CWI: Världen 2015 – global kamp för rättvisa

2015-01-06 11:44:26


Rörelsen för 15 dollar i timmen i USA – en rättviserörelse där CWI via Socialist Alternative spelar en nyckelroll.

Den revolutionära andan och beslutsamheten hos massorna i Nordafrika och Mellanöstern, som visades under de revolutionära händelserna 2011, fick ett enormt eko i regionen och resten av världen. Men medvetenheten i samband med sådana händelser, även om de har ägt rum relativt nyligen, kan bara grundmuras av ett revolutionärt massparti med ett långsiktigt framåtblickande ledarskap. Om det inte finns något sådant parti kan massornas medvetenhet trubbas av och kastas tillbaka.

Den bild som borgarklassen, dess partier och media idag målar upp av revolutionsprocessen, inte bara i de nykoloniala delarna av världen, är att det aldrig var någon revolution och att den situation som massorna idag står inför är blek. De onämnbara fasor – lidande utan motstycke, fattigdom och massarbetslöshet som även finns i de utvecklade industriländerna – är den accepterade ”normen” och kommer att förvärras under den pågående ekonomiska krisen.
I perioder som denna är det desto viktigare att i varje dagsaktuell analys lägga tyngdpunkten på arbetarklassens potential till kamp.
Det räcker här att nämna de stora strejkerna för lönerna i Storbritannien inför valet nästa år, de begränsade generalstrejkerna i Italien, generalstrejken i Belgien och massupproren i samband med den nationella frågan i Skottland och Katalonien.
På Irland har masskampanjen mot vattenavgifter nyligen mobiliserat en jättelik demonstration med hundratusen deltagare i Dublin samt andra protester runt om i landet. Socialist Party (CWI i Irland) spelar en nyckelroll i denna kamp. De stora segrarna för Socialist Partys Ruth Coppinger och Paul Murphy, som vann två av de tre fyllnadsvalen mot alla odds, var triumfer för de irländska kamraterna och för CWI. Vi har också inte minst den tumultartade utvecklingen i Hongkong, som är ett förstadium till den kommande revolutionen i Kina.

Utvecklingen i delar av Mellanöstern visar emellertid på en negativ utveckling. Nationalistiska och sekteristiska konflikter har, likt bläckfläckar som sprider sig på papper, skoningslöst brett ut sig över regionen. Mellanöstern och Nordafrika är inte de enda regioner som har drabbats. Vi genomlever nu faktiskt en geopolitisk kris utan motsvarighet. Islamiska staten (IS) har erövrat omfattande territorier. Ett icke tillkännagivet krig har brutit ut mellan Ryssland och Ukraina. Väpnade konflikter mellan Israel och Hamas har trappats upp. Libyen befinner sig i kaos.
Det mordiska ensidiga kriget mellan Israel och palestinierna har spätt på arvet av hat och förbittring, vars fulla konsekvenser ännu är oklara. Vi har bevittnat den pågående fruktansvärda syriska konflikten, med otaliga offer, och nu den faktiska upplösningen av Irak. Något som tillsammans med Syriens ”försvinnande” upphäver den Sykes-Picotgräns som drogs för nästan ett sekel sedan av den brittiska och franska imperialismen, enligt tidskriften The Economist.

Hur många gånger har inte CWI varnat för att resultatet av Irakkriget och störtandet av Saddam Hussein endast skulle komma att leda till ett antal nya ”små-Saddams” allt eftersom landet splittras upp i etniska och religiösa zoner?
Ovanpå allt detta finns de kvalitativt förvärrade framtidsutsikterna för praktiskt taget alla delar av världsekonomin.
Som världspolis tenderar den amerikanska kapitalismen att bygga in alla de explosiva faktorer som världskapitalismen innehåller i sina grundvalar. I det nuvarande laddade världsläget finns alla ingredienser för att USA-imperialismen ska gå in i turbulent fas. Händelserna i Mellanöstern, med uppkomsten av IS, tvingade Oba-ma, som valdes på löftet om att ta trupperna ut ur Irak och Afghanistan, att retirera i frågan. Han är den fjärde presidenten i rad som har varit tvungen att styra ett USA som ingriper militärt i Mellanöstern.
Obama är den president som har utvisat flest invandrare och flyktingar från USA, fler än vad alla tidigare presidenter har gjort tillsammans. Sedan kom de explosiva händelserna i Ferguson efter mordet på Michael Brown av en tungt militariserad och rasistisk poliskår, som följdes av en svallvåg av protester. USA:s afro­amerikaner lade stora förhoppningar i USA:s första svarte president. Men under Obama har afroamerikanerna halkat efter än mer och har varit krisens största förlorare.

