Efter att ha svurit in den nya regeringen i ett tv-tal, annonserade
Chavez att Electricidad de Caracas, Venezuelas största privata elbolag,
och telekomjätten CANTV ska förstatligas. Båda bolagen privatiserades i
början av 90-talet av tidigare regeringar. – Nationen borde återta ägandet över strategiska sektorer, sa Chavez. Låt allt som tidigare privatiserats förstatligas!
Det förakt den internationella pressen öst över Chavez visar på imperialismens rädsla för radikaliseringen i Venezuela och den effekt den får på övriga Latinamerika.
Meddelandet om nationaliseringen av Electricidad de Caracas, CANTV och att de lukrativa oljeprojekten i Orinocobäckenet ställs under regeringskontroll, kommer sedan Chavez i december återvalts för en tredje mandatperiod. Under valkampanjen sa han att han, om han blev omvald, skulle genomföra fler radikala förändringar. Under talet sa Chavez inte enbart ”Vi är på väg mot en venezolansk socialistisk republik” utan använde sig även av Marx, Lenin och Trotskijs idéer, till exempel sa han att ”Jag ligger helt i linje med (Leo) Trotskijs tankar – den permanenta revolutionen.”
Samtidigt som det är positivt att Chavez citerar Trotskij, och på detta sätt gör Trotskij och trotskismen bekant för miljoner människor i Venezuela, har han ännu inte använt Trotskijs metod och program, särskilt inte när det gäller den avgörande frågan om arbetarklassens och det revolutionära partiets roll och om arbetardemokrati.
Omstuvningarna i hans regering, liksom avskedandet av vicepresidenten Vicente Rangel och inrikes- och justitieministern Jesse Chacón, inledde vad som tycks vara en svängning mot vänster. Rangel ansågs allmänt vara den person som skapade politisk stabilitet i koalitionen, bestående av inte mindre än 20 partier som stödjer Chavez. Rangel är en veteran inom den venezolanska politiken och spelade en prokapitalistisk roll i den tidigare regeringen, där han upprepade gånger uppmanade företagsledare att ”åta sig politiska uppdrag”.
Internationell betydelse
Chavez uttalanden och hans förslag att kalla Venezuela för en ”socialistisk Bolivarisk republik” är väldigt betecknande för arbetarrörelsen i Latinamerika och internationellt. När Bolivias president Evo Morales tvingade multinationella gasföretag till omförhandlingar, kallades det ”2000-talets första nationalisering”, vilket skulle göra Venezuela till ”2000-talets första socialistiska republik” – åtminstone till namnet. Namnförslaget är ett mått på de latinamerikanska massornas förkastande av nyliberalism och imperialism. Det är även ett mått på hur socialismens idéer har återuppstått i kampen mot kapitalistisk och imperialistisk exploatering.Folkligt stöd för Chavez men inte för hans politiker
Chavez vann sitt tredje presidentval med 63 procent av rösterna. Oppositionen fick 37 procent, trots att de ställde upp enade för första gången på många år bakom Manuel Rosales. Ingen annan sittande president i världen, minst av allt Bush junior, kan skryta med att ha vunnit tre presidentval med ökat antal röster. Med ett valdeltagande på 70 procent fick Chavez 6 procent fler röster än när han vann första gången 1998.Men stödet för Chavez personligen ger inte hela bilden av Venezuelas politiska landskap – inte heller av hans regerings politik och ställning.
En djupt rotad misstro mot de politiska partierna runt Chavez och den utbredda övertygelsen att ett skikt av byråkrater har berikat sig själva under den senaste mandatperioden gjorde att deltagandet i valkampanjens inledning var väldigt lågt jämfört med tidigare kampanjer. Det var först när Rosales lyckades genomföra den största demonstrationen under senare år, som rädslan över att den USA-vänliga oppositionen skulle komma tillbaka fick intresset att vakna och opinionen att svänga åt Chavez håll. Även om de sociala program Chavez regering infört hjälpt de fattiga, visar den växande frustrationen över och misstroendet mot politikerna att man hittills misslyckats med att lösa majoritetens problem. En fjärdedel av befolkningen lever fortfarande på mindre än en dollar om dagen. Samtidigt som den rikaste tiondelen av befolkningen fortfarande tar hand om 50 procent av nationalinkomsten, får de fattigaste tio procenten endast två procent. Inflödet av oljepengar har inneburit att bankernas reserver har ökat med 84 procent det senaste året – i reda pengar har bankernas tillgångar ökat med mer än 140 miljarder kronor sedan 2003. Oftast är det de förmögna medel- och övre medelklasserna som vunnit på detta, medan arbetarna och de fattiga inte sett några större förändringar; infrastrukturen har förblivit dålig och våldsbrotten har ökat kraftigt. Antalet mord har ökat med 67 procent sedan 1999 och enligt UNESCO har Venezuela ett av de högsta skjutvapenrelaterade dödstalen i världen.
