Under detta år har Tunisien skakas av stora folkliga protester mot ”Trojka”-regeringen, en koalitionsregering, ledd av det islamistiska högerpartiet Ennahda.
Landets elit har försökt avleda protesterna genom att försöka bilda en nationell krisregering som påstås ska vara en ”oberoende” och ”opolitisk” regering. Men diskussionerna har, åtminstone officiellt, strandat och ”Trojka”-regeringen sitter ännu kvar.
Samtidigt ökar levnadskostnaderna och arbetslösheten stiger oavbrutet jämsides med tilltagande repression och våld.
Den fackliga centralorganiationen UGTT (Tunisiens LO) och dess fackförbund utgör den starkaste organiserade kraften. Ingen bestående politisk överenskommelse kan förhandlas fram utan UGTT-ledningens godkännande. Med sina 700 000 medlemmar kan UGTT avsätta vem som helst”, skrev en tunisisk tidning.
För arbetarna och de fattiga massorna ligger den gordiska knuten emellertid i faktumet att den fackliga federationens ledning väljer att samarbeta med den härskande klassen istället för att att mobilisera den kraft som man besitter. Skamligt nog har de fackliga ledarna spelat en nyckelroll i den ”nationella dialogen” och förhandlar i hemlighet med kontrarevolutionens agenter.
Även ledarna för Folkfronten, en vänsterkoalition, har trots den klara och tydliga oppositionen ifrån dess medlemmar och sympatisörer valt att lägga sig platt för elitens försök att avleda arbetarnas och ungdomens kamp.
Denna strategi är, som den fackliga aktivisten Abdessalem säger i ovanstående intervju, en total återvändsgränd, där vänster- och de fackliga ledarna säljer ut massornas intressen till klassfienden.
Det är en brådskande nödvändighet att återuppbygga en politisk masskraft som är oberoende av alla prokapitalistiska partier och beväpnad med ett klart och tydligt revolutionärt socialistiskt program, med målet att placera landets nyckelresurser under offentligt ägande och arbetarklasskontroll.
Det fanns en tid när detta var UGTT:s uttalade mål. En tidig UGTT-kongress krävde: ”Förstatligandet av gruvorna, transportväsendet, gasen, vattnet, elen, saltet, bankerna, oljan, de stora jordegendomarna och deras förvaltning under en form som garanterar arbetarklassens deltagande”.
CWI i Tunisien menar att alla aktivister inom Folkfronten och UGTT som vill fortsätta revolutionen och som vägrar de nuvarande manövrerna – och de är många – tillsammans enas bakom kravet på att fack- och vänsterledarna omedelbart drar sig ur den ”nationella dialogen”. De revolutionära krafterna måste gå samman för att skapa det verktyg som krävs – ett socialistiskt massparti – för att säkra revolutionens framtid och bygga ett nytt Tunisien.
