DEN SVENSKA IMPERIALISMEN EN GRUNDSTEN I DEN ”SVENSKA MODELLEN”

Fördjupning: Imperialismen idag

Fyra artiklar på temat i Offensiv #1672:

1. Imperialismen enligt Lenin. av Miranda Schenk
2. Marx 25 – Samlade teori och smidde motstånd. av Elin Gauffin
3. Den Svenska imperialismen – en grundsten i den ”svenska modellen” av Elin Gauffin
4. Fins det en ”godare” imperialism? av Linus Blume

Del 3: Den svenska imperialismen

I boken I imperialismens kölvatten utmanar Torkil Lauesen uppfattningen om att det svenska välståndet har skapats på egna meriter. Han ville skriva ett svar på landsmannen Pelle Dragsteds (tidigare ledamot för Enhedslisten i danska folketinget) bok Nordisk socialism samt spräcka illusioner om Sverige som ett ”socialistiskt” land, som till exempel Bernie Sanders odlat och som även funnits i många fattiga länder sedan Olof Palmes tid.

Av Filip Aguilar och Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Lauesen driver tesen att Sverige i själva verket är en del av den imperialistiska kärnan av länder som parasiterar på det globala Syd genom överföring av naturresurser och exploatering av billig arbetskraft. Detta görs genom en gedigen genomgång av den så kallade svenska modellens ursprung, från 1500-talets kolonialism till dagens internationella handel.

Trots misslyckade försök i Ghana, Sydafrika och Indien att etablera sig som kolonialmakt under 1600-talet var Sverige en viktig kugge i den koloniala triangelhandeln. Genom järnexport bidrog man med valuta för slavhandel, samt tillverkning av kedjor och galler som de förslavade fängslades med. I avsaknad av kolonier blev den svensk-norska handelsflottan fram till 1800-talet beroende av kolonialmakterna för att kunna ta del av världshandeln genom att transportera varor till och från kolonierna – man seglade i kolonialmakternas kölvatten. Sverige var alltså, trots att man knappt hade några kolonier, djupt integrerat i det koloniala handelssystemet.

Kolonialismens slut efter andra världskriget gav upphov till en marknadsdriven exploatering i form av ojämnt utbyte, där länder i den imperialistiska kärnan fortsatt kunde ta del av billiga naturresurser från de forna kolonierna. Denna exploatering accelererade i och med nyliberalismens inträde då produktionen globaliserades och arbetskraften ”’outsourcades’” till låglöneländer. Detta skapade förutsättningar för stora vinster då priset på arbete är långt lägre i låglöneländer än i Sverige. Exempelvis flyttade företag som H&M, Ikea och Volvo en väsentlig del av sin produktion till låglöneländer med få eller inga rättigheter för arbetare. På så vis kan de göra stora vinster och samtidigt slå ifrån sig kritik mot arbetsvillkoren som möjliggör dessa. Denna överföring av värde från Syd till Nord innebär att imperialismen lever vidare.

I en artikel i Monthly Review från i mars i år om en av upphovsmännen till teorin om ojämnt utbyte – Arrighi Emmanuel – ger Torkil Lauesen en sammanfattande bild över ojämlikheten.

Den centrala punkten är enligt dess teoretiker inte utbytet i sig utan skillnaden mellan globalt värde på arbete gentemot priset på arbetskraft (löner). Lauesen citerar Marx för att visa hur konceptet med värde kopplar samman produktion med cirkulation, båda sfärerna behövs för kapitalackumulation. Det är ur lönearbete som exploatering sker och mervärde skapas (det värde kapitalisterna vill åt, det som blir över efter att löner är betalda) men varorna måste säljas på en marknad för att omvandla mervärdet till profit: kapitalackumulationen.

Det är inte bara råvaror som exkolonier i det globala Syd snuvas på, där sker också mer och mer industriproduktion. År 1950 utgjorde industrivaror bara 15 procent av exporten från den så kallade tredje världen, År 2009 utgjorde dessa varor 70 procent av exporten från fattigare länder. Den globala arbetskraften växte med 60 procent mellan 1980 och 2011. Tre fjärdedelar av arbetskraften bor i det globala Syd. Kina och Indien (som räknas till Syd) står ensamt för 40 procent av världens arbetskraft. Lönerna i Syd är 5-13 procent av lönerna i norr för samma yrken (nature.com).

Lauesen konstaterar att ojämlikheten har minskat på grund av ökade löner i Kina. Under de 40 åren mellan 1978 och 2018 var i genomsnitt en timmes arbete i USA utbytt mot 40 timmar kinesiskt arbete. Men klyftan minskade. Året 2018 var utbytet 1 till 6,4 timmar.

