Brittiska generalstrejken 1926: ”Klasskrig i nio dagar”

2006-07-27 16:39:14




”Klasskrig i maj 1926 – Nio dagar som skakade Storbritannien”, kunde man läsa i den brittiska tidningen Independent den 3 maj i år. Anledningen var att det var på dagen 80 år sedan TUC (det brittiska LO) inledde den generalstrejk som gav arbetarna en försmak av makt. Generalstrejken 1926 var den enskilt viktigaste händelsen i den brittiska arbetarklassens historia. Kapitalistklassen var skakad och kungen fruktade att ”allt kanske var slut”.

Förutsättningarna fanns för en revolutionär offensiv, men strejken slutade i ett nederlag. Varför? Svaret på den frågan och många andra ges i den utmärkta boken 1926 General strike – workers taste power, av Peter Taaffe, Socialist Partys generalsekreterare och med i CWI:s ledning. (Socialist Party är Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i England och Wales).
Av TUC:s 5,5 miljoner medlemmar deltog upp mot fyra miljoner, inkluderat en miljon gruvarbetare som var lockoutade, under de nio dagar (3-12 maj) som generalstrejken lamslog landet. Alla arbetare togs inte ut samtidigt, utan gradvist under strejkens gång. När strejken stod på sin höjdpunkt och fler än någonsin deltog gav TUC-ledningen upp. TUC fattade sitt beslut bakom ryggen på de strejkande och övriga fackmedlemmar. Men utgången var inte given, vilket utförligt belyses i Peter Taaffes bok.

Imperiets tillbakagång

Bakgrunden till de händelser som resulterar i vad Independent kallade ”klasskrig i maj” var den brittiska kapitalismens nedgång. Det brittiska imperiet hade i början av 1900-talet förlorat sin dominerande ställning på världsmarknaden, även om man fortfarande hade kolonier som man ständigt försökte pressa mer ur. Efter första världskrigets slut 1918 stod den amerikanska kapitalismen som den starkaste imperialistiska makten och fortsatt kapitalistisk expansion i USA skulle än mer försvaga det brittiska väldet.
Men det brittiska imperiet var inte bara ekonomiskt försvagat. Den revolutionära våg som svepte över Europa efter att de ryska arbetarna tagit makten i oktober 1917 nådde även Storbritannien. 1919 strejkade arbetare i Storbritannien för kortare arbetstid och gruvarbetarna krävde 30-procentiga lönelyft, förstatligande av gruvorna och arbetarkontroll. Den brittiska imperialismens försök att tillsammans med andra makter krossa den första arbetarstaten i Ryssland mötte stort motstånd. 1920 förklarade både TUC och labourpartiet (socialdemokraterna), ”hur fantastiskt det än kan låta idag”, som Peter Taaffe anmärker, att ”man kommer att använda hela den organiserade arbetarklassens styrka för att stoppa kriget mot den ryska revolutionen”.
Men i takt med att den ekonomiska nedgången fördjupades (1920-21) och den revolutionära vågen efter ryska revolutionen ebbade ut följde nya brutala attacker mot arbetarna och deras organisationer.

Arbetsgivaroffensiv

1921 slog arbetsgivarna till med lockout mot gruvarbetarna, som svarade med att vädja om sympatiaktioner från de andra två fackförbunden i den fackliga trepartsalliansen som järnvägs-, gruv- och transportfacket bildat 1915. Men de andra fackförbunden vägrade att ta ut sina medlemmar i strejk och mot sin vilja påtvingades gruvfacket en dålig uppgörelse, mycket till följd av att transportfackets ledning sade nej. Transport leddes av J H Thomas, som kallades ”Jimmy” av sina kapitalistiska vänner. J H Thomas var på den yttersta högerkanten inom fackföreningsrörelsen och 1926 var han en av nederlagets organisatörer.
Efter sveket mot gruvarbetarna 1921 behövde kapitalisterna inte längre hysa några tvivel om att högern inom fackföreningsrörelsen och labourpartiet skulle vara beredda till förräderi och att den mjuka, officiella vänstern (vänstersocialdemokrater av olika kulörer) inte skulle bjuda annat än ett svagt motstånd mot högern. Det var med den vetskapen som regeringen och kapitalisterna började planera för den strid de såg som oundviklig: ”Det stod klart att regeringen började förbereda sig för krig mot arbetarna”.