En sväng åt vänster
Att Chavez nu har öppnat en ideologisk offensiv för behovet av socialism och tillkännagett förstatliganden är en klar sväng åt vänster. Det är säkerligen till viss del en reaktion på det tryck som kommer underifrån, och som kräver mer långtgående åtgärder för att mildra fattigdomen och kontrollera den växande byråkratin. Trycket ökr när allt fler människor äcklas av att ett skikt av pro-Chavez byråkrater och tillfälliga vänner till regeringen berikar sig själva genom regeringsstödda projekt. På grund av att det inte funnits något oberoende arbetardeltagande eller -kontroll, har korruptionen ökat stadigt.Delar av chavistabyråkratin har kolliderat direkt med arbetarklassens oberoende rörelser. I valkampanjen pekades flera oberoende arbetaraktivister, inklusive kamrater från Socialismo Revolucionario (CWI i Venezuela), ut som ”utländska agenter” på grund av deras kritik av regimens byråkratiska drag. Detsamma hände fiskare i Guiria som ockuperade hamnen för att kämpa för sitt levebröd. De har hotats av hamnmyndigheterna som samarbetar med privata företagare och oljebolag.
Att Chavez meddelar att ett venezolanskt förenat socialistiskt parti ska ersätta de olika stödpartierna i koalitionen, är på ett sätt ett försök att förbigå kritiken mot byråkratin och avlägsna impopulära politiker. Han har betonat att det nya partiet skulle byggas underifrån, vara jordnära och demokratiskt och att det vore bedrägeri om det nya partiet bestod av samma ansikten som ledde de gamla partierna. Han har även hyllat bolsjevikerna som genomförde den ryska revolutionen 1917, och passade samtididgt på att kritiserade vad han kallade de stalinistiska ”avvikelsen som följde strax därpå”.
De existerande partierna, inklusive Venezuelas kommunistiska parti, har i realiteten ställts inför ett ultimatum: upplös er själva och gå med i det nya partiet eller hamna utanför regeringen. Helt nyligen har en medlem i Venezuelas kommunistparti, för första gången i dess historia, tagit plats i regeringen.
Hur detta Venezuelas förenade socialistiska parti kommer att utvecklas är idag osäkert. Ingenting är känt om dess framtida program, struktur eller metoder. Bygget av ett nytt revolutionärt arbetarparti med en självständig klassanalys och revolutionärt socialistiskt program är en av de grundläggande uppgifterna för att fördjupa och fullfölja en venezolansk socialistisk revolution.
Detta parti måste emellertid byggas underifrån med aktivt deltagande av arbetarklassen och de fattiga. En sammanslagning av olika byråkrater från de gamla partierna kommer att återskapa de gamla toppstyrda partistrukturerna, vilket kommer att hämma partiets utveckling.
Partiet måste istället garantera demokratiskt deltagande, debatt och beslutsfattande, stå för tendensfrihet och rättigheter för minoriteter med valda ombud på arbetarlön som kan avsättas när som helst.
Verklig socialism behövs
CWI stöder varje steg framåt de förtryckta massorna tar i sin kamp mot kapitalistisk exploatering och imperialistisk dominans. Vi är oförsonliga motståndare till USA-imperialismens och den venezolanska borgarklassens försök att krossa Chavez regim och vrida tillbaka klockan till tiden för den brutala internationella plundringen av landet.Bygget av någonting mitt emellan kapitalism och socialism äventyrar emellertid arbetarklassens vinster och bjuder in kontrarevolutionen.
De nationaliseringar som hittills skett har varit väldigt begränsade. När regeringen tagit över aktiemajoriteten i en del fabriker, har det skett i form av ”cogestión” (samägande) mellan staten och arbetarna. Chavez har även pratat om att införa statlig kontroll över centralbanken, mer prisregleringar och kontroll över räntor och valutahandel. Den nya finansministern, Rodrigo Cabezas, sa ”reglering av inkomster är av våra prioriteringar”. ”Vi önskar oss förståelse från finansiella och ekonomiska sektorer men om det inte finns någon förståelse… genomför vi de nödvändiga reformerna.”
Men man har ännu inte tagit kontrollen över de avgörande delarna av ekonomin. Mark Weisbrot, från Centre for Economic Policy Research i Washington, citerades i den engelska tidningen ”The Guardian” (10.01.2007): ”Efter nästan åtta år med Chavez regering har den privata sektorn utgjort den större delen av ekonomin. Detta kan nu komma att förändras – dock varken speciellt snabbt eller drastiskt.”
