Colombia: Ny våg av protester efter polisens mord

Massiva protester mot den colombianska polisens brutala övervåld har pågått den senaste tiden (Foto: Ronald Dueñas / Flickr CC).

av David Sanz Villamil, SAV (ISA i Tyskland) // Artikel i Offensiv

Polisen mördade på kvällen den 8 september Bogotáinvånaren Javier Ordoñez. Det videofilmade polismordet har
gett upphov till en ny våg av massprotester i Colombia.

Polisens mord på Javier Ordoñez är utöver de 61 massakrer som hittills har ägt rum under 2020, i vilka över 152 ledare för sociala rörelser och fackföreningar samt mer än 200 tidigare FARC-medlemmar, har dödats efter att de återvänt till att leva civila liv.
Protesterna har en påfallande likhet med demonstrationerna mot polisvåldet i USA. Men responsen från Colombias poliskår har varit ännu våldsammare än den i USA.
När Javier Ordoñez dödades var det långt ifrån första gången som poliskåren, under pandemin, gjorde sig skyldig till dödliga våldshandlingar. Men grymheten som visades upp i videon, tillsammans med dussintals inrapporterade liknande situationer, blandat med ökande misär och regeringens likgiltighet inför situationen, förklarar varför mordet följdes av omedelbara och  massiva protester i huvudstaden Bogotá.
Även om nedstängningen initialt bromsade effekterna av pandemin var regeringen ovillig att göra något åt den ökande arbetslösheten och jobbförlusterna inom särskilt den informella nationella ekonomin.

Javier Ordoñez dödades av polisens ingripande.

Colombia har en lång historia av statligt våld. Den tidigare presidenten Álvaro Uribe Vélez (2002-2010) var en högerpopulist som privatiserade delar av ekonomin och bedrev ett brutalt krig mot landsbygdsgerillor med ett utbrett användande av militära, och i synnerhet paramilitära, dödsskvadroner. Soldater fick bonusar för antalet gerillamedlemmar de dödade.
Uribe var populär hos USA-presidenten George W Bush, som prisade honom för hans ”krig mot droger”, även om han uppges ha varit inblandad i droghandel och Colombia förblir centralt för kokainproduktionen.
Hans efterträdare, president Santos, förhandlade fram ett fredsavtal med de olika gerillaorganisationerna. Dock har efterträdaren, den nuvarande presidenten Iván Duque Márquez, emellertid inte fortsatt fredsprocessen. 
Istället rör sig högerextrema paramilitära dödsskvadroner på nytt runt om i landet i stort antal, särskilt i regioner som tidigare kontrollerades av gerillan FARC, och kidnappningarna och hoten om ”social upp­rensning” har blivit ordningen för dagen i många landsbygdsområden och småstäder, vars invånare misstänks ha vänstersympatier .
Dessa aktioner har underlättats av att Centro Democrático (CD), det parti som Uribe grundade, lyckats samlat ihop en majoritetskoalition i senaten.

Nu har det sociala missnöjets krutdurk exploderat i form av protester mot polisövergrepp.

Högern har dock mötts av ett folkligt motstånd. I november och december genomfördes generalstrejker organiserade av fackföreningar och flera oppositionsgrupper. De krav som restes riktade sig mot såväl regeringens politik som finans­kapitalets institutioner. Kampen från november till januari blev till de största regeringsfientliga protesterna på fyra årtionden. 
Även om strejkernas mål inte uppnåddes tvingade den regeringen till att skjuta upp sina attacker. 
Utegångsförbuden och sedan covid-19-nedstängningen pausade protesterna. Nu, ett halvår efter slutet på den rörelsen, exploderade det sociala missnöjets krutdurk i form av protester mot polisövergrepp.
Denna rörelse har ingen klar och tydlig organisation och det finns ingen tydlig ledargrupp vid rodret. Det är ett spontant uttryck för folklig indignation. 
Men det är tydligt att folket nu kräver en reformering av polisen i form av en avmilitarisering av polisstyrkorna och att polisens rätt att bära vapen starkt begränsas. 
Krav reses också för en förändring av polisens organisation och styrning för att sätta stopp för att polisen inte kan ställas till svars för sina övergrepp.
Regeringen motsätter sig dessa  sa krav och därför växer den folkliga vreden.

En sak är klar: Colombia befinner sig i en djup social och ekonomisk kris som bara förväntas bli värre, en kris som det inte finns någon inomkapitalistisk väg ut ur. 
Nödvändigheten av att bygga stöd för ett socialistiskt alternativ, en massrörelse av arbetare, ungdomar och alla förtryckta, och länka samman den kamp som förs på kontinenten – för en socialistisk federation av fria folk – har aldrig varit större.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!