala-phala besegrade han utmanaren, den förre hälsoministern och ANC-kassören Zweli Mkhize i kongressens omröstning.
(Phala phala-skandalen har fått sitt namn efter ett inbrott i presidentens viltfarm år 2020, där tjuvarna fick med sig miljontals dollar som låg i en soffa. Att det skulle dröja ända fram till 2022 innan Ramaphosa konfronterades med det berodde på att han la locket på för att bland annat undvika frågan: Varifrån kom pengarna i soffan? / Offensivs kommentar.)
Efter ANC-kongressen har Ramaphosa fortsatt att rensa ut sina rivaler och han hyser också planer på att ombilda regeringen.

ANC har fullständigt misslyckats med genomföra förändringar som tjänar arbetarklassen och som skulle möjliggöra att partiet vinner tillbaka de drygt 300 000 medlemmar och mångdubbelt fler väljare som man har förlorat sedan 2017.
Istället har COSATU, den största fackliga centralorganisationen, som åtminstone på papperet ska representera arbetarna i trepartsalliansen – ANC, COSATU och Sydafrikas kommunistparti (SACP) – förlorat all representation i ANC:s högsta ledning (verkställande utskottet). Efter kongressen finns även formellt inget kvar av ANC som det parti ”för alla” det påstår sig vara.
Arbetarna i COSATU insåg med rätta att båda de fraktioner som tävlade om makten vid kongressen var hopplösa. Gräsrötternas ilska tvingade COSATU-ledningen att inte ge stöd till vare sig Ramaphosa eller hans rival.
Varken Ramaphosa eller Zweli Mkhize och hans poserande allierade i RET-lägret (den fraktion inom ANC som påstår sig stå för en ”radikal ekonomisk omvandling” och som stöds av den förre presidenten Jacob Zuma) utgör ett politiskt, arbetarklassbaserat alternativ till ANC:s misslyckade nyliberala politik.
Efter kongressen står ANC svagare än någonsin och inför en framtida splittring av inte bara trepartsalliansen utan också av partiet. Med andra ord vann Ramaphosa en tävling om vem som blir den ANC-ledda alliansens dödgrävare och den som leder ANC mot ett val som resulterar i att partiet för första gången förlorar regeringsmakten.

ANC:s uttalande den 8 januari, som rubriken ”2023 – ett år av beslutsamma åtgärder för att främja folkets intressen” visade, innehöll bara nya tomma löften och klargjorde att Ramaphosa är oförmögen att lösa den fördjupade krisen med arbetslöshet, fattigdom, genusbaserat våld, brottslighet, klimatkatastrofer, elavbrott och stagflation.
I slutändan är alla problem en följd av kapitalismens kriser som endast kan lösas genom arbetarklassens organisering av kamp för en socialistisk samhällsomvandling.
De mörka molnen hopar sig samtidigt över världsekonomin. I oktober 2022 förutspådde Internationella valutafonden (IMF) att: ”Inbromsningen 2023 blir bred, med förestående recession i länder motsvarande en tredjedel av världsekonomin i år eller nästa år. Och, även när tillväxten är positiv kommer det att kännas som en recession på grund av sjunkande realinkomster och stigande priser”.
Det finns inget hopp för den sydafrikanska kapitalismen. Förhoppningarna om en stark ekonomisk tillväxt med ökad sysselsättning kommer inte att infrias, och även om ekonomin skulle växa blir tillväxten för svag för att minska den växande fattigdomen och dämpa hungern i landet. Till och med kapitalisterna erkänner att Sydafrikas ekonomiska tillväxt måste vara tre gånger högre än idag för att verkligen få ned arbetslösheten.
ANC:s nyliberala politik har betytt fler arbetslösa och hungrande, vilket i sin tur har skapat de villkor som låg till grund för oroligheterna, i huvudsak en hungerrevolt, i juli 2021.

Den nuvarande ekonomiska situationen tillsammans med de skärpta klasstriderna som bland annat uttrycks de offentliganställdas lönekamp och de fackföreningsledda kampanjerna mot levnadskostnadskrisen innebär sannolikt att den närmaste tiden kommer att präglas av ökade konflikter mellan arbetarklassen och kapitalistklassen, som leds av ANC.
Utgången av ANC-kongressen kommer inte bara att fördjupa ANC-krisen, utan också fördjupa kriserna för kapitalismens övriga partier, särskilt det nyliberala Democratic Alliance (DA) och det påstått vänsterradikala Economic Freedom Fighters (EFF). Dessa partiers tillväxt och valframgångar under det senaste årtiondet har berott på Zumastyrets inkompetens och skamlösa korruption (Jacob Zuma var president och ledare för ANC 2009-2018).
Kapitalistklassen och stora delar av medelklassen har sedan Zuma tvingades bort sett Ramaphosa som det enda livskraftiga alternativet, vilket har bromsat DA:s tillväxt och delvis lett till dess nuvarande implosion.

RET-fraktionen och andra populistiska krafter använder bristen på ett verkligt arbetarklassalternativ för att splittra arbetarna och försöker elda på den främlingsfientlighet som massarbetslösheten och desperationen göder. Det är uppenbart att den enda kraft som kan erbjuda en väg ut ur etablissemangets politiska kris är den organiserade arbetarrörelsen.
Därför måste COSATU omedelbart göra allvar av sin kongressresolution och bryta med ANC och stödet till ANC.
Dessutom måste COSATU tillsammans med SAFTU (landets näst största fackliga centralorganisation) snarast sammankalla alla arbetarorganisationer, inklusive de fackföreningar som inte ingår i de båda centralorganisationerna samt oberoende fackföreningar som gruvfacket AMCU, kämpande sociala rörelser och rörelser för klimaträttvisa, till en nationell arbetarklasskonferens där analyser och perspektiv kan utarbetas om hur man ska bemöta det kapitalistiska systemets fördjupade kriser och den härskande klassens oförmåga att föra samhället framåt.

Medlemmarna måste ställa bestämda krav på att SAFTU-ledningen inte drar benen efter sig, utan kallar till ett nytt ”Working Class Summit”, ett arbetarklassens ”toppmöte”, utan ytterligare förseningar.
Detta toppmöte bör öppna sina dörrar för de offentliganställda som som strejkar och på sin dagordning sätta upp organiserandet av solidaritetsstrejker, med sikte på en generalstrejk, samt hur ett massarbetarparti med ett socialistiskt program kan byggas genom kampen. I en tid när arbetarklassens elände förvärras och planeten brinner har vi inte råd att vänta på att trepartsalliansens kvävande kedjor ska rosta sönder innan vi agerar.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!