Chavez och hans ministrar har upprepade gånger hävdat att deras mål inte är att ta över ekonomin och har bjudit in den privata sektorn till samarbete. De senaste tillkännagivandena om förstatliganden skulle endast gälla de strategiska sektorerna som privatiserades tidigt under 1990-talet. CANTV, landets största aktiebolag och det enda venezolanska företaget som finns på New Yorkbörsen, har tillåtits åsidosätta flera domstolsutslag för att kunna anpassa sina pensionsutbetalningar till nuvarande minimilönenivåer. Det är oklart vad meddelandet om förstatligandet av CANTV och elbolaget innebär i praktiken. Under senare år har Chavezregeringen föredragit att omförhandla sina kontrakt eller att delta i ett antal samarbetsbolag ihop med multinationella bolag istället för att förstatliga. Morales regering i Bolivia använde sig av denna politik när den meddelade att naturgasindustrin skulle förstatligas men gick inte längre än till att förhandla om redan existerade kontrakt till bättre villkor för regeringen än tidigare från de internationella energibolagen.
Det finns historiska lärdomar att dra från Allendes regering i Chile som förstatligade 40 procent av ekonomin eller sandinisternas regim i Nicaragua som förstatligade 25 procent av industrin. Misstaget att inte expropriera expropriatörerna innebar i båda fall att kapitalistklassen fortfarande kontrollerade ekonomin. Även om kontrarevolutionerna i Chile och Nicaragua antog olika former, möjliggjordes den av samma grundläggande förutsättningar. Genom att ge sitt stöd till massrörelsen och att delvis kringskära deras intressen, skrämde man borgarklassen. Men eftersom man misslyckades med att helt avväpna den härskande klassen såväl ekonomiskt som politiskt, lämnade man vägen fri för kontrarevolutionen. Den härskande klassen i Chile och Nicaragua, tillsammans med USA-imperialismen, inledde en kampanj för att sabotera ekonomin, sprida kaos och bana väg för sandinisternas förlust i Nicaragua och militärdiktaturen i Chile.
Chavez har räddats av massorna vid tre tillfällen, men hotet från kontrarevolutionen har inte försvunnit. USA-imperialismens problem i Irak kan innebära att den för tillfället tvingas begränsa sin inblandning i Latinamerika, en inställning som emellertid kommer att förändras om revolutionen blir socialistisk. Imperialismen har möjlighet att agera indirekt, genom att göda och finansiera kontrarevolutionära styrkor i Venezuela eller halvmilitära organisationer längs gränsen mot Colombia och understödja högerkrafter inom statsapparat och militär.
Chavez tycks vilja återskapa delar av den kubanska revolutionen, dock i slow motion. Arbetarklassens historiska erfarenheter har emellertid gång på gång visat att det inte är möjligt att gå varligt fram om målet är socialism. En socialistisk revolution behöver arbetarklassens medvetna och samlade deltagande för att kunna ta den politiska makten, i samarbete med bondeklassen. Det första steget är att ta ifrån den härskande klassen dess politiska och ekonomiska makt och att arbetarklassen istället bygger egna, oberoende organ. Och den processen kan inte ske stegvis: ett antal på varandra följande reformer kommer aldrig att resultera i socialism.
Den permanenta revolutionen
Chavez gör rätt i att hänvisa till Trotskij och hans teori om den permanenta revolutionen. Trots detta återstår det att se om han använder lärdomarna i praktiken. Detta är nyckelfrågan i Venezuela och hela Latinamerika i stort. Över hela Latinamerika har enorma rörelser förekommit under de senaste åren. Såväl i Mexico som i Bolivia, Ecuador och Argentina, har tusentals människor varit inblandade i kamper och halvuppror mot nyliberalism och imperialism. De uppgifter dessa rörelser står inför är att utveckla industrin, lösa jordfrågan, att avbryta imperialismens exploatering och säkra en enad, oberoende nationalstat och etablera stabila demokratier. Detta är egentligen den borgerliga revolutionens uppgifter.Lenin och Trotskij förklarade att dessa problem inte kan lösas av kapitalismen i de utvecklade länderna och än mindre av den svaga nationella kapitalistklassen i de koloniala länderna. Den inhemska kapitalistklassen kan inte spela en oberoende roll, bundna som de är till den internationella imperialismen och den inhemska godsägarklassen. De Latinamerikanska länderna, liksom alla andra nykoloniala länder, används av imperialismen som en källa till billig arbetskraft, de plundras på sina naturtillgångar och hålls på en underordnad nivå.