En ”svart fredag”

Den dag, 15 april 1921, då järnvägs- och transportfacken annonserade att man inte ämnade stödja gruvarbetarna, har gått till historien som ”den svarta fredagen”. Den följdes av lönesänkningar och en rad defensiva strider.
Samtidigt växte klassklyftorna och ilskan hos arbetarna. Inte minst bland gruvarbetarna. Gruvorna var nedkörda, otillräckligt mekaniserade och ägdes av parasiter. ”Åren 1922 till och med 1924 omkom 3 603 gruvarbetare och 597 198 skadades. 1923 dödades i genomsnitt fem gruvarbetare per arbetsdag och 32 per timme skadades. Även de gruvarbetare som undkom död och invalidisering var dömda att bli utslitna vid fyrtio års ålder” (historikern Piers Brendon i boken Den mörka dalen).
Gruvarbetarna var den brittiska arbetarklassens kärna. Det fanns upp mot en miljon gruvarbetare vid denna tid – tio procent av arbetskraften. Om kapitalisterna och regeringen knäckte gruvarbetarna skulle vägen ligga öppen för drakoniska attacker mot alla arbetare, därför var solidaritet med gruvarbetarna ett måste. Och det visste arbetarna.
Viljan att slå tillbaka var orsaken till att gruvarbetarna hade fått en ny stridbar fackförbundsordförande vid namn A J Cook 1924. När TUC-ledningen fick reda på att Cook hade valts, lär den blivande TUC-ordföranden Walter Citrine, då vice ordförande, ha blivit så skrämd att han rusade runt på TUC-högkvarteret skrikande ”ser ni vem som blivit vald som ny ledare för gruvfacket; en galen och våldsam kommunist. Nu blir det problem”.
Cook var en heroisk och rakryggad arbetarkämpe, som varit med i kommunistpartiet (CPGB) och som skarpt kritiserat den uppgörelse som följde efter ”den svarta fredagen”. Han hade dock en övertro på att en storstrejk ensamt och i sig själv kunde störta kapitalismen.
Med A J Cook som ledare för gruvfacket hade den riksomfattande oppositionsrörelsen National Minority Movement (NMM) vunnit en klar framgång. NMM var vänsterrörelsen inom facket och hade som mest stöd av uppemot 1,5 miljon organiserade arbetare, en fjärdedel av alla fackmedlemmar.

”Höj stridsberedskapen”

NMM strävade efter att förena vänstern och de revolutionära krafterna inom facket, inte för att bygga ett nytt fack, utan för att ”samla den revolutionära minoritet som finns i olika fack till en [framtida] revolutionär majoritet”. NMM hade anhängare i alla fackförbund, men var starkast inom gruvfacket. Harry Pullit, medlem i kommunistpartiet, var NMM:s ordförande.
Redan 1925 hade A J Cook uppmanat NMM:s medlemmar att vara beredda eftersom ”vår gemensamma fiende knackar på dörren. Parollen måste vara… Höj stridberedskapen”. Tyvärr följdes denna maning inte av en allmän mobilisering, försök till en fastare organisering på basplanet och en beredskap att själv driva kampen om ledningen svek.
NMM och kommunistpartiet satte alltför stor lit till de representanter för den mjuka vänstern som satt i ledningen för TUC. Stöd till vänstern inom TUC-ledningen när den var beredd att kämpa och utmana högern var en sak, men att bara nöja sig med mild kritik av densamma med hänvisning till ”behovet av enighet” bidrog bara till förvirring och politisk avväpning.

Kommunistpartiets roll

Den mjuka officiella vänstern som förutom att de saknade socialistiskt program och ett perspektiv även saknade tilltro till arbetarklassen skulle oundvikligen svika kampen. Men varken NMM eller kommunistpartiet bidrog till att avslöja svagheten hos denna vänster, mycket till följd av de felaktiga råd man fick från Komintern (kommunistinternationalen) som då leddes av Stalin, Bucharin och Zinovjev – den sistnämnde bröt dock med Stalin 1925-26 och anslöt sig till Trotskijs vänsteropposition innan han på nytt kapitulerade.
Det brittiska kommunistpartiet, var inget massparti (5 000 medlemmar i mars 1925) men ett parti med förankring i fackföreningarna och som kunde agera med stöd av oktoberrevolutionens auktoritet och exempel. Stalinismen hade ännu inte segrat i Ryssland (Sovjetunionen), utan Trotskijs och vänsteroppositionens strid mot den framväxande byråkratin hade bara börjat.
Komintern hade anslagit en högerkurs 1924 i hopp om att hitta nya allierade, inte bland världens arbetare, utan i form av borgerliga nationalister som Kuomintang (Guomindang, KMT) i Kina under Chiang Kai-sheks ledning och den anglo-ryska kommittén som Komintern formade med TUC-ledningen i Storbritannien i slutet av 1924. Denna högerkurs fick katastrofala konsekvenser; i Kina krossades revolutionen 1925-27 i blod och i Storbritannien förlamades de revolutionära arbetarnas kamp för en ny facklig ledning.
Det var i Storbritannien som arbetarna först började organisera sig i fackföreningar. Den fackliga rörelsen hade djupa rötter. Men allt har två sidor. Inom de brittiska fackföreningarna hade det också utvecklats en konservativ byråkrati, som tillsammans med högern inom labourpartiet var ett hinder i kampen, som bara kunde överkommas genom en systematisk politisk offensiv för att driva ut dessa kapitalismens tjänare från arbetarrörelsen. En sådan politisk offensiv skulle även sätta strålkastarljuset på den mjuka vänstern som gärna talade allmänt om socialism och kamp men aldrig lät sina ord följas av organiserad strid mot högern.