”Varför är vi så lojala mot en president som inte är lojala mot oss?”, frågade sig en svart pastor ifjol. Medianförmögenheten för icke-vita familjer i USA har krympt med nästan en femtedel sedan Obama tillträdde. Medianförmögenheten för vita familjer har å andra sidan ökat med en procent. År 2009 var vita hushåll sju gånger rikare än sina svarta motsvarigheter. Idag är vita familjer åttafaldigt rikare. Med andra ord, i såväl relativa som absoluta termer har svarta det sämre ställt under Obama än tidigare. Naturligtvis finns
det också många fattiga vita familjer bland förlorarna.

Trots detta röstade afroamerikaner på Obama i höstens mellanval. Naturligtvis är detta ett utslag för en röst på ”det minst onda”. Obama är en besvikelse, men USA:s svarta såg en republikansk seger i mellanvalet och en möjlig republikansk president till valet 2016 som något mycket värre. Men dessa stämningar är inte bestående. Afroamerikaner, vilka är bland de fattigaste i USA, kommer precis som andra grupper i befolkningen att vara beredda att sluta upp bakom ett nytt parti – kanske till och med i än högre grad.
Obamas ställning blir allt mer bräcklig och han riskerar att avrunda sina sista två år som en tandlös president. I mellanvalskampanjen behandlade demokraterna honom mer som en pengainsamlare än en röstvinnare. Obama hölls borta från flera viktiga valsammandrabbningar eftersom allt fler anser att han hamnat i fickorna på storbolagen och bara låtsas stå upp för ”folket”. Men republikanernas vinst i mellanvalet var inget uttryck för en högervind utan snarare en följd av en dramatisk nedgång i valdeltagandet. Bara 36,3 procent av de röstberättigade deltog, det lägsta deltagandet på över 70 år.
Före mellanvalet påpekade Socialist Alternative (CWI:s sympatisörer i USA) att en opinionsundersökning visade att 70 procent anslöt sig till idén om att ”kasta ut” alla etablissemangets politiker.
Socialist Alternative skrev efter mellanvalet att ”Republikanernas röstframgångar står i skarp kontrast till den förskjutning till vänster som sker i det amerikanska samhället och som de folkomröstningar som genomfördes i samband med valet gav besked om”. I Alaska, Arkansas, Nebraska och South Dakota, varav de två sistnämnda räknas som republikanska fästen, röstade man för en höjning av minimilöner. I San Francisco röstade 77 procent för att minimilönen skulle höjas till 15 dollar (115 kronor) i timmen. Två av tre försök att ytterligare försämra aborträtten slogs tillbaka. Väljarna ville rösta mot högerförslag men ville inte rösta för Demokraterna.
Efter mellanvalet har potentialen för arbetarkamp inte minskat, utan snarare ökat till följd av de republikanska attacker som nu väntar, samtidigt som människor i allt högre grad börjar inse att bara de själva kan åstadkomma en förändring.

Samtidigt växer ilskan över den ökande klyftan mellan rika och fattiga. Till och med den tidigare centralbankschefen Alan Greenspan, en livslång republikan och en apostel för nyliberalism och tygellös kapitalism, har tvingats erkänna att ”den växande ojämlikheten är den farligaste trend som drabbat USA”. Ett stort antal opinionsundersökningar har visat att motståndet mot ojämlikhet bara växer och att det finns ett växande hat mot de rika.
Det är inte bara inom länderna som klyftorna ökar. Även klyftan mellan rika och fattiga länder är större än någonsin. Vi står inför en period av aldrig tidigare skådade konflikter, en intensifiering av klasskampen både inom nationer och på världsskala. USA kommer att vara ett epicentrum för kampen och det i sin tur kommer att få enorma följder för den globala klasskampen, och därmed också för möjligheterna att bygga mäktiga socialistiska partier. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!