foto: Wikimedia Commons/ Robert Crc
Krisen i Grekland fördjupas efter Alexis Tsipras kapitulation.
Syrizas ledning har lett den grekiska arbetarklassen till ett betydande nederlag genom att skriva under på hårdare nedskärningar och i praktiken en kolonial status.
Nederlaget kommer av Syriza-ledningens reformistiska strategi och förhoppning om att det skulle vara möjligt att bryta med Trojkans nedskärningsprogram utan att avskaffa kapitalismen.
Denna förhoppning var, särskilt inom ramen för viljan att bli kvar i eurozonen och mot bakgrund av ECB:s, EU-Kommissionens och de europeiska stormakternas (speciellt Tyskland) dominans, en dödlig illusion.
Syriza inledde förhandlingarna med att hävda att de sökte en ”hedersam kompromiss” – något som var omöjligt givet ”parterna” de förhandlade med. Deras reformistiska strategi med en ”bra euro” innebar att göra vad som än behövdes för att stanna kvar i euron.
Detta innebar att man gick in på en väg med eftergifter och reträtter där var och en helt enkelt ledde till mer aggressioner, mer extrema krav och ännu mer eftergifter.
I praktiken innebar detta att den grekiska regeringen inledde den sista rundan av förhandlingar med händer och fötter bakom sina ryggar, bundna av dem själva.
Resultatet och det totala och fullkomliga nederlaget var i och med detta förutbestämt.
Alternativet var den väg Xekinima (Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i Grekland) och delar av vänstern inom Syriza och utanför förespråkade. Detta var uppbrottets väg – att bryta med det kapitalistiska systemet och kämpa för socialistiska förändringar.
En sådan väg var emellertid inte utan svårigheter, men det fantastiska resultatet i folkomröstningen visade att det var en väg större delen av det grekiska samhället var redo att ta.
Vägran att underteckna ett nytt nedskärningsprogram skulle ha resulterat i ökad terror från trojkan där ECB drog tillbaka nödkrediterna från det grekiska banksystemet och att bankerna fick slut på euro. Konfrontationsvägen innebär därför att man måste övergå till någon form av inhemsk valuta.
Ett utträde ur euron har varit det grekiska etablissemangets främsta skrämseltaktik med intrycket att detta automatiskt skulle leda till katastrof.
Är detta fallet? Inte nödvändigtvis.
Det beror på huruvida det kombineras med radikala och socialistiska åtgärder eller helt enkelt görs medan makten och kontrollen fortfarande finns i oligarkernas och de rikas händer.
För att motverka ECB:s ekonomiska terrorism behövs ett totalt förstatligande av banksystemet. Bankerna kan göras solventa och arbetarnas besparingar och pensioner räddas genom en process där de grekiska bankernas stora obligationsägare (bl a ECB) inte får ett öre tillbaka.
Den andra avgörande åtgärden är att införa ett moratorium (stopp) på återbetalning av skulden.
Varför slänga bort bra pengar för att få dåliga genom att fortsätta betala till Trojkan? Den Sanningskommitté som det grekiska parlamentet inrättade för att granska hur skulden uppstått konstaterade i en preliminär rapport att Grekland inte borde betala denna skuld [till Trojkan] då den är ”olaglig, orättmätig och motbjudande”.
Med förnyade investeringar skulle ekonomin kunna utvecklas och valutan, som inledningsvis skulle falla brant relativt sett, skulle kunna stabiliseras.
Denna sanering av ekonomin kräver ett förstatligande ekonomisk viktigaste delar – offentligt ägande, demokratisk planering och arbetarstyre.
Vägen till uppbrottet är inte utan utmaningar och det skulle naturligtvis inte vara möjligt att upprätthålla för evigt i en isolerad stat i Europa som bryter med kapitalismens styre och arbetar för en socialistisk förändring. Men detta är sannolikt inte perspektivet.
Reaktionen bland arbetare och ungdomar i Europa på de senaste veckornas krisutveckling visar hur snabbt hur snabbt händelser i ett land påverkar andra länder.
Precis som ett nederlag utgör ett bakslag för kampen globalt skulle ett uppbrott i Grekland, den europeiska kapitalismens svagaste länk i kedjan, vara en möjlighet för vänstern på annat håll.
Ett öppet uppbrott mot detta system, med deltagande från folkets massa, skulle återigen inspirera. Det skulle visa på möjligheten av liknande grundläggande förändringar i andra länder som skulle driva fram processen att bygga ett annorlunda Europa, ett socialistiskt Europa, demokratiskt organiserat för de många miljonerna inte miljonärerna. ■