”Röd fredag 1925”

Ställd inför ett kampvilligt gruvarbetarfack och hot om en ny gruvarbetarstrejk 1925 såg kapitalisterna och den sittande högerregeringen inget annat alternativ än att erbjuda gruvnäringen statsstöd under de kommande nio månaderna. Men efter 30 april 1926 skulle det vara slut på de statliga subventionerna, vilket betydde att då skulle lönerna sänkas rejält och gruvor läggas ned. Denna eftergift påminde om den som Margaret Thatchers reaktionära regering gjorde 1981 för att tre år senare förklara krig mot gruvarbetarna som ensamma tvingades utkämpa en heroisk kamp 1984-85, vilken slutade i ett nederlag.
Den dag (30 juli 1925) gruvarbetarna fick besked om att regeringen backat döptes till ”den röda fredagen”. Men detta var bara en delseger. Regeringen erkände senare att anledningen var ”att vi då inte var redo”, utan ville vinna tid.
Tyvärr agerade inte TUC-ledningen med samma målmedvetenhet. Trots varningar från medlemmar inom NMM och kommunistpartiet höll dessa organisationer fast vid sin hållning om att TUC nu leddes av ”goda vänsterkrafter” (Willie Gallacher 1925, Gallacher var en facklig kämpe från Glasgow tillika en av kommunistpartiets grundare).

”Goda vänsterkrafter”

Men som en av kommunistpartiets egna medlemmar påpekade i maj 1925 på partiets kongress: ”Hur kommer arbetarna uppfatta kommunistpartiet efter att de ledare vi nu prisar har svikit”. Det var precis den poängen som Trotskij och vänsteroppositionen hade gjort tidigare; om inte det brittiska kommunistpartiet och Komintern bryter med sin hovsamma inställning till den mjuka officiella vänstern riskerar man att bli medansvarig för deras vacklan och oundvikliga svek.
Eller som Trotskij och vänsteroppositionen skrev 1926: ”En grundläggande princip i denna taktik [enhetstaktiken] är: ’Med massorna — alltid; med de vacklande ledarna — ibland’, men bara så länge de står i ledningen för massorna… Fackföreningarna är de viktigaste massorganisationerna i Storbritannien. Men kampen om inflytandet över massorna och dessa fackföreningar får aldrig leda till att man knäböjer inför fackledarnas konservatism” (Leo Trotskij i On Britain).
Under de första månaderna av 1926 stod det helt klart att regeringen inte tänkte ge vika. Det skulle inte bli några nya subventioner och gruvfacket måste acceptera lönesänkningar, vilket också var vad den nya kolkommissionen (Samuelkommissionen) föreslagit. Gruvägarna annonserade om lockout för att tvinga arbetarna till underkastelse.
Detta stod i bjärt kontrast till gruvfackets paroll: ”Inte en penny mindre i lön – inte en sekund längre arbetsdag”. Dessutom krävde arbetarna att gruvorna skulle förstatligas.

Ingen väg tillbaka

In i det sista försökte TUC-ledningen att hitta en kompromiss som med nödvändighet innebar att gruvfacket måste acceptera lönesänkningar. Men med förevändningen att grafikerna vid den extremt reaktionära tidningen Daily Mail den 2 maj vägrat trycka en ledare som hävdade att generalstrejken riktades mot ”den stora oskyldiga massan” avbröt regeringen alla förhandlingar med facket. (Daily Mail var en tidning som sedan kom att hylla fascismen).
Den 3 maj har TUC-ledarna inget annat val än att utlysa en generalstrejk, dels eftersom regeringen inte längre ville tala med dem, men framför allt på grund av pressen underifrån. Från första stund var strejken bergfast. Fabrikerna, gruvorna och transporterna stod stilla och det kom knappast ut några tidningar.
Kapitalisterna, som byggt upp en speciell strejkbrytarorganisation, mobiliserat polis och militär och vidtagit andra åtgärder för att som det hette ”trygga folkförsörjningen” utmanades av miljoner arbetare i en strejk som tidningen Guardian beskrev som ”den mest förödande inre konflikt som denna generation upplevt”. Regeringen kunde dock inte använda strejkbrytarna i den omfattning man hade hoppats och på åtminstone vissa håll fraterniserade de mobiliserade specialpoliserna med de strejkande, vilket Peter Taaffe ger många exempel på i sin bok.
Generalstrejken 1926 reste frågan vem ska ha makten i samhället? – men kunde inte ensamt ge svaret. För att ta makten måste arbetarklassen vara medveten om sin styrka och beväpnad med program, taktik och strategi som gör det möjligt att avskaffa kapitalismen. Det revolutionära partiets uppgift är att kämpa för att vinna masstöd för ett sådant program och perspektiv och under den revolutionära processen göra arbetarklassen medveten om sin styrka och möjligheter. Men ett sådant parti fanns inte 1926, genom sin egen undfallenhet hade kommunistpartiet kastat bort möjligheten av att växa till en masskraft.