Trotskij förklarade att det faller på arbetarklassen att lösa dessa problem. Detta bevisades av den ryska revolutionen, då det var arbetarklassen som fick krossa de kedjor som band det efterblivna Ryssland till den utländska imperialismen och det nationella jordägarväldet. För att lyckas med detta kunde man inte hålla sig inom kapitalismenens ramar. För att frigöra samhällets produktiva krafter var det nödvändigt att nationalisera ekonomin och utarbeta en central produktionsplan, grundad på ett system med arbetardemokrati. Med andra ord: det ekonomiska och sociala kraftverket en socialistisk revolution innebär var nödvändigt för att slutföra den borgerliga revolutionens uppgifter, eller, som Leo Trotskij uttryckte det:
”Proletariatet, som tagit makten genom den demokratiska revolutionen, konfronteras oundvikligen väldigt snabbt med uppgifter vars förverkligande inkräktar djupt på borgarklassens äganderätt. Den demokratiska revolutionen övergår omedelbart till den socialistiska revolutionen och blir på så sätt en permanent revolution.”
Ytterligare ett sätt revolutionen måste permanentas på är genom att bryta sig loss från det efterblivna, underutvecklade landets begränsningar; den socialistiska revolutionens slutförande är inte möjlig inom nationalstatens gränser. För att åter citera Trotskij: ”Den socialistiska revolutionen inleds på den nationella arenan, den breder ut sig på den internationella arenan.”
Verklig internationalism
Dagens förhållanden i Latinamerika är väldigt förmånliga för ett samarbete mellan och en gemensam kamp för att Latinamerikas arbetare och bönder. Slutförandet av en verklig demokratisk socialistisk revolution i Bolivia, Venezuela och Kuba skulle möjliggöra bildandet av en socialistisk federation, och vara ett första steg i att sprida den över hela kontinenten.Redan en demokratisk socialistisk federation bestående av Kuba, Venezuela och Bolivia skulle innebära ett enormt ekonomiskt och socialt steg framåt och attrahera arbetare och ungdomar över hela världen. Den skulle kunna framhäva vilka möjligheter demokratisk socialism skapar – människorna i Kuba, Bolivia och Venezuela skulle snart kunna åtnjuta en högre levnadsstandard än majoriteten på den övriga kontinenten.
Dessa enorma uppgifter kan emellertid inte fullbordas av välmenande ledare. Uppgifterna är arbetarklassens och kräver dess fulla deltagande och ledning. Många av dragen i den process som inletts och leds av Chavez, karaktäriseras av toppstyrning; massornas oberoende initiativ ersätts med diktat från regeringen. Mycket av det Chavez lyckats genomföra hittills har finansierats av det höga priset på olja.
Men oljepriset faller för närvarande, och om världsekonomin svalnar, kan det falla än mer. Detta skulle kunna underminera reformerna och stärka reaktionen, vilken endast kan förhindras av en socialistisk politik. Men om det föreslagna partiet och reformerna förstärker de redan existerande tendenserna med maktkoncentration, kommer de att underminera arbetarklassens aktiva och medvetna deltagande.
De föreslagna nationaliseringarna borde gå hand i hand med införandet av arbetarkontroll som ett första steg mot arbetarstyre. Arbetarkontroll innebär att arbetare, genom sina valda representanter, har total kontroll över anställning och avsked, löner och den dagliga skötseln av arbetsplatsen. För att bekämpa korruption måste åtgärder tas för att begränsa direktörernas löner, samtidigt som direktörer och arbetsledare bör väljas och därmed också avsättas. Till slut måste de nationaliserade företagen vara del av en större nationell produktionsplan för att deras kapacitet ska kunna utnyttjas fullt ut.
Att Chavez regering kunnat investera i offentlig service, infrastruktur och utbildning, ger en fingervisning om vad som skulle vara möjligt att göra på en demokratiskt planerad ekonomisk grund. Där den nuvarande politiken går ut på att försöka styra kaotiska marknadskrafter med viss statlig reglering och inblandning, skulle man med arbetarkontroll kunna fokusera på att planera den ekonomiska och sociala utvecklingen. Till exempel skulle den största delen av oljeinkomsten användas till att återuppbygga vanliga människors liv, istället för att fylla privata entreprenörers plånböcker.
Förverkligandet av en verklig arbetardemokrati kan endast uppnås på basis av deltagande i den politiska processen från större delen av arbetarklassen. Kommittéer måste bildas på varje arbetsplats, i varje universitet och bostadsområde. I dessa organ skall representanter väljas i demokratiska val och omval och om de skulle få lön skulle den inte vara högre än en genomsnittlig arbetarlön. Representanterna kommer sedan att mötas på distrikts-, stads- och nationella nivåer. Sammankopplingen av dess kommittéer skulle vara grunden för en arbetar- och bonderegering.
En lång rad av socialistiska framgångar skulle sprida ett nytt socialistiskt språk, ett talfört språk för social och ekonomisk utveckling, uttryckt i den mängd hus som byggs, tontals mat som distribueras, arbeten som skapas och en säkerställd demokrati.
Karl Debbaut, CWI, London
