”Bedrövligt dåligt. Inget att hymla med. Nu kommer löntagarna att pressas tillbaka ytterligare. När det handlar om arbetsrätt finns flera förslag som kan leda till försämringar. Jag är rädd att kollektivavtalen kommer att försvagas och att det blir ytterligare förändringar i a-kassan. Fort- satta attacker på sjuka och arbetslösa, privatiseringar och sämre anställningsskydd”, sade en nedstämd Stefan Löfven, IF Metalls ordförande och med i S-toppen, dagen efter valet till Dagens Arbete.Löfven förutsåg också att ytterligare fyra år med högeralliansen skulle innebära att facket försvagas än mer. Han sa dock ingenting om hur facken ska kunna samla sig till ett motstånd mot högerpolitiken och det rasistiska Sverigedemokraterna.
Det största misstaget som nu kan göras är att låta bedrövelsen och chocken efter valet följas av passivitet och uppgivenhet. Det vore detsamma som att ge slaget förlorat innan det ens har börjat. Det finns självklart ingen naturlag som säger att högerns valseger betyder att fackens försvagning fortsätter. Det var i kamp som facken byggdes och det är bara genom att ta kamp som facken kan återta förlorad mark och vinna nya medlemmar.
Vad fackföreningarna nu behöver göra är att omedelbart ansluta sig till den proteströrelse mot rasism och högerpolitik som redan finns och mobilisera till de demonstrationer som planeras under de närmaste dagarna och veckorna, som till exempel demonstrationen i Stockholm på måndag den 4 okto- ber, när riksdagen öppnar.
Stefan Löfven och exempelvis LO-ordförande Wanja menar också att valresultatet understryker behovet av en ”förstärkt facklig-politisk samverkan” – starkare band mellan LO och Socialdemokraterna. Men vad som behövs är det motsatta: att facken bryter upp från Socialdemokraterna, högerpolitik och inomkapitalism för att istället samlas bakom en självständig klasspolitik samt börjar ställa in siktet mot bygget av ett nytt arbetarparti. Det var i avsaknad av ett stort socialistiskt arbetarparti och en kämpande fackföre- ningsrörelse som högern och SD-rasisterna kunde gå framåt i valet.
Det var sannolikt hoppet om en ny regering tillsammans med noll tilltro till medlemmarnas vilja att kämpa som fick LO-ledningen att inte stödja Europafackets maning till alleuropeiska demonstrationer och strejker mot nedskärningspolitiken nu på onsdag den 29 sep- tember. Detta trots att LO-ordförande också är Europafackets ordförande. På grund av fackledningens passivitet och svansföring till S missade de svenska facken därmed ett gyllene tillfälle att snabbt svara på valresultatet.
Oviljan att ansluta sig och lära av den europeiska arbetarkampen understryker vikten av fackliga aktivister på gräsplanet går samman bakom nya initiativ liknande vårens Jobbuppror och fjolårets fackliga ”Upprop till kamp mot kapitalismens kris och massarbetslöshet – för kämpande och demokratiska fack”, som reste kravet på ”landsomfattande protestdag mot all högerpolitik”.
I LO-Tidningens nummer efter valet skriver chefredaktören Tommy Öberg att om regeringen försöker realisera allianspartiernas förslag om att förändra maktbalansen på arbetsmarknaden – till fackens nackdel – genom ”förändringar av turordningsreglerna i las, förändringar av konflikträtten och införandet av en obligatorisk a-kassa”, ”riskerar det att utlösa kraftiga protester på arbetsmarknaden… Och politisk strejk kan mycket väl bli en realitet också i Sverige.” Ett i hans tycke skräckscenario som borde få arbetsgivare och regeringen att åter börja lyssna till fackföreningsrörelsen. Det är både en naiv och farlig förhoppning. Det är inte samarbetsinviter som stoppar borgarna utan mas- siva kampanjer med demonstrationer, landsomfattande protestdagar och politisk strejk. Det är vad som krävs för att stoppa högerpolitik och rasism och återuppbygga fackets styrka.