Vem ska ha makten?

Det fanns inslag av en för-revolutionär kris 1926 och av vad socialister kallar en dubbelmaktsituation. Mot den rådande ordningen stod arbetarna och deras organisationer – fackföreningar såväl som strejk- och aktionskommittéer. De sistnämnda utvecklades ofta ur de fackliga samorganisationerna som fanns lokalt (trades council). Det var dessa organ som exempelvis bestämde vilka transporter som kunde genomföras under strejken. ”Med godkännande av TUC”, var det märke som facket stämplade på tillåtna lastbilar.
Regeringen koncentrerade också sin propaganda kring frågan: vem ska styra samhället? Gång på gång hävdade regeringen att fackföreningarna ”vill störta en laglig regering” och menade att strejken stred mot landets konstitution.
TUC-ledningens svar till regeringen präglades emellertid av yttersta återhållsamhet. För att om möjligt blidka regeringen hävdade TUC-ledningen att strejken inte ”var politisk”! När striden knappast kunde bli mer politisk – mot arbetarna stod inte bara arbetsgivarna, utan också regeringen och en stat som använde militär och specialpolis mot arbetarna och lät arrestera 10 000 under strejken.
Regeringen skrek i högan sky om att pressfriheten var åsidosatt eftersom många tidningar inte kom ut. Samtidigt använde man BBC (brittiska radion) som sin egen megafon. Dessutom var dåvarande finansminister Winston Churchill redaktör för anti-strejktidningen British Gazette, som blandade hårresande lögner om strejken och de strejkade med krav på fackets villkorslösa kapitulation. Samme Churchill sade offentligt att ”lite blodutgjutelse skulle inte skada” och senare att ”vi var i krig” 1926.

I hemlighet

Det var först efter att British Gazette kommit ut som TUC började ge ut en egen tidning under strejken. Men den hade få färska nyheter och gav ingen vägledning. Den var därutöver fylld av uppmaningar av typen ”le och var glad”, ”strejken är inte politisk – den gäller enbart lönerna” och ”hys tillit till ledningen”.
Men ”ingen politik” är också en politik och den ledde till att TUC-ledningen efter några dagar i hemlighet började knacka på regeringens dörr. Gruvfacket var inte informerade om de hemliga förhandlingar som inletts. Gruvfacket hade ingen representant i TUC-ledningen, vilket var horribelt med tanke på vad som stod på spel. När strejken avbröts den 12 maj, var det många arbetare som inte trodde det var sant. Ingen från den officiella vänstern opponerade sig mot beslutet, bara A J Cook var emot.

Ett svek utan motstycke

TUC motiverade sitt beslut med att man fått garantier om att gruvarbetarna skulle erbjudas en ”rättvis uppgörelse”, men sveket var större än den svarta fredagens och nederlagets konsekvenser oerhörda. Snart var gruvarbetarnas löner nere i en nivå som bara var en bråkdel av snittlönen 1914. Tiotusentals arbetare fick aldrig jobbet tillbaka och fackföreningarnas medlemstal rasade, bara under 1927 tappade TUC en halv miljon medlemmar. NMM reste sig aldrig igen, utan kollapsade.
”Beslutet den 12 maj var det största brottet någonsin mot den brittiska arbetarklassen”. Det skulle ta år innan arbetarna på nytt reste sig igen. Men den som inte lär av historien är dömd att återupprepa gamla misstag och som en del i förberedelser för nya stora klasstrider är Peter Taaffes bok 1926 General strike – workers taste power ett måste. Det är bara att hoppas att den också kan ges ut på svenska och andra språk.

Per Olsson

Peter Taaffes bok om den brittiska generalstrejken 1926 kan beställas från Rättviseböcker. Boken kostar 100 kronor.
Beställning sker enklast till rattvisebocker@socialisterna.org. Du kan betala via hemsidan eller på plusgirokonto 87 96 49-2, märk talongen ”1926 general strike”.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!