Korruptionsskandaler, åtstramningar och kvinnofientlig politik har ökat polariseringen i Brasilien. År 2016 kommer att fortsätta i samma spår, med kamputbrott och motstånd.
Året 2015 utmärktes av en rad kriser i Brasilien: BNP och sysselsättningen rasade, inflationen landade på över tio procent, historiens största korruptionsskandal (inom oljejätten Petrobras) och miljökatastrof (gruvdammen som brast), djup politisk kris, kris inom sjukvården och ett rekordhögt antal fall av denguefeber, med mera. Och 2016 ser ut att bli än värre.
Vi ser också en ökad polarisering i samhället. Å ena sidan ständiga nedskärningar, indragna rättigheter och avskedanden när regeringar och arbetsgivare försöker lägga krisens bördor på arbetarnas ryggar. Å andra sidan ser vi nya kamprörelser som blossar upp, med ockupationer, demonstrationer, vägblockader och strejker.
När vi rapporterade om kriserna i Offensiv i augusti var prognoserna att BNP skulle falla med två procent under år 2015 och hamna på noll under år 2016. Det visade sig vara alltför optimistiskt. Centralbankens uppskattning är att BNP föll med 3,9 procent under januari till november ifjol och prognoserna pekar nu på att BNP kommer att falla med ytterligare tre procent under 2016.
Som vi tidigare har påpekat är detta ett dramatiskt slut för en tillväxtperiod som baserade sig på ökad råvaruexport till främst Kina och en ökning av inhemsk konsumtion genom ökad tillgång till krediter och vissa begränsade åtgärder för att öka köpkraften hos de fattigaste. Den ekonomiska världskrisen, främst Kinas problem och fallande råvarupriser, gjorde slut på det fördelaktiga internationella klimatet. På hemmaplan har problemen varit ännu större.
Inflationen hamnade på 10,67 procent ifjol, den högsta nivån sedan år 2002 vilket har urholkat köpkraften. Inflationen har eldats på av den stigande dollarkursen (49 procent under 2015), men också av många statligt styrda priser och avgifter. Största boven har varit elpriserna, som steg med 51 procent ifjol i spåren av bristen på regn som har drabbat stora delar av landet, men också årtionden av privatiseringar och eftersatta investeringar.
För att stävja inflationen har räntorna höjts. Medan centralbankens styrränta ligger på 14,25 procent betalar en vanlig arbetare 285 procent i ränta i snitt om hens lönekonto hamnar på minus. Kreditkorten erbjuder att dela upp betalningar med nollränta, men om du missar avbetalningarna hamnar räntan i snitt på 415 procent!
Den snabba ökningen av krediten har lämnat familjerna tyngda av skulder, vilket har förvärrats av de höga räntorna och den snabbt stigande arbetslösheten. Under tolvmånadersperioden fram till november ifjol beräknades 1,5 miljoner formella jobb ha gått förlorade. Värst är läget inom industrin, där produktionen har fallit i 21 månader i följd jämfört med samma period året innan. Fordonsindustrin har helt klappat ihop. Under 2015 såldes 24,1 procent färre bilar och 47,6 procent färre lastbilar. Men även servicesektorn har nu stora problem och föll med 6,3 procent under tolv månader fram till november.
Situationen för ekonomin förvärras av åtstramningspolitiken inom den offentliga sektorn och ett stort fall inom investeringarna, offentliga som privata. Den statliga oljejätten Petrobras, som har drabbats hårt av korruptionsskandaler och fallande oljepriser, annonserade nyligen att investeringarna under åren 2015-2019 kommer att skäras med 25 procent.
Den federala regeringen, sedan 2003 under PT:s (”Arbetarpartiet”) ledning, satsade sina kort på att krisen skulle vara kortvarig. Erfarenheterna från den första krisvågen åren 2008-2009, då Lula var president, kunde ge det intrycket. Med statlig stimulans och draghjälp av Kina blev krisen kort och efter ett litet BNP-fall på 0,3 procent under år 2009 kom en återhämtning på 7,5 procent år 2010. Sedan dess har ekonomin hamnat i en nedförsbacke och de statliga
stimulanserna har blivit allt dyrare. Regeringen försökte hålla skenet uppe med den nya PT-presidenten Dilma, vid makten sedan år 2011.
Missnöjet svällde och exploderade under protesterna mot höjningen av priserna inom kollektivtrafiken under juni 2013, vilket ledde till ett ras för stödet till Dilma. Hon lyckades bara knappt att vinna valet 2014 genom att måla upp en falskt positiv bild av ekonomin och en hotbild av kaos och åtstramning om den traditionella högern vann valet. Valretoriken kastades i papperskorgen strax efter valet och en plan för åtstramningspolitik lades fram.
Kappvändningen efter valet förvärrade förtroendekrisen bland väljarna. I Brasilien lägger man lite vikt vid opinionsmätningar, då valen är väldigt personcentrerade. Men de mätningar som genomförs är väldigt talande. Datafolhas mätning från oktober 2015, ett år efter valet, visar ett stöd på 11 procent för PT (som har varit det populäraste partiet sedan slutet på 1980-talet och så sent som i april 2013 hade 35 procent). Tvåan PSDB (”Socialdemokraterna”, som var vid makten under 1995-2002) fick i undersökningen tio procent och PMDB (centrister, till höger om PT) fick två procent. Det innebär att de tre största partierna, som har 35 procent av mandaten i kongressens underhus, bara har stöd av 23 procent av väljarna! Hela 71 procent anger att de inte stödjer något parti, den högsta nivån sedan återdemokratiseringen år 1985.
Den ekonomiska krisen, PT:s stora tapp i stöd bland väljare och sociala rörelser, tillsammans med den stora utredningen av korruptionsskandaler (som började med Petrobras, men har fått en allt större omfattning) som skördar nya offer bland politiker och storföretagschefer, har lett en djup politisk kris. Dilma har mötts av en revolt från sin maktbas i kongressen, lett av underhusets talman, Eduardo Cunha, som tillhör PT:s främsta allierade, PMBD.
Samtidigt har högern under 2015 genomfört flera landsomfattande protestdagar med krav på riksrätt mot Dilma, med hundratusentals deltagare runt om i landet. Eduardo Cunha har utnyttjat och missbrukat sin makt som talman för att lägga fram en rad reaktionära förslag till omröstning, men också utnyttjat hotet om riksrätt mot Dilma för att försöka rädda sitt eget skinn. Han är anklagad för inblandning i korruptionsskandalerna och har visat sig ljuga då han förnekade sina bankkonton med miljonbelopp i Schweiz.
Dilmas andra mandatperiod har utmärkts av en politisk tafflighet och regeringen har verkat handlingsförlamad under de värsta kriserna. Krisen i förhållandet med PMDB verkar dock ha dämpats något och den senaste rundan av högerdemonstrationer var mindre än de tidigare. Det verkar ha gett regeringen ett visst andrum, men har varit till priset att inlemma delar av PMDB:s förslag till åtstramningar, som går längre än vad Dilma har velat. Dilmas tvekan till att genomföra kraftigare nedskärningar ledde till att bankmannen Joaquim Levy avgick som finansminister. Dilma började dock året med att tala för en höjning av pensionsåldern, i linje med överenskommelsen med PMDB, vilket kommer att stötta på stort motstånd från de sociala rörelserna.
Frågan är om regeringen kommer att få igenom sina åtstramningsförslag, vilket är långt från givet. Det är inte uteslutet med nya kriser, som även kan leda till att regeringen faller. Trots krisens djup har landet inte hamnat i en akut finansiell kris, som under 1980- och 90-talet. Vi har ännu inte sett någon valutaflykt, trots att de internationella kreditvärderingsinstituten har sänkt Brasilien till en ”spekulativ nivå”, men detta kan ännu hända.
I detta politiska läge har en debatt rasat inom vänstern om hur man ser på den politiska situationen och vänsterns uppgifter. De sociala rörelser, politiska grupper och fack som ligger närmare regeringen har upprepat PT:s försvarslinje om att det finns ett stort hot från högern och att allt tal om riksrätt i själva verket är att förbereda en ”statskupp”. De menar att det finns en ”konservativ flodvåg” i samhället, vilket visades av framgången för högerelementen i valet och att reaktionära parlamentsgrupper i kongressen (kristna högerfundamentalister, jordägare, militärer etcetera) har stärkts.
Eduardo Cunha är en representant för dessa och lägger förslag om att än mer begränsa aborträtten, sänka straffmyndighetsåldern med mera. Men de är inte de enda som kommer med sådana hot. Nyligen röstades en ny antiterrorlag igenom, som hotar demokratiska rättigheter, på förslag från Dilmas regering.
De som talar om ”den konservativa flodvågen” har en ensidig syn på styrkeförhållandena i samhället. De underskattar de positiva effekterna av massrörelsen i juni 2013, som har öppnat för en ny generation kämpar. Det vi i själva verket ser är en skarp polarisering i samhället på grund av den ekonomiska, politiska och växande sociala krisen i ett läge där PT:s roll kraftigt har underminerats och öppnat ett tomrum.
Visst gick högern och även en mer reaktionär höger fram under det senaste valet (med ett valsystem är gynnar starka penningintressen), men det är bara ena sidan av myntet. Även PSOL (det breda vänsterpartiet som CWI:s sektion, LSR, deltar i) gick framåt i valet och kan gå fram än mer i kommunalvalet i oktober. Men den andra sidan syns främst i ökningen av kampen de senaste åren. På kamparenan är det vänstern som dominerar, trots de stora högerdominerade demonstrationerna ifjol.
Nya exempel på radikala rörelser dyker upp hela tiden. Eduardo Cunhas förslag om att begränsa aborträtten bemöttes av en ”feministisk” vår med flera stora demonstrationer. Även lokala nedskärningar och attacker har lett till stora rörelser. Under den första halvan av 2015 pågick en stor kamprörelse i delstaten Paraná mot guvernörens nedskärningar och planer på att använda de offentliganställdas pensionsfonder för att täppa till budgethål. Tiotusentals offentliganställda strejkade och ockuperade delstatsförsamlingen och tvingade fram en tillfällig seger. I São Paulo föreslog guvernören en ”omorganisation” av skolorna, vilket skulle leda till stängningen av 94 skolor och hota tusentals lärarjobb. Eleverna svarade med skolockupationer. Som mest var över 200 skolor ockuperade och guvernören Alckmin från PSDB backade.
Vi inom LSR är emot högerns förslag om riksrätt av Dilma, som bara syftar till att öppna vägen för en mer renodlad högerregering och mer attacker. Den korrupta kongressen har inte moral att avsätta en skolvaktmästare – många av högerns representanter är notoriskt korrupta. Om regeringen och dess åtstramningspolitik ska besegras måste det ske genom en masskamp underifrån.
Problemet är att vänstern idag är alltför svag för att ses som ett alternativ. Den kampen som förs är också alltför uppsplittrad. I det läget anser vi att en del av vänstern lägger fram förslag som inte visar på en väg framåt. En del av den moderata ledningen för PSOL har i praktiken en linje som innebär ett försvar av regeringen, mot ”hotet från högern”, även om partiets linje i allmänhet är att vara en tydlig vänsteropposition och inte försvara regeringen.
En del av vänstern i partiet betonar kampen mot Eduardo Cunha och mot riksrätt samt förespråkar ett nyval, medan andra försvarar val till en konstituerande församling. Men nyval idag skulle i praktiken innebära att högern släpps fram till regeringsmakten. En ny konstituerande församling skulle få samma effekt.
Vi anser att det är fel att lägga betoningen på institutionella vägar ut ur krisen. Vägen till att stoppa hotet från högern och bygga ett vänsteralternativ ligger i att ena kampen mot åtstramningspolitiken och lägga grunden för en generalstrejk. Genom att besegra regeringarnas attacker på alla nivåer kommer man att ta viktiga steg framåt för att bygga ett vänsteralternativ, utan att skapa illusioner om de korrupta borgerliga institutionerna.
Åtstramningspolitiken skördar ständigt nya offer. Många delstater och städer är också i ekonomisk kris och de sociala konsekvenserna blir allt värre. I Rio de Janeiro drabbades sjukvården av en akut pengabrist i slutet av året och flera sjukhus fick stänga i brist på resurser.
Flera delstater har inte haft pengar till att betala de offentliganställdas löner. I Rio Grande do Sul (delstaten längst i söder) genomfördes flera strejkdagar mot uteblivna löneutbetalningar. I Rio de Janeiro förbereder de offentliganställda en generalstrejk mot försenade löner. I Minas Gerais säger guvernören att löneutbetalningarna kommer att delas upp i två eller tre avbetalningar under årets fyra första månader. Och dessa är rika delstater.
En annan viktig kamp är mot de nya höjningarna av avgifterna för kollektivtrafiken. I São Paulo har redan tre kampdagar med demonstrationer genomförts (när detta skrivs den 15 januari), med tusentals deltagare, trots att det är mitt under semesterperioden. Höjningen kommer både från delstatsguvernören Alckmin från PSDB (som ansvarar för tunnelbanan i huvudstadsregionen) och borgmästaren Haddad från PT (busstrafiken är under stadens ansvar).
Guvernören har gett order om att slå till hårt mot demonstrationerna för att rörelsen inte ska växa. Den delstatliga militärpolisen lät inte den andra demonstrationen, med cirka tusen deltagare, marschera under förevändningen av att marschvägen inte hade informerats i förväg. Polisen attackerade marschen med hundratals rökgranater och bomber som sköts rakt in bland demonstranterna och lämnade tiotals skadade. Även den första demonstrationen attackerades helt oprovocerat av polisen.
Det finns en stor oro inom borgerligheten om att för mycket våld från polisen kan utlösa samma våg av protester som 2013. Därför gick den tredje demonstrationen lugnare till. Men guvernör Alckmin kommer inte att ge efter lätt för protesterna. Det handlar om mycket pengar och han fick redan backa om skolnedskärningarna.
Allt pekar på att år 2016 kommer att vara ett år av attacker och kamp. Utmaningen är att bygga enade kamprörelser och lägga grunden för ett socialistiskt vänsteralternativ. ■