Lauesen visar inte bara hur Sverige har ett kolonialt förflutet och deltar i dagens exploatering av det globala Syd, utan också hur detta har påverkat den svenska arbetarrörelsen. Den svenska arbetarrörelsen influerades kraftigt av den reformistiska idétradition som växte fram i Europa i slutet av 1800-talet. Redan när det första socialdemokratiska partiprogrammet skrevs av August Palm år 1882 var det tydligt influerat av de tyska socialdemokraternas Gothaprogram.

En bit in på 1900-talet hade de reformistiska idéerna utvecklats. Det innebar en syn på att klasskampen begränsas till uppdelningen av vinsterna från kapitalackumulationen, vilket innebär att kapitalismen som system tillåts bestå.

Från det här drar Lauesen slutsatsen att arbetarklassen i norr har ett intresse av att kapitalackumulationen fortgår. En förutsättning för denna ackumulation är fortsatt exploatering i periferin – något som ger socialdemokratin och reformismen en nationalistisk tendens. Högre löner i det globala Syd skulle få som konsekvens att företagens vinster minskar och att de producerade varorna blir dyrare. Även om minskade vinster inte behöver leda till dyrare varor fortsätter Lauesen resonemanget med att arbetarklassen i Nord och Syd har samma intresse av att utmana det kapitalistiska systemet.

Lauesen lyfter också fram sin föregångare Arrighi Emmanuel som går så långt att han menar att arbetare i norr har förstått sitt privilegium och medvetet socialdemokratiserat sig själva och till och med – under efterkrigstiden – drev kommunistpartierna in i denna reformistiska återvändsgränd.

Att imperialismen leder till ett förborgerligande av arbetarrörelsen är nedslående, men frågan är vad det beror på och hur det kan motverkas.

Vladimir Lenins klassiska verk Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (1916) är till stor del en polemik mot Karl Kautsky, som var den tidens ledande socialdemokratiska teoretiker. Kautsky fortsatte den reformistiska banan från Gothaprogrammet. Kautsky framställde den imperialistiska epoken som främst en kapitalistisk politik. Ett sådant synsätt gör imperialismen mindre farlig, och leder till slutsatsen att man kan välja att ha en kapitalism som inte är imperialistisk. Om det skulle ha fungerat så är det en mer bekväm slutsats än att det krävs en genomgripande systemkritik som leder till behovet av ett omkullkastande av hela det ekonomiska systemet. Tyvärr fungerar det inte, vilket historien har visat. Lenin argumenterade istället för att imperialism är ett ekonomiskt utvecklingsstadium av kapitalismen med flera ben där monopolbildningen och finanskapitalets utväxt är de främsta (läs mer i artikeln på sida 8). En total samhällsomvandling är därmed nödvändig.

Lenin menar att förborgerligandet av arbetarpartiernas ledare och fackföreningstopparna är en del av den imperialistiska ”förruttnelsen”, den imperialistiska ideologin tränger in i delar av arbetarklassen. Att köpa över arbetarledarna är helt enkelt en del av den imperialistiska ”planen”.

”Imperialismen, som betyder uppdelning av världen och exploatering av inte blott Kina, som betyder monopolistiskt höga profiter för ett fåtal av de rikaste länderna, skapar den ekonomiska möjligheten att korrumpera proletariatets övre skikt, och därmed när, utformar och förstärker den opportunismen.”

För att visa hur detta varit socialisters linje från början citerar Lenin Karl Marx som redan 1858 skrev ”Det engelska proletariatet blir faktiskt mer och mer borgerligt, så att det ser ut, som om denna den mest borgerliga av alla nationer sist och slutligen skulle komma därhän att den vid sidan av bourgeoisin har en borgerlig aristokrati och ett borgerligt proletariat. Men hos en nation som exploaterar hela världen, är ju detta i viss grad rättmätigt”. Marx kompanjon Friedrich Engels säger det ännu mer rakt ut hur arbetarna i England njuter ”i allsköns ro fördelarna av Englands monopol på världsmarknaden och dess kolonialmonopol” (1892).

Det blir dock väldigt negativt att tolka det som att arbetare stannat kvar vid socialdemokratin – trots dess nationalism – som om det vore ett medvetet val från vita arbetare att leva på ryggarna av förtryckta mörkare bröder och systrar i Syd. Istället borde ansvaret läggas över på alternativet. Varför har det revolutionära alternativet varit för svagt för att höras, eller för nedsvärtat och förvridet till oigenkännlighet? Under Emmanuels tid – med stora partier som kallade sig kommunistiska – var det ett stort hinder att dessa partier egentligen inte alls var kommunistiska, utan styrdes av den styrande byråkratin i Moskva eller Pekings egna maktintressen. Det är där skulden bör läggas – inte hos den vita arbetarklassen. För den är också exploaterad.

I Imperialismen som kapitalismens högsta stadium visar Lenin hur kolonialismen drivs på av att utsugningen av arbetarna i England, Frankrike och Tyskland med flera länder har ansamlat en enorm kapitalackumulation. Pengarna måste ta vägen någonstans. ”Så länge kapitalismen är kapitalism används kapitalöverflödet inte för att höja massornas levnadsnivå i ett givet land, ty detta skulle innebära minskning av kapitalisternas profit, utan istället för att höja profiten genom kapitalexport till utlandet, till underutvecklade länder… Nödvändigheten av kapitalexport skapas därav att i några få länder har kapitalismen blivit övermogen och att det (då lantbruket är efterblivet och massorna lever i nöd) fattas spelrum för en räntabel placering av kapitalet”.

Jämfört med Lenins tid ser kapitalströmmarna annorlunda ut, som till exempel Lauesen påvisar, men det ändrar inte den hierarkiska ordningen i världen eller det faktum att arbetare i alla länder är förbundna i ett och samma exploaterande sammanhängande system.

Att ett skikt av arbetare är mer exploaterat och andra är mindre exploaterade i förhållande till dem som har det sämst tar inte bort det faktum att kapitalismen exploaterar alla arbetare. Och exploaterar naturen på ett sätt som hotar hela mänsklighetens tillvaro på jorden. För arbetare i Syd är det faktiskt en stor tillgång att arbetarklassen finns även i Nord, i ”lejonets kula”, i hemländerna för multinationella företag som plundrar Afrika, Latinamerika och Asien på råvaror och arbetskraft. Som en lysande stjärna visar den italienska arbetarklassen vad som är möjligt när de i höst flera gånger stannat hela landet i generalstrejker i solidaritet med Palestinas förtryckta folk.

Det behövs dock fler väckarklockor. Man kan lätt konstatera att arbetare i Sverige sover alldeles för djupt och passiviteten är beklämmande. Även när det gäller att gå från teori till praktik ger bolsjeviker som Lenin viktiga lärdomar till idag. Lenin tog inte bara debatten med en av de arbetarledare som börjat sjunka ner i ”socialchauvinismens fullständiga sammansmältning med den borgerliga politiken” – Karl Kautsky. Han verkade också för att stärka det revolutionära perspektivet genom handling – att bygga revolutionära partier (väckarklockor).

Vid krigsutbrottet 1914 svek de största delarna av arbetarrörelsens ledare sina tidigare löften om att aldrig skjuta på sina bröder och systrar i andra länder. Istället svängde de 180 grader och fogade sig i den krigshetsande borgliga nationalistiska propagandan. Men en del av rörelsen stod kvar vid antimilitarismen, vilket visas i den gemensamma deklarationen som kallas Zimmerwaldmanifestet 1915.

Lenin deltog i den internationella konferensen i Zimmerwald, men ville ha ännu tydligare skrivningar. Bara en social revolution av arbetarklassen öppnar vägen för fred och frihet för nationerna, skrev Lenin.

Alla socialisters uppgift är att ”utveckla arbetarnas revolutionära medvetande och samla dem i den internationella revolutionära kampen, uppmuntra till revolutionära aktioner och göra allt som går för att vrida det imperialistiska kriget mellan folken till ett inbördeskrig av de förtryckta klasserna mot sina förtryckare, ett krig för expropriering av klassen av kapitalister, för proletariatets erövring av den politiska makten, och socialismens förverkligande”.

Därefter från ord till handling. Den ryska revolutionen 1917, som utsåg Lenin till sin ledare, innebar att arbetarklassen kom till makten för första gången i historien. Detta ledde också till början på slutet av första världskriget.

I imperialismens kölvatten visar på ett utförligt och övertygande sätt hur rasismen är sprungen ur kapitalistisk imperialism och kolonialism (och inte tvärtom) samt att Sverige ideologiskt och i praktiken är sammanvävd med övriga länder i den imperialistiska kärnan, men det behövs viktiga tillägg. Det finns andra tendenser inom arbetarrörelsen än den reformistiska (som idag har blivit borgerlig). Det finns revolutionära perspektiv och en revolutionär historia. Visst är det små styrkor idag, men låt oss bygga dem. Alla segrar är viktiga, även små. En framgång för en arbetargrupp i något land är alltid en inspiration och hjälper arbetare i andra länder. Och till radikaliseringsprocessen ska även andra frågor än rent ekonomiska läggas. Kamp för slut på krigen och klimatuppvärmningen – allas överlevnad – kommer kräva en gemensam resning både från Syd och Nord, mot den förödande kapitalismen